Nej! Inte Gösta!

Jag har de senaste månaderna inte varit särskilt aktiv här på bloggen. Dels på grund av att det har varit mycket på jobbet vilket gjort att jag inte har haft någon egentlig ork till att blogga, Men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Idag är jag en aning ledsen. Jag fick igår veta att Gösta Ekman har avlidit, men det är först nu i morse som det har hunnit sjunka in och jag inser det. Gösta Ekman är död.

Det känns oerhört ledsamt. Gösta Ekman har betytt så mycket för mig genom alla år och är en person som jag alltid har beundrat och sett upp till både som skådespelare, regissör, komiker, humanist och människa. Det är ingen hemlighet att jag alltid har varit ett stort fan av Hans Alfredsson och Tage Danielsson. Hasse & Tage och deras humor, tankeställare, humanism, genialitet etcetera har alltid betytt väldigt mycket för mig, och Gösta Ekman var en stor del av det då han var med i mer eller mindre allt som de gjorde genom åren. Några personliga favoriter är filmerna "Picassos äventyr", "Äppelkriget", "Att angöra en brygga" och scenföreställningen "Frökens Fleggmans mustach". I den sistnämnda var Gösta verkligen i sitt komiska ässe i rollerna som bl a Kurt S Wresig och dennes son Kolerik.

När jag var liten var några av mina absoluta favoritfilmer de med Jönssonligan. Det är de fortfarande, i alla fall de äldre med Gösta i huvudrollen som Charles-Ingvar Jönsson Jag och min kusin Sebastian tittade mer eller mindre jämt på de filmerna samt gjorde lekar där vi lekte att vi var rollfigurerna, (Sebbe var då "Sickan" då han var kortast medan jag var antingen Vanheden eller Dynamit-Harry). Som fyraåring hade jag memorerat alla Ekmans repliker från scenerna i den första "Varning för Jönssonligan" där han går till barndom (de när han tror att Vanhedens sko är en katt).
Man får heller inte glömma bort Papphammar. Jag jobbar på ett fritidshem och har visat några Papphammar-sketcher där för några elever, de låg då dubbelvikta av skratt.

Jag har förvisso aldrig varit särskilt förtjust i deckare. Ska jag vara ärlig så tycker jag att de flesta svenska "deckarfilmer" som jag har sett har varit pinsamt värdelöst skit. Men jag gillar dock de flesta av Beck-filmerna där Gösta Ekman, Rolf Lassgård och Kjell Bergqvist spelade huvudrollerna. (trots dubbade tyskar skådisar)  Kvalitetsmässigt så är de filmerna förvisso mycket sämre än Bo Widebergs "Mannen på taket", men utan tvekan ljusår bättre än den masstillverkade dyngan med Haber och Persbrandt.

Mina två absoluta favoritroller där han verkligen visar på sin bredd som skådespelare är som den osympatiske bankdirektören Callert i "En på miljonen"och som den timide homosexuelle Pompe i "Skenbart – en film om tåg". Den sistnämnda är egentligen ingen vidare bra film, men en höjdpunkt i den är en fin scen där Gösta som den den hunsade Pompe med nostalgi i blicken berättar om sin ungdoms dagar.

Vila i frid Gösta, och tack för alla skratt!

f