"Jag mådde lite dåligt.": Ett minne från skoltiden

Jag har genom åren träffat på många människor som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos, psykisk sjukdom eller mår dåligt (allt från lögner, våldsamhet, utbrott, grova kränkningar etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa. Ofta får man höra att man måste visa förståelse för folk som mår psykiskt dåligt eller är psykiskt instabila. Till det ställer jag bara frågan, varför det? 
Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas. Att man har en diagnos eller mår dåligt ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål. Alla andra medmänniskor ska inte behöva anpassa sig för en instabil persons nycker och infall.

När jag var barn älskade jag att rita och teckna. Jag kunde sitta i timmar med en penna och ritpapper och bara rita och rita. När jag gick i högstadiet hade jag en bildlärare som visade sig ha mentala problem och som ljög om sina elever för både lärare, föräldrar och andra elever. 

I början av högstadiet fick jag ofta mycket beröm av henne på bildlektionerna och hon sade att om jag fortsatte att jobba på på samma sätt så skulle jag lätt få VG eller MVG i slutbetyg. Jag som alltid hade älskat bild, rita, teckna, skulptera, måla etc tog mig därför an alla uppgifter på bildlektionerna med glädje och lust. 

Därför blev det lite konstigt när min pappa kom till skolan en dag för att tillsammans med mig och lärare ha utvecklingssamtal (alla elever hade sådana varje läsår) för att höra hur det gick för mig i de olika skolämnena. När det det var dags för att höra bildläraren fick jag och pappa istället höra vilken ouppfostrad, oförskämd, lat och elak elev jag var som aldrig gjorde någonting annat än att bråka och ställa till ofog. Min pappa blev till en början väldigt arg och skällde på mig, men han och mamma kom dock ändå snart fram till att det inte alls kunde stämma mot vad de tidigare hade hört av mig och andra lärare.
Jag var förvisso lite lat ibland och ganska skoltrött men inte mer än andra tonåringar, och pappa visste att jag oftast i alla fall försökte göra så gott jag kunde (förrutom i matematik som jag aldrig har gillat och har haft svårt för, men matteläraren sade dock inga sådana saker). Dessutom så visste mina föräldrar hur mycket jag alltid hade älskat bild och att måla och teckna.
Själv blev jag så besviken på min bildlärare att jag mer eller mindre slutade att försöka göra mitt bästa på bildlektionerna och "nöjde mig" med att enbart göra exakt vad som krävdes för att få godkänt och absolut inget mer. Bild var inte roligt längre.


När jag var 15 inträffade en annan incident med samma bildlärare som jag än idag minns väldigt väl.
Jag och två klasskamrater (varav den ena är min kusin) hade precis gjort färdigt och lämnat in ett skolarbete i ett annat ämne. Vi tittade på klockan, såg att det var 10 minuter kvar till lunchrasten och beslöt oss då för att snabbt städa undan efter oss för att sedan smita till matbespisningen lite i förväg då det ändå inte var en lärarledd lektion utan "fritt arbete" så som det ofta var på en del högstadieskolor i slutet av 1990-talet.
När vi just var på väg halvvägs nerför trappan ifrån högstadiet så dök bildläraren upp och undrade vart vi var på väg. Vi svarade att vi precis hade gjort färdigt skolarbetet vi hade hållit på med och därför tänkte gå ner lite i förväg till matsalen. Hon påpekade att vi inte fick gå dit ännu och sade att om vi inte hade något att göra så kunde vi väl istället gå och städa vid kopiatorn då det var stökigt där. På vår lilla grundskola hade vi två kopieringsmaskiner på den del av skolan där högstadiet var, en uppe på högstadiet utanför aulan och en på våningen nedanför utanför hemkunskapen (det var även vid den nedre som det mesta kopieringspapper förvarades på hyllor intill och det blev lätt och ofta stökigt där). När hon sade detta pekade hon demonstrativt nedåt för trappan så vi tog då för givet att hon menade kopieringsmaskinen på just den våningen. Vi sade ok och att det var klart vi kunde göra det, och sedan gick vi tre ner och städade, lade upp papper som hade ramlat ner från hyllorna samt lade trasigt och använt papper i pappersåtervinningen.

När vi efter att vi hade städat hade gått till matbespisningen, hade ställt oss i matkön och just skulle ta mat stormade en annan lärare som vi bl a hade i svenska och hemkunskap in. Hon ryckte tag i mig som stod närmast av oss tre (och var den längsta av oss) och började ilsket att skrika och skälla på oss, bl a "Så gör man inte!" och att vi tre "borde skämmas".
Jag minns att jag förvånat utbrast:

 - "Vad fan har vi nu gjort?"

Då fick jag till svar att det vi nog redan visste det och sedan en fortsatt utskällning. Jag hade aldrig, varken tidigare eller efter detta, sett denna lärare så arg (det var inte en person som brusade upp eller blev arg i onödan och hade stort tålamod med barn och ungdomar).
Det visade sig att bildläraren, trots att hon hade pekat mot kopieringsmaskinen på nedervåningen, tydligen istället hade menat kopiatorn på övervåningen och när vi hade gått och städat vid den på nedervåningen (dit hon hade pekat) hade hon blivit så förnärmad att hon hade gått raka vägen till svenskaläraren, hade börjat gråta, sagt att vi tre hade varit så elaka, hade trakasserat henne på en massa sätt och ville att svenskaläraren skulle säga till oss på skarpen.

Denna utskällning inträffade alltså mitt i matbespisningen under lunchen inför alla andra elever på hela högstadiet. Både jag de andra två klasskamraterna svarade argt att vi absolut inte tänkte finna oss i att få skit och bli anklagade för saker som vi inte ens hade gjort inför alla våra skolkompisar för att vi visste mycket väl när vi var berättigade ett tillrättavisning. Sedan vände vi alla tre argt på klacken, sade att vi inte tänkta stanna och gick raka vägen hem till mig där vi tillbringade resten av dagen.
När mina föräldrar senare hade kommit hem från sina jobb och fick veta av oss vad som hade hänt, insåg de direkt att något inte stod rätt till då de bl a märkte att ingen av oss tre var särskilt arga på den svenskalärare som hade gett oss den offentliga utskällningen utan enbart på bildläraren.
Mina föräldrar visste att både jag, min kusin och vår tredje klasskamrat förvisso kunde häva ur oss saker ibland utan att tänka oss för, men att vi ändå inte brukade ha några problem alls med att ta en utskällning eller tillrättavisning och inte hade några problem med att be om ursäkt när vi väl hade gjort något. - Plus att denna bildlärare hade ljugit tidigare om diverse saker.
De lite senare detta bekräftat av svenskaläraren som hade skällt ut oss. För efter utskällningen på skolan hade svenskaläraren gått tillbaka till lärarrummet och berättat att hon nu hade sagt åt oss rejält på skarpen. Då hade plötsligt bildläraren erkänt att ingen av oss tre alls hade gjort eller sagt något av det som hon hade påstått utan att vi enbart hade gjort exakt vad hon hade bett oss om (samt att ingen av oss hade varit det minsta otrevliga). Den andra läraren hade då argt och uppgivet utropat (har jag fått veta av en tredje lärare som då var närvarande) något i stil med:

- "Men jag har ju precis skällt ut dom inför hela högstadiet! Varför ljuger du om sånt!"

På det hade bildläraren svarat:

- "Jag mådde lite dåligt."

Dagen efter blev vi tre inkallade till ett tomt klassrum där vi fick sitta runt ett bord mitt emot bildläraren, svenskaläraren samt en annan lärare.
Svenskaläraren, som hade blivit lurad till att skälla ut oss inför hela högstadiet, var märkbart ångerfull och ledsen över hela situationen och hon bad oss så mycket om ursäkt för sitt beteende. Vi godtog hennes ursäkt.
Bildlärarens ursäkt var det dock inte så mycket med, utan hon sade mer eller mindre bara att hon mådde dåligt för att hennes gamla mamma hade dött och att vi faktiskt borde ha förståelse för det. Vi godtog inte hennes "ursäkt". Hon jobbade kvar resten av min högstadietid och jag gjorde bara mindre och mindre på hennes lektioner.


När jag efter högstadiet började gymnasiet gick jag estetisk drama, film & teater. Under mitt andra gymnasieår började det en ny bildlärare på gymnasiet, vilket visade sig vara ingen annan än min gamla bildlärare från högstadiet. Hon försökte ofta heja på mig i korridorerna, men jag bara ignorerade henne. Efter några månader blev hon märkbart sur över att jag inte hälsade tillbaka och utbrast irriterat:

 - "Ja, jag har att att du inte vill prata med mig!"

Då vände jag mig emot henne och gav henne en utskällning och sade att jag var glad att jag inte hade henne i några skolämnen längre, och att efter all den skit som hon hade ställt till med så hade jag då ingen som helst anledning att ens försöka vara trevlig mot henne. Sedan bad jag henne fara åt helvete.

Efter att ha haft denna bildlärare så slutade jag jag mer eller mindre helt med att rita och andra grejer som hör bilden till. Den formen av skaparlust tog hon död på för all framtid. Än idag så tycker jag inte om bild och pyssel.