Det har gjorts en nyinspelning på Astrid Lindgrens saga "Ronja Rövardotter". Det rör sig om en tv-serie som finns att beskåda på Netflix. På skärtorsdagen släpptes sex avsnitt och senare i år kommer fortsättningen på sex avsnitt till.
Det roligaste är att man i avsnitt två kan man till och med se en propeller från ett vindkraftverk som snurrar i ena hörnet när de panorerar över skogen (ca 27 minuter in i avsnittet). Riktigt klantigt av produktionen och det borde ju dessutom ha varit lätt att redigera bort i och med att det var så långt till vänster i bild. Frågan är om de inte trodde att någon skulle se det och därför lät det vara kvar, eller om de helt enkelt är sådana klåpare att de inte har sett det (vilket i så fall är konstigt eftersom det måste ha varit väldigt uppenbart vid själva inspelningstillfället).
Men en sak som dock var fint är att de använt sig av delar av Björn Isfälts gamla vackra musik från Tage Danielssons film från 1984. I nyare arrangemang såklart men en fin hyllning till den gamla filmen. Saknar dock rövarsången, men de hittade väl inga som kunde sjunga ens i närheten av Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Janson (som sjöng stämsång i originalet).
Något annat som blev bra är grådvärgarna medan Rumpnissarna bara blev ok. Men vildvittrorna däremot misslyckades och var läskigare i både den gamla filmen från 1984 och i den japanska anime tv-serien från 2014. Här har vildvittrorna inte ens särskilt läskiga röster och skrik i jämförelse med den 40 år gamla filmen där de verkligen lät psykopatiskt galna med sina skrikande röster. De ser dessutom ut för mycket som stora fåglar med för få mänskliga drag vilket gör de mindre obehagliga. Jag hoppas skumtrollen kommer vara med i senare avsnitt.
Men när det kommer till denna tv-serie så är mycket så... lamt.
När de t ex hoppar över helvetesgapet (beskrivs i boken hur de intensivt hoppar länge i ren ilska), känns som de oengagerat hoppar lite halvhjärtat över vad som verkar mindre brett än ett dike. Jämför med Tage Danielssons film där de båda barnen i samma scen "flög" fram och tillbaka över avgrunden och det blev intensivare och intensivare. Men här ser det istället bara löjligt ut och är sämre filmat och han "ramlar" i för att han gör ett litet skutt utan fart. Såg som barn en dålig teaterversion på scen som gick på tv där Ulf Brunnberg spelade Mattis, till och med hoppet där var bättre (och då är det verkligen illa).
Det är samma sak när Birk räddar Ronja från att lockas med av de underjordiska, där han i boken håller fast henne med all kraft medan hon som i trans ursinnigt försöker slita sig loss och till och med river och biter honom så att han blöder från kinderna. Men i denna var det över på någon sekund och kändes mest som "jaha, var det allt?". I boken berättar han inte ens vad som hänt för henne men hon känner hur hon plötsligt inte kan tycka illa om honom längre. Där blir de de dock vänner först när han räddar henne när hon fastnat med benet på vintern men här verkar de bli kompisar mer eller mindre nästan direkt efter deras andra möte.
Det märks dessutom att de nya vuxna skådespelarna inte är lika bra skådespelare som Allan Edwall, Lena Nyman, Börje Ahlstedt och de andra. Märks speciellt på hon som spelar Lovis att hon inte på långa vägar har lika stor bredd och karisma som Lena Nyman. Samma med Undis, som i boken är överbeskyddande och är den som är mest arg över att hennes son har ihop det med Ronja. Birk säger i boken till Ronja, när hon undrar om deras föräldrar sörjer att de har rymt hemifrån, att pappa Borka nog är den som är mer ledsen medan hans mamma Undis är mer arg. I den här nya går Undis runt i Borkafästet mest, gnäller och känns korkad då hon klagar över att de inte har lyx och inte lika god mat som Mattisrövarna (plus sägs det att hon var från överklassfamilj men rymde med en fattigrövare som Borka).
Dessutom!
Hur i helvete tänkte de när de såg till att alla i rövarborgen har helt olika dialekter?! Även i den lilla närliggande byn pratar alla bybor helt olika dialekter. Nån snackar grov skånska, nån dalmål, en annan stockholmska, Lovis bryter på finska, Tjegge låter som han pratar nån form av rinkebysvenska (men inte hans syster). Gör bara att det känns amatormässigt och taffligt.
Jaja det är för barn men även barnunderhållning är värld att ta på allvar.
Nej, detta var ingen höjdare. Ett tips är istället att se den gamla filmen (eller den lite längre miniserien på den som har lite fler scener). Eller den japanska anime tv-serien från 2014 av Gorō Miyazaki. Båda två är mycket bättre och har större respekt för Astrid Lindgrens verk.
Eller allra bäst, läs boken.
Eller allra bäst, läs boken.
