Väl talat

En jävligt bra krönika av Christoffer Röstlund Jonsson:
http://www.alltomstockholm.se/start/article638596.aos

"Ralf Gyllenhammar i Mustasch kan slappna av. ”Körslaget” kvaddar inte kredden. Han har aldrig haft någon.
Kredd. För eller senare landar alla diskussioner om hårdrock versus folklighet i trovärdighetens sönderbombade landskap. Det är oundvikligt.


Jag säger nej, det är inte coolt att Crucified Barbara är med i Melodifestivalen. Och nej, det är inte fräsigt att Laila Bagge och Carola frontar med Dios djävulstecken och nitar. Gör Mustasch-Ralfs medverkan i ”Körslaget” honom till en skön lirare? Icke.


Motargumenten kommer som på posten. Jag är en kreddpajas som skyr folklighet. ”Slappna av, sluta vara så sur och allvarlig, det är ju bara lite på kul, skit i kredden”. Men min aversion har inget med kredibilitet att göra. Det skulle förutsätta att till exempel Ralf någonsin haft kredd att förlora. Inget är mer fel.
Ralf Gyllenhammar har från dag ett varit den bredbenta JC-rockens svar på Lasse Kronér. Precis som med Hammerfall – även det ett band som alltid målat med de bredaste av penslar – är det fullt rimligt att Ralf fånar sig i rutan inför miljonpublik.


Av samma anledning är det hur självklart som helst att Backyard Babies kränger elektronikprodukter och att Dregen har klippkort i tv-sofforna. Gruppen har aldrig haft någon trovärdighet att riskera. Att tro det är som att tro att Gene Simmons de senaste 35 åren haft något annat intresse än att blåsa sina fans på pengar.


Musik? Integritet? Fuck it. Till banken.
När sedan alla dessa artister pratar ut i media om hur mycket de skiter i allt vad kredd heter, och att de gör vad de vill, slår jag mig för pannan och suckar. Klart ni tar första chans att flörta er in i svennebananernas mysfredag bredvid tacomiddagen. Ingen har någonsin trott något annat.


Jag skulle kunna rycka på axlarna och bara skita i det. Det gör jag, för det mesta. Men i slutändan är det dock svårt att skaka av sig känslan att alla dessa små bäckar bidrar till en devalvering av värdet hos min älskade metal. För när alla förknippar hårdrock med trams och yta finns det slutligen ingen som tar det seriöst. Allvaret försvinner. Det elaka poleras bort. Integritet blir ett skällsord. Och en körledare i ett infantilt lekprogram förblir just det, oavsett hur fräsiga hans polisonger och grimaser är."


Väl skrivet, håller med denna krönikör! Det finns hårdrock och det finns "hårdrock".
Jag vill dock förtydliga en sak, jag har absolut ingenting emot att band och artister tjänar pengar. Jag önskar att folk tar och köper skivor med de artister de gillar så de kan leva på sin konst och då slipper de behöva bli sponsrade av tramstv. Bara för att ett band är stora så behöver de inte bli en bunt pajaser. Ac/Dc är ett av få band som fortfarande har verklig cred hos mig då de aldrig har kompromissat utan alltid gått sin egen väg och skitit i allt vad trender och sådant heter, behövs mer sådana band.