Tillbakablick på en riktig skitfilm som kom för 22 år sedan

År 2001 var jag 18 år och då kom en film som hetter "Rock Star" med Mark Wahlberg i huvudrollen. Det påstods att den var baserad på sångaren Tim "Ripper" Owens som tog över som sångare i Judas Priest efter Rob Halford på 90-talet. Som hårdrockare hade jag verkligen sett fram emot den här filmen, även om jag hade lite tvivel på om den skulle vara särskilt bra.

Efter att ha sett den då kunde jag direkt konstatera att det var en skitfilm och att den inte hade gjorts för hårdrockare och fans av metal. Och min uppfattning om den har inte ändrats under de senaste 22 åren.

Den här filmen hade potential att bli bra. Det började med en lite intressant idé: Småstadskille dyrkar känt band och får sedan chansen att uppträda inför tusenstals andra fans som medlem i bandet han dyrkar.
Men filmskaparna förstörde det. Hela idén hanterades dåligt med en urbota korkat manus som verkar ha skrivits av någon som själv aldrig har varit på en rockkonsert och som ägnat fem minuter åt att föreställa sig hur det skulle vara att vara med hårdrocksband 1985. Så resultatet är en dum tråkig film full med lite dumt lamt sex, drog och rock & roll klichéer.

Och sedan har även filmen ett annat problem: Mark Wahlberg och och Jennifer Aniston var för gamla för sina roller. Det vi får se är en man i 30-åren bor fortfarande hos sina föräldrar och är besatt av ett glam metalband med det mest dumma bandnamn som någonsin gjorts och vars stora idol är en rockstjärna med det mest dumma artistnamn (Bobby Beers).
Användningen av några riktiga kända hårdrocksmusiker som bandmedlemmar var intressant, men de flesta av musikerna var bara dåliga skådespelare. Skådespelaren Dominic West som en otrevlig och arrogant gitarrist är det bästa med den här filmen.

Historien har dessutom sanslöst många luckor i sitt manus. Ett fanatisk fan som vet allt om sitt favoritband, sjunger i ett tributeband och har ägnat hela sitt liv åt att tillbe och imitera detta band. Men när han får sjunga för bandet som han har varit besatt hela sitt liv (och kan allt om), så blir han plötsligt chockad och besviken över det faktum att han inte får skriva alla deras låtar och byta bandets gimmick ("Va, vill ni inte att jag ska rappa istället för att sjunga?"). Plötsligt vet han inte ens att det alltid har varit gitarristen och trummisen som alltid har skrivit bandets alla låta. Eh, VAD?
Och låt oss prata om Mark Wahlbergs rollkaraktär Chris "Izzy" Cole. Han är en idiot som behandlar sina vänner som skit, behandlar sin stöttande flickvän som skit, får raseriutbrott, spöar upp sina kompisar och sin brorsa, bryr sig bara om sig själv och skiter i alla andra. Han är en idiot från början och han är en idiot till slutet. Varför borde vi bry oss om den här personen?

Jag har själv alltid varit en regelbunden besökare på spelningar och musikfestivaler. Jag kommer ihåg när jag gick på konserter och festivaler runt 2001-2003 efter att den här filmen hade kommit ut och stötte på tonårsflickor (såklart även en del tonårsgossar) som hade sett den här filmen, köpte bandtröjor med Guns N Roses, Mötley Crüe, Rolling Stones-läpparna etc, fönade upp håret och köpte hela konceptet att de själva var coola rockers. Att de sedan knappt hade hört musiken av de band de påstod sig dyrka var inte så noga för dem.
Jag kommer aldrig att glömma när jag var på Sweden Rock Festival 2002 och stod mitt i publiken när bandet Gamma Ray stod på scenen och då fick bevittna hur några tonårsflickor av exakt den typen klagade högt att det var trångt i publiken och att människor inte bara snällt gick åt sidan så att de utan trängsel kunde stå längst fram vid festival-scenen. De hade nämligen inte förstått att de i filmer sprider ut folk mer glest när de måste filma publiken under konserter (av många anledningar). Två av tjejerna klagade till och med utbrast besvikna "så här var det ju aldrig i Rock Star med Mark Wahlberg" innan de arga gick därifrån.

Filmen är tänkt att förhärliga en musikstil men den snarare vänder den sig ifrån den och sticker den i ryggen i slutet.
Det enda skälet till att någon skulle sitta igenom den här filmen är för att hen har en crush på Mark Wahlberg och vill se denna skådespelare i bar överkropp klädd i ful peruk.

Over and out

Aftonblaskan censurerar, men det är ju ingen nyhet

Igår kommenterade jag en artikel på Aftonbladets facebooksida som handlade om Zara Larsson, men det tog inte lång tid innan den togs bort. Jag skrev inte på något sätt personangrepp, kränkande eller hatiskt utan  skrev sakligt och refererade enbart till vad Larsson själv har skrivit eller sagt. 

Tack Aftonbladet att ni så öppet visar att ni är hycklare som inte tål fakta eller saklig kritik. Men jag är inte förvånad då vem som helst verkar kunna kalla sig journalist idag.

Här är kommentaren jag skrev på på deras facebooksida:

"Är aftonbladet sponsrade av Zara Larssons föräldrar?
Och pratet om att hon får utstå så mycket hat tar jag med en liten nypa salt efter det som hände med den där hockeyspelaren i somras. Han svarade lite skämtsamt "Det är skönt att inte ha internet ibland." på hennes twitter efter att hon uppmanade folk där att titta på Svtplay och att hon skulle göra Allsång på skansen till hennes bitch på internet. Zara Larsson svarade honom med att blocka och att skriva personliga påhopp. Ändå lyckades skvallerpressen få det till att han hade bedrivit hat och trakasserier mot henne. 

Denna tonåring förtjänar absolut inte att bli hotad och trakasserad, men hon är inte så oskyldig som hon framstår. Vill inte hon själv möta hat, borde hon inte sprida hat. En person ska kunna kritiseras pga henoms uttalanden, oavsett vilket kön denna person har.
Väljer man att publicera spydiga kommentarer, artiklar eller debattinlägg så får man räkna med att folk kommer att kommentera samt att ifrågasätta, det är ju genom diskussioner som folk får en större förståelse och mer kunskap om andra människors sätt att tänka på och deras åsikter. Det är ju inte envägskommunikation som är lösningen på problemen vi har idag. 

En feminist är någon som känner igen jämlikhet och fullständig humanitet bland kvinnor och män. Det gör inte Zara som exkluderar och enbart är ute efter egen vinning."

Skvallerjournalister som har utsett sig själva till "sanningens riddare" men snarare blir megafoner är objektiva nyhetsförmedlare. De använder de sina kanaler och sitt inflytande till att sprida propaganda istället för journalistik så att de inte ens tål att någon inte håller med dem till fullo i deras floskler.

Så jävla löjligt!

Hittade detta på nätbutiken shock. De säljer alltså "färdiga punkprylar" för dyra pengar. Det där kan man för fan få för 300kr om man gör det själv.

Detta är lika larvigt som att det finns affärer som säljer kläder som ska se trasiga och slitna ut.
Jag pluggade förr med en polare som oftast gick klädd i slitna jeans, sliten kavaj och oftast kombinerat med bandtröjor på band han lyssnade på (Primal Scream, The Smiths, Depeche Mode, Velvet Underground, Darkthrone etc. Han var verkligen eklektisk i sin musiksmak, lyssnade alla genrer och en sann musikälskare). Många - både brudar och gossar - yttrade att de tyckte han hade en så cool stil.... .....men bara tills de fick veta att hans kläder var slitna för att de var välanvända (plus att han hade bandtröjor med band som han faktiskt lyssnade på, inte för att han tyckte de var snygga). Då tyckte de istället att han var sunkig som hade välanvända kläder.

Är det förresten populärt med "säsongspunkare" igen? För ca 10-13 år sedan var de ganska vanliga. Folk som skrek att de var punk och klädde sig på ett visst sätt men som oftast aldrig hade hört musiken de påstod sig gilla. Jag har själv aldrig varit punkare men har alltid lyssnat på mycket punkmusik och älskar att prata och diskutera om musik (blev alltid lite besviken när man stötte på en person som skrävlade om hur punk hen var och påstod sig älska band när det bara visade sig vara en image-fasad).

Det blir inte mycket sämre än så här

Hello musiclovers. Jag har idag legat och tittat lite på en program på tv6 play, nämligen "Wannabe". 

Någon som minns detta program? Ett idolliknande program från 2002, alltså innan "Idol" fanns.
Femman hade med hyfsad framgång sänt ett program som hette Popstar där de satte ihop ett popband (tror att det gick tre säsonger och i sista säsongen blev det mer likt vad "Idol"s är numera) och fyran hade sänt ett program som hette "Friends på turne" där ärkesvinet Bert Karlsson hade satt ihop ett "ungt poppigt" dansband (senare gjorde Bert ett program som hette "Fame Factory" men det är en annan historia). Nu tillbaka till "Wannabe"....

Trean fick alltså 2002 idén att tillsammans med någon skivbolagssnubbe att försöka sätta ihop ett rockband som var tänkt att låta som en blandning av Limp Bizkit, No Doubt och Linkin Park (är det ens möjligt att ha sämre ambitioner?). Till sin hjälp hade de Anders Tegnér från ungdomstidningen Okej, Motörhead-trummisen Mikkey Dee, "artisten" Kinnda (även om jag aldrig hade hört talas om henne) samt en kille i cowboyhatt vid namn JJ som skulle fungera som bandets manager.
Det slutgiltiga resultatet blev ett band som fick heta Tribal Ink som trodde att de skulle erövra världen.... .... Deras största framgång blev dock att pissa på bandet Lambrettas turnebuss och sparka idioten JJ.

Jag har i alla fall legat idag på soffan, småtittat och skrattat/hånskrattat gått åt denna skit samtidigt som jag skäms något oerhört åt alla inblandades vägnar
Uttagningarna/provspelningarna är ofrivillig komik i en klass för sig då det viktigaste var hur "musikerna" såg ut. vilket resulterade i att en del som gick vidare inte ens kunde spela. De flesta som ens visas i programmet av de sökande verkar enbart vara posörer och snackpåsar som aldrig har lirat sitt instrument förrut.

"Du har alltså aldrig lirat gura förr men gillar jack daniels. Du är vidare!"
"Nämen har du färgat håret rosa bara för att du ska vara med i tv? Du är vidare!"
"Du kan inte hålla takten, men har piercat ollon så du är också vidare!"

Antar att de hade audition på något dagcenter för förståndshandikappade med tanke på de "talanger" till  miffon som visades i programmet. Fast dock är jag säker på att om detta program dykt upp idag istället så hade bandet blivit större. Dead By April  har ju lyckats både släppa skivor och lura folk till sina spelningar. Det finns inget så dumt som folk!

Tvi för Laleh

Jag slötittade i fredags på Skavlan, det ångrar jag! Laleh, tvi tvi tvi. Den människan ger mig sura uppstötningar.

Hon är förvisserligen väldigt söt på något vis även om hennes musik är jävligt ointressant. Men..... ....varför i helvete gör hon ens intervjuer om hon inte ens vill svara på frågor.

Lars Winnerbäck har i alla fall den goda smaken att hålla käften stängd och låter bli att intervjuas (karln vet förmodligen att han inte har något vettigt att säga). Laleh däremot ger intervjuer fast hon inte ens kan svara på frågor utan att försöka verka djup på ett överpretentiöst sätt (men då hon inte har ordförråd till det blir det bara att hon leker självgod flumhöna utan något att säga).
Känns verkligen som om hon försöker vara svår trots att hon inte har intelligensen att backa upp det med.
Fast hon är nog svår på ett ytligt sätt. Skulle säga att hon verkar "knepig" och lätt vilse i pannkakan, har hört andra intervjuer med henne och de är vidriga att lyssna på. Får känslan av att hon är en sådan person som står mycket och tittar ut genom fönstret.

Jävla intelligensposör!

Vilken jävla cred?

En polare till mig menar att Nicke Borg med sitt bidrag till melodifestivalen har sålt ut sig fullständigt och tappat all rockcred.

Men det skulle ju förutsätta att Nicke någonsin har haft cred att förlora och inget är mer fel.

Av samma anledning är det ju hur självklart som helst att Dregen har klippkort i tv-sofforna och Backyard Babies kränger elektronikprodukter eftersom ingen i bandet någonsin har haft någon trovärdighet att förlora.

Precis som att skämtband som The Poodles, Heat och Crucified Barbara inte förlorar cred genom att ställa upp i stjärtfestivalen så gör inte Borg det heller. För att förlora cred måste man ju någon gång ha haft någon form av cred.

Nej till idoldyngan

Jag läste aftonblaskan för några dagar sedan, jag gör det ibland.
I den stod det bland annat om en gosse vid namn Jay. Jay är med i karaokeprogrammet Idol. Tydligen har de final imorgon fredag och där vill denne Jay sjunga Madonna´s klassiker "Like A Prayer" till minne av nått ex.
Tydligen så har bloggskvallerkärringen Perez Hilton berömt honom på sin blogg och om det säger denne Jay:
"Jag tycker det är jättefräckt och jag uppskattar att en person som han tar sig tid att lyssna på mina grejer. Det får mig att känna mig speciell."

Öh, har jag missat något?
Nej Jay! Denna låt är inte "dina grejer" din sabla karaokesångare.
Fast så är det väl varje år. Alltid några som vill vinna sympatiröster och därför gråtande går ut i aftonhoran och sexpressen och tillägnar någon kackig coverversion till en död släkting, ex, hund, vandrande pinne, satans moster eller Josef Fritzl.
Sedan så vet jag inte så mycket om Perez Hiltons musikkunnande heller men jag antar att det inte är så mycket att hänga i julgranen.

Jag tycker inte om detta tvprogram vid namn idol. Dels på grund av att jag inte är så mycket för mobbnings- och förnedringstv där några multimiljonärer med blekta tänder sitter och häcklar och gör narr av tonåringars drömmar att bli någon. Och de som går vidare är de inte sena att styla om. Vad är budskapet?:
"Du kan lyckas, bara du ändrar på allt du är"?

Ska jag vara ärlig så hade jag helst sett att de lade ner det där patetiska karaokeprogrammet så fort som möjligt. De producerar ändå endast b:iga dagsländor som är glömda om några månader vars dynga tryckt på cd inte ens borde få kallas musik. Slätstrukna fjompar utan något eget med andra ord.
Inga riktiga artister med något eget som t ex Plura, Lars Demian, Thåström, Håkan Hellström eller DiLeva hade gått vidare i den där skittävlingen. Jag är även tveksam till om internationella stora sångare som tex Joe Cocker, Shane MacGowan, Janis Joplin eller Freddy King hade gått vidare.
Men som jag har skrivit flera gånger tidigare, så är det inom hela nöjesindustrin. Med bra reklam kan man sälja det mesta, spelar ingen roll vilken avföring det är bara det är snyggt förpackat. Idolvinnarna och de andra tvålfagra fjomparna där kunde lika gärna släppa en skiva enbart innehållande ljud där de släpper brakskitar i mikrofonen och skivan skulle ändå sälja platina.

Småbrudarnas idoldyrkan och onanidrömmar har verkligen sjunkit rejält med åren med tanke på att det numera duger med karaokesångare för att de ska skrika, svimma och bli helt till sig i trosorna.

Väl talat

En jävligt bra krönika av Christoffer Röstlund Jonsson:
http://www.alltomstockholm.se/start/article638596.aos

"Ralf Gyllenhammar i Mustasch kan slappna av. ”Körslaget” kvaddar inte kredden. Han har aldrig haft någon.
Kredd. För eller senare landar alla diskussioner om hårdrock versus folklighet i trovärdighetens sönderbombade landskap. Det är oundvikligt.


Jag säger nej, det är inte coolt att Crucified Barbara är med i Melodifestivalen. Och nej, det är inte fräsigt att Laila Bagge och Carola frontar med Dios djävulstecken och nitar. Gör Mustasch-Ralfs medverkan i ”Körslaget” honom till en skön lirare? Icke.


Motargumenten kommer som på posten. Jag är en kreddpajas som skyr folklighet. ”Slappna av, sluta vara så sur och allvarlig, det är ju bara lite på kul, skit i kredden”. Men min aversion har inget med kredibilitet att göra. Det skulle förutsätta att till exempel Ralf någonsin haft kredd att förlora. Inget är mer fel.
Ralf Gyllenhammar har från dag ett varit den bredbenta JC-rockens svar på Lasse Kronér. Precis som med Hammerfall – även det ett band som alltid målat med de bredaste av penslar – är det fullt rimligt att Ralf fånar sig i rutan inför miljonpublik.


Av samma anledning är det hur självklart som helst att Backyard Babies kränger elektronikprodukter och att Dregen har klippkort i tv-sofforna. Gruppen har aldrig haft någon trovärdighet att riskera. Att tro det är som att tro att Gene Simmons de senaste 35 åren haft något annat intresse än att blåsa sina fans på pengar.


Musik? Integritet? Fuck it. Till banken.
När sedan alla dessa artister pratar ut i media om hur mycket de skiter i allt vad kredd heter, och att de gör vad de vill, slår jag mig för pannan och suckar. Klart ni tar första chans att flörta er in i svennebananernas mysfredag bredvid tacomiddagen. Ingen har någonsin trott något annat.


Jag skulle kunna rycka på axlarna och bara skita i det. Det gör jag, för det mesta. Men i slutändan är det dock svårt att skaka av sig känslan att alla dessa små bäckar bidrar till en devalvering av värdet hos min älskade metal. För när alla förknippar hårdrock med trams och yta finns det slutligen ingen som tar det seriöst. Allvaret försvinner. Det elaka poleras bort. Integritet blir ett skällsord. Och en körledare i ett infantilt lekprogram förblir just det, oavsett hur fräsiga hans polisonger och grimaser är."


Väl skrivet, håller med denna krönikör! Det finns hårdrock och det finns "hårdrock".
Jag vill dock förtydliga en sak, jag har absolut ingenting emot att band och artister tjänar pengar. Jag önskar att folk tar och köper skivor med de artister de gillar så de kan leva på sin konst och då slipper de behöva bli sponsrade av tramstv. Bara för att ett band är stora så behöver de inte bli en bunt pajaser. Ac/Dc är ett av få band som fortfarande har verklig cred hos mig då de aldrig har kompromissat utan alltid gått sin egen väg och skitit i allt vad trender och sådant heter, behövs mer sådana band.

Idol, nej tack!

Jag brukar ofta sitta och snacka i olika diskussionsforum på nätet, allt från politik och sex till musik och religion.
Nyligen så fick jag ett mail rån en tjej från ett av de forumen som undrade om jag hade lust att snacka med henne på msn, sagt och gjort.

Väldigt fort så glider vi i "samtalet" in på mitt favoritämne, musik. Tjejen kallar sig för en rocker varpå jag undrar vad hon lyssnar på helst.
Svaret blir:
- "Typ rock och metal. Backyard Babies, Tokyo Hotel, Crashdiet, Guns N Roses"
Jag svarar:
"Guns N Roses var bra en gång i tiden, men resten är något som jag aldrig skulle lyssna på."
Svaret från henne blir:
"Vadårå? Jag lyssnar på dem, de är snygga!"
Jag svarar inte, känns inte ens värt det. Efter en längre stund skriver hon:
"By the way. Såg du idol i fredags?"

Efter det samtalet blockerade jag henne direkt för att slippa framtida snack med puckot.

Idol?!!! Jag blir spyfärdig! Ska jag vara ärlig så hade jag helst sett att de lade ner det där patetiska karaokeprogrammet så fort som möjligt. De producerar ändå endast b:iga dagsländor som är glömda om några månader vars dynga tryckt på cd inte ens borde få kallas musik.
Men som jag har skrivit flera gånger tidigare, så är det inom hela nöjesindustrin. Med bra reklam kan man sälja det mesta, spelar ingen roll vilken avföring det är bara det är snyggt förpackat. Idolvinnarna och de andra tvålfagra fjomparna där kunde lika gärna släppa en skiva enbart innehållande ljud där de släpper brakskitar i mikrofonen och skivan skulle ändå sälja platina.

Sådana flickor är snarare kåta på snubbarnas yttre och kändisksap än deras musik. Tjejer som skriker åt idolgossarna dyrkar cover och karaokesångare, har inte så mycket med musiken att göra.
Småbrudarnas idoldyrkan och onanidrömmar har verkligen sjunkit rejält med åren, numera duger det med falsksjungande karaokesångare för att de ska bli helt till sig i trosorna.

Jag vill inte låta som någon mansgris men när det gäller musik är det ett faktum att fler tjejer än killar går efter utseende, vare sig det gäller menlösa gossar från idol eller ihopsatta tjejband som Pussycat Dolls.
Jag menar inte bara de som ser/lyssnar på idol utan inom alla musikgenrer, vare sig det är hårdrock/metal, goth, pop, synth eller hip hop.
Kolla på många rockstjärnor och väldigt många av de tjejer som beundrar dem. De skulle inte göra det om de var fula.
Ta t ex HIM (som var väldigt stora för några år sedan), de hade inte varit lika populära hos sin kvinnliga piblik om sångaren Ville Valo hade varit fet och skallig (då hade ca 99% av deras fans inte brytt sig ett skit om dem). Det gäller inte bara dem utan även inom glam/sleaze och även inom andra genrer. Som ett exempel: Sebastian Bach (Ski Row´s förra sångare) hade inte varit så populär om de inte tyckt han varit så snygg, gäller även helt andra genrer och band/artister som t ex Satyricon. Skid Row hade helt enkelt inte varit sp populär som de var hos den kvinnliga publiken om det inte hade varit varit för Sebastian Bach´s utseende.
Det samma gäller t ex Bon Jovi, Slash, Peter Steele, Paul Stanley etc etc etc etc

Finns en anledning till att de flesta trashband och deathband inte har lika mycket kvinnliga fans i publiken som t ex glamband.
Det är inget påstående utan snarare ett faktum att idoldyrkan när det kommer till utseende bland artisterna är större hos den kvinnliga delen av publiken än den manliga, vare sig det gäller bildsköna glamrockare, smörsångare, pojkband, idolartister eller tjejband.

Angående posörer och wannabes

Jag har skrivit detta många gånger förr och kommer förmodligen skriva det fler.

Jag kommer aldrig förstå mig på de som köper bandtröjor som kostar ca 300-400 styck med band som de inte har hört, men som de låtsas att de har. Vad fan, då vore det väl för helvete smartare att köpa några av bandets skivor för den summan istället. Men skivorna är tydligen för dyra...

För något år sedan satt jag och snackade med några kompisar och bekanta i STHLM en helg. En tjej till en polare började prata om hur vilket stort fan hon var av diverse band och artister (bl a av Pantera). Men det visade sig väldigt fort att hon knappt hade någon aning om vad hon talade om (hon hade aldrig hört talas om varken "Vulgar Display Of Power" eller "The Great Southern Trendkill"). En annan kompis frågade henne hur hon kunde kalla sig ett stort fan om hon inte ens har hört skivorna, varpå hon argt tyckte att man faktiskt kunde vara ett fan ändå.
Jag hade en kompis i gymnasiet vars flickvän alltid gick runt i Blind Guardian-tröjor och sade att de var världens bästa band.En dag efter skolan satt han och jag hemma hos honom och lyssnade på just det bandet. Då kliver hon innanför dörren, lyssnar några sekunder och undrar sedan vad det är för jävla skitmusik som vi lyssnar på (Jag tror det var "Welcome To Dying" i högtalarna just då).
Hennes kille suckade:
"Det är Blind Guardian, dom som du säger är så jävla bra".
Hon tvekade en stund och utbrast sedan:
"Ja nu hör jag. Ja, den här låten är ju skitbra!"

Jag har tidigare stött på personer som t ex påstått sig vara världens största fans av t ex Judas Priest, fast de inte ens har haft en aning om vem Rob Halford är. Annars är det även vanligt med de som kallar sig Alice Cooper-fans bara för att de har hört t ex "Poison". Förresten apropå Alice Cooper, så har jag varit med några gånger senaste året om tjejer som först skrytit om hur stora Alice Cooper-fans de är. Sedan har de sagt att bästa låten är "Poison", speciellt "Johan från idols" version. Ska man skratta eller gråta blod?
Jag kände en kille i gymnasiet som alltid pratade om hur bäst Black Sabbath och Metallica var, men det visade sig snabbt att de enda Metallica-skivor han hade koll på var "S&M" och "Garage Inc" och att han till och med inte var helt säker på om Ozzy hade varit sångare i Black Sabbath. Jag kände även en kille förr som brukade säga att han var världens största Misfits-fan, men han hade aldrig hört de med Danzig (utan bara med Michael Graves och lite senare med Only).
Jag har t ex också hört flera gånger om folk som sagt sig vara stora fans till Motörhead och trott att deras sångare heter Lenny. Tror man det är man inget Motörheadfan! Har även träffat folk som kallat sig stora Ramonesfans men som på allvar trott att "Sheena Is A Punkrocker" var en orginallåt av Sheebang.

För några år sedan kom det en film om Brian Jones från Rolling Stones och plötsligt tyckte näsan alla att han var så himla bra, men jag tror inte många vet vem han var. Samma med Johnny Cash-filmen "I Walk The Line". Efter den så älskade alla mannen i svart och låtarna var så bra. Dvs "I walk the line" och de andra låtarna i filmen.
Det är som när Dimebag Darrell blev mördad, helt plötsligt var alla stora fans av honom och Pantera. Jag känner flera som inte brydde sig ett skit om Pantera innan, men efter hans död plötsligt älskade dem. Har aldrig förstått varför de bryr sig om att köpa en massa Panteratröjor & posters när de aldrig ens har brytt sg om att köpa skivorna.Om jag ska va lite bizarre så tror jag att många säger sig vara fans av Dimebag men vet inte vilka Pantera är.
När det gäller band som t ex Pantera (eller t ex Guns N Roses eller Metallica) som ändå har släppt rätt lite plattor så tycker man att de borde inte vara så jävla svåra att kunna lyssna och känna igen.

Ett fenomen idag är att många säger sig vara fan av ett band för att de spelat 2 låtar på guitar hero. Många som bara har hört någon enstaka låt eller skiva och kallar sig fan vill gärna ge sken av att de har hört precis allt med bandet (tills det kryper fram att de inte har en aning om vad de pratar om). Kan inte riktigt förstå det faktiskt, är väl enklare att vara ärlig och säga att man bara har hört nån enstaka låt om man har det.Folk kallar sig världens största fan av Kiss, Alice Cooper, Iron Maiden eller Black Sabbath bara fär att de har hört "I Was Made For Lovin´ You", "Poison", "Run To The Hills" eller "Paranoid". En skiva som många så kallade "Kissfans" gärna spottar på är "Music From The Elder" tills det smyger fram att de inte ens har hört en enda låt från den skivan. Skulle man spela skivan för de så skulle de utbrista hur bra plattan är, tills de får reda på precis vilken platta det är för då är den tydligen dålig igen. Så mycket var det med de musikälskarna!
Lika med många som säger sig lyssna på glam och sleaze, de är mer inne för stilen och kläderna än för musiken (mest kvinnliga sådana). De säger sig älska Kiss, men de har mer eller mindre bara hört deras plattor från 80-talet (då oftast "Lick It Up", "Animalize" och "Crazy Nights") och som säger att det från 70-talet bara är skit (de brukar också gärna döma ut 90-talsplattorna fast de inte har hört dem). Betalar man 500 kronor för en biljett för att se ett band man inte känner till förutom 2 låtar så är man inte ett fan utan snarare en idiot. Hörde många som klagade på Kisskonserten på Stadion förra året. Folk som var sura för att de inte spelade (hör och häpna) "Heavens Of Fire" och andra 80-talslåtar. Det är väldigt känt att Kiss nästan enbart kör låtarna från 70-talet numera. Lika när Iron Maiden spelade i Globen 2006. Skitmånga som var arga för att de inte körde alla hitsen, men då de tidigare hade sagt att de istället skulle köra hela "A Matter Of Life And Death"-plattan live så borde de ju veta det innan de går dit. Jag menar, det var ju inte direkt någon hemlighet.

De flesta hårdrockstjejer introduceras till genren genom sina pojkvänner, vilket dels innebär att de aldrig riktigt bildar sig en egen uppfattning om musiken utan bara apar efter sin kille. Det är bedrövligt att på festivaler och spelningar se dessa tjejer sitta som plåster på sina killar hela tiden.
Kvinnliga hårdrockare verkar även i högre grad än manliga dito se metallen som ett färdigt livsstilspaket, där en Cradle of Filth-skiva, en Dimmu Borgir-tröja och ett rostigt rakblad ingår (detta gäller förstås även en hel del unga killar). Då kan de känna sig alternativa och miserabla, vilket bara leder till att de helt enkelt blir jävligt trista att umgås med. Världen skulle se bättre ut om fler tjejer även lyssnade på livsbejakande hårdrock, som Nazareth, Uriah Heep, Judas Priest, Saxon och Motörhead.
Tjejer har även ofta för dålig koll på musiken. De älskar Metallica , men när man börjar prata om "Orion" eller "Creeping Death" ser de ut som levande frågetecken. På grund av detta är mitt förtroende för många hårdrockstjejer obarmhärteligen skjutet i sank. Detta gäller dock inte alla, och det är mycket uppfriskande när man träffar en insatt tjej med vilken man kan diskutera musiken på lika villkor.

Vad jag vill säga är att hårdrockande tjejer är mer än välkomna, det behövs fler, men de måste ta till sig musiken på egna villkor och sluta förlita sig på männen inom denna subkultur om de någonsin vill uppnå en jämlik ställning med dem. Notera att allt detta är generellt betraktat, och att jag är medveten om att det finns tjejer som har mycket bättre koll än många killar.