Love Hurts

Folk säger att meningen med livet är kärleken. Men om kärleken bara gör ont och gör en deprimerad, är då meningen med livet att ha ont och vara deprimerad?
Samtidigt som alla polare med "hjärtevänner" kör upp sin kärlek rakt i ansiktet på en och vill att man ska glädjas med dem och babblar om att kärleken är så jävla underbar.

Visst. Skitkul att de har någon, men det hjälper för fan inte mig på något jävla sätt! Det är inte särskilt lätt att glädjas över sådant när man själv ingenting har och kärleken endast gör en deprimerad och påminner en om vad man aldrig kommer få. De kan ju babbla om hur underbar kärleken är, men för oss ensamma är den varken särskilt mysig eller underbar utan gör oss mest deprimerade då vetskapen om skiten gör en medveten om att vad man än gör så spelar det ingen roll (man förlorar oavsett).

Jag har gett upp.



Kärleken är tydligen inte till för alla, det är bara att inse den sanningen.

Kärlek är tydligen inte till för oss alla.

Vissa får ingenting medan andra får det i överflöd.

Kärlek är som en spya ibland,

som sitter fast i halsen och kväver dig tills du är död.

Känner mig ensam, länge sedan jag fick vara nära nån.

Jag är en sån tjejer bara vill vara vän med, jag är en sån.

Nätterna blir bara mörkare och mer och mer kalla,

men kärlek är tydligen inte till för alla.