Ska vi bli som våra pappor?

Poeten Bob Hansson skrev för fyra år sedan en debattartikel i Aftonbladet med rubriken "Ska vi bli som våra pappor?", en enligt mig väldigt bra artikel (även det prettot kan komma med något vettigt ibland). Läs och begrunda!


"Nu är det dags att fördjupa vårt broderskap.
800 000 svenska män uppger att de inte har någon nära vän. Det finns en manlig ensamhet, och det är på tiden att vi män gaddar ihop oss. På djupet. För vi behöver varandra.

Det är nog inte bara jag som insett att det är svårt att veta hur man ska vara som man. Ska man bli känslig och mjuk som kvinnorna säger att de önskar? Samtidigt som de envisas med att gå hem med Mikael Persbrandt. Ska vi bli urbana Rambos, med brunkräm och opererade kindben? Lite metro sådär?
Eller ska vi bli som våra pappor? Jobba häcken av oss och hoppas att vi inte får cancer eller sparken före guldklockan. Hoppas på att våra kvinnor inte lämnar oss för att vi inte riktigt förstår vad de säger.

Könsrollsdebatten startades och domineras av kvinnor. Och den behövs. Få män vill dela sitt liv med en förtryckt och utsliten kvinna. Eller hur? Men det är dags att vi män också deltar i diskussionen. Inte som svar på en eller annan extremfeminists verbala grodor. Men ur vårt eget perspektiv, inte mot kvinnorna utan med varandra. Så att vi slipper vara utlämnade åt parabol-tv när vi tröttnat på att spela fotboll eller slå golfbollar eller dricka upp all den där jävla ölen.

Det är dags att vi tar varandra på verkligt allvar. Att vi står upp för våra vänskaper, eftersom vi som män behöver andra män. På djupet. Inte bara som kolleger eller jaktkamrater. Utan som vänner. Såna som är där när kvinnorna, världen eller vårt eget blodtryck jävlas med oss.

Jag har sett det hos min pappa och jag har sett det hos mig själv. Ju äldre man blir, desto mer blir polarna något man hade snarare än har. Man träffas för att snacka om vad man en gång gjorde tillsammans i stället för att fortsätta göra det.
Samhällets manssyn är lika skev som dess kvinnosyn. När män blir friade från gruppvåldtäkt för att ”hon var för full för att säga nej” är det ett hån inte bara mot kvinnan, utan också mot mannen. Nog fan är vi kapabla att veta om en kvinna vill att vi ska sticka in den eller inte. Vi vet mycket väl när vi går över den gränsen. Och om vi går över gränsen behöver vi män som står där och ser till att vi skärper oss.
Som ser till att vi får ta konsekvenserna och sluta fjolla runt.

Vi som patriarkatet till trots är förvirrade och i smyg fullständigt osäkra på hur vi egentligen ska bete oss. Vi som varken är direktörer eller fotbollsproffs, vi känner inte igen oss i den bild feminismen målar upp, att det är män som tillåts framgång.
Vi som står där på krogen och inte har fått vara nära en kvinna på månader eller år, hur överlägsna känner vi oss? Vi som inte klarar av att se en kvinna i ögonen och säga att vi är kåta, av rädsla för att uppfattas som desperata drägg som bara tänker på en enda sak. Vi som blir skräckslagna när någon vän bryter ihop eller går in i väggen, och det enda vi kommer på att göra är att bjuda på en öl.

Det behövs fler manliga nätverk än de som handlar om sport eller karriär. Det behövs manliga nätverk som gör vår längtan tydlig. Längtan efter den trygghet som inte försvinner när man får sparken, längtan efter den kraft som inte smulas sönder om kvinnan lämnar en eller inte ens dök upp.

Jag har varit med i ett par mansgrupper. Vi har inte sprungit i skogen och slagit oss på bröstet. Vi har helt enkelt satt oss ner och varit där, rakt upp och ned med allt vad det innebär att vara man, alla dessa förväntningar man inte har en aning om var de kom ifrån men ändå försöker leva upp till.
Är du en av dem som trots att du satt alla bollarna i krysset, tjänat in miljonerna och lägrat kvinnor i långa rader inte klarar av att blotta din osäkerhet för andra män, så föreslår jag att du gör samma sak. Det är dags att vi möter varandra. Att vi tar del av varandras erfarenhet. För jag tror att vi behöver den.
/Bob Hansson, poet"