Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
måndag 5 augusti 2024
lördag 26 mars 2022
söndag 10 maj 2020
If I Could Start Today Again
All the kings and queens in the bible
They could not turn back time
So what chance have I of a miracle
In this life of mine?
I only want one day
To unsay the things I said
Undo the thing I did
Twenty-four little hours
Oh God! Please wipe them all away
And I promise I will change
If I could start today again
I know I'm not the milk and honey kind
Today I proved it true
When the red mist falls around my eyes
I know not what I do
Please give me back today
And I won't say the things I said
Or do that thing I did
Every minute, every hour
The replay's just the same
And I can't stand the shame
Oh, let me start today again
I only want one day
One lousy day, that's all
Of every day that's been before
Since time began
I know my prayer's in vain
But for a second I'll pretend
That I can start today again
söndag 1 december 2019
Lättkränktta bajsbarn i Malmö
Här är lite av mina egna tankar angående kring cirkusen det blev över att Zlatan har blivit delägare i Hammarby.
Zlatan spelade vad jag vet 4 matcher i Malmö (kan säkert ha fel på detta, rätta mig i så fall). Om han spelar 40 matcher i ett lag, känns det rätt orimligt och konstigt om han sedan skulle vara tvingad att vara bunden till den klubben resten av sitt liv.
Zlatan är inte skyldig dem ett jävla skit,
Jag är själv inte överförtjust i fotboll, eller ens i sport överhuvudtaget. Men ska jag kolla på en sport så föredrar jag ishockey.
Jag tänker på t ex legenden Börje Salming. Han började sin proffskarriär i först Kiruna AIF och sedan i Brynäs IF innan han drog till NHL. När Salming kom tillbaka till Sverige valde han att spela ett sista år i AIK, men inga i varken Kiruna eller Gävle blev kränkta för det. Inte heller Toronto-borna blev direkt arga för att han efter 16 säsonger valde att spela för Detroit Red Wings, utan Salming anses än idag vara en hjälte där.
Samma med Mats Sundin När han efter många år i Toronto Maple Leafs valde att spela för Vancouver Canucks iställe. När de båda lagen möttes i Toronto så fick han ändå stående ovationer av hela Toronto-publiken och hans gamla klubb valde även att hylla honom med en hyllningsfilm på jumbotronen.
De bittra malmöborna som anser att Zlatan har svikit dem är inget annat än lättkränkta bajsbarn.
Jag undrar om man ska börja reagera lika allt annat med, inte bara på sporfånar.
T ex om gamla Agda 80 år byter medlemkort från Ica till Coop så kan de föredrar Ica går bersärk och elda upp tantens rullator som protest.
Eller tänk om en lärare byter jobb till en annan skola varpå den gamla skolans elever och dess föräldrar svarar med att elda upp elevernas slutbetyg och kollektivt i grupp urinerar i lärarens postlåda.
Zlatan spelade vad jag vet 4 matcher i Malmö (kan säkert ha fel på detta, rätta mig i så fall). Om han spelar 40 matcher i ett lag, känns det rätt orimligt och konstigt om han sedan skulle vara tvingad att vara bunden till den klubben resten av sitt liv.
Zlatan är inte skyldig dem ett jävla skit,
Jag är själv inte överförtjust i fotboll, eller ens i sport överhuvudtaget. Men ska jag kolla på en sport så föredrar jag ishockey.
Jag tänker på t ex legenden Börje Salming. Han började sin proffskarriär i först Kiruna AIF och sedan i Brynäs IF innan han drog till NHL. När Salming kom tillbaka till Sverige valde han att spela ett sista år i AIK, men inga i varken Kiruna eller Gävle blev kränkta för det. Inte heller Toronto-borna blev direkt arga för att han efter 16 säsonger valde att spela för Detroit Red Wings, utan Salming anses än idag vara en hjälte där.
Samma med Mats Sundin När han efter många år i Toronto Maple Leafs valde att spela för Vancouver Canucks iställe. När de båda lagen möttes i Toronto så fick han ändå stående ovationer av hela Toronto-publiken och hans gamla klubb valde även att hylla honom med en hyllningsfilm på jumbotronen.
De bittra malmöborna som anser att Zlatan har svikit dem är inget annat än lättkränkta bajsbarn.
Jag undrar om man ska börja reagera lika allt annat med, inte bara på sporfånar.
T ex om gamla Agda 80 år byter medlemkort från Ica till Coop så kan de föredrar Ica går bersärk och elda upp tantens rullator som protest.
Eller tänk om en lärare byter jobb till en annan skola varpå den gamla skolans elever och dess föräldrar svarar med att elda upp elevernas slutbetyg och kollektivt i grupp urinerar i lärarens postlåda.
onsdag 9 maj 2018
Bjuder ni vuxna alltid alla?
Detta är förvisso en några månader gammal debattartikel, men jag känner ändå att jag vill lufta mina tankar kring detta. Den har väldigt lite kontext och det känns som om det hade kunnat lösas lätt genom att prata med föräldrarna (vilket hon uppenbarligen inte verkar ha gjort för att ta reda på varför). Den går läsa här.
Många skriker direkt "man ska bjuda alla!", men till det ställer jag mig bara frågandes. Varför ska men behöva göra det?
Jag har aldrig gillat "man måste bjuda alla"-argument. Jag har varit på barnkalas där födelsedagsbarnet har blivit tvingad att bjuda sina mobbare/plågoandar. Jag har även varit med på barnkalas där födelsedagsbarnet har haft sådan oro över rädslan att deras plågoandar ska komma på kalaset att de har fått magont och inte kunnat ha roligt.
Varför ska ett barn tvingas bjuda någon som är elak mot hen (som kanske biter, skriker, hånar och slåss) på sitt kalas. Jag som vuxen skulle ju aldrig bjuda någon som är elak mot mig på min fest, så varför ska man kräva sådant av barn som man inte gör det av vuxna.
Jag kommer att tänka på Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" där klassens största mobboffer Thomas Karsks tyska mamma får för sig att ordna kalas för sin pojke och skickar inbjudningar till alla hans klasskamrater. De andra barnen blir tvingade av sina föräldrar att gå vilket resulterar i ett mardrömslikt kalas för Thomas där de andra barnen för Hitler-hälsningar bakom ryggen på hans ovetande mamma. Det hela slutar med att Thomas bara blir ännu mer mobbad, blir ännu mera utfryst och får ännu mera stryk.
Jag har full förståelse för om man inte bjuder in sina mobbare.
En del verkar resonera att om barnen inte bjuder alla så ska de inte bjuda någon överhuvudtaget. Betyder det i så fall att barn i familjer med väldigt begränsade ekonomiska resurser (eller är trångbodda) inte ska få ha kalas? Flera, speciellt vuxna, borde ha mer förståelse för att alla familjer kanske inte kan bjuda alla till sina barns födelsedagskalas. Det kan bero på både ekonomiska och andra skäl.
Om man inte tycker att man har råd, plats eller ork att bjuda alla så måste man väl få välja själv.
Jag blev själv ibland inte bjuden till kalas med mera. Detta fick jag lära mig ifrån jag började umgås med andra barn/människor och därmed inte heller tog speciellt illa vid mig/brydde mig när råkade ut för sådant eller liknande.
I den bästa av världar så skulle inget ont hända barn, tonåringar eller vuxna men nu ser inte verkligheten ut så. Alla råkar ut för besvikelse och motgångar och det är bara att gå igenom dem. Jag önskar inget barn illa på något sätt men att skydda barn från verkligheten, är inget som de växer som blivande vuxna på.
Eftersom livet inte är friktionsfritt och alla inte har samma förutsättningar så är det kanske inte så fel att också lära barn det ifrån början och att livet ändå trots det kan vara bra istället för att det ska komma som ett jäkla tråkigt uppvaknande när verkligheten så småningom uppenbarar sig med full kraft.
Lär era barn att inte ha förväntan på klasskamrater de inte umgås med att bli bjudna. Var ärlig med ditt barn bara och gör det inte till en stor grej så är det inte en stor grej.
Sedan bör man ändå inte sätta upp sådant synligt i förskolan, men det är något man får ta med de föräldrarna som är korkade nog att göra så. På de allra flesta förskolor och grundskolor i Sverige så får det inte lämna ut inbjudningskort till barnens kalas (det får de göra på fritiden). Sedan så pratar så klart barn om kalas ändå (både sina egna och sådana de är bjudna till), men det är en annan diskussion.
Du vuxna människa. Ställ frågan, vem vill du ska va med att fira DIG? Imorgon fyller jag år och jag har i alla fall inga planer på att bjuda människor som jag inte umgås med.
Många skriker direkt "man ska bjuda alla!", men till det ställer jag mig bara frågandes. Varför ska men behöva göra det?
Jag har aldrig gillat "man måste bjuda alla"-argument. Jag har varit på barnkalas där födelsedagsbarnet har blivit tvingad att bjuda sina mobbare/plågoandar. Jag har även varit med på barnkalas där födelsedagsbarnet har haft sådan oro över rädslan att deras plågoandar ska komma på kalaset att de har fått magont och inte kunnat ha roligt.
Varför ska ett barn tvingas bjuda någon som är elak mot hen (som kanske biter, skriker, hånar och slåss) på sitt kalas. Jag som vuxen skulle ju aldrig bjuda någon som är elak mot mig på min fest, så varför ska man kräva sådant av barn som man inte gör det av vuxna.
Jag kommer att tänka på Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" där klassens största mobboffer Thomas Karsks tyska mamma får för sig att ordna kalas för sin pojke och skickar inbjudningar till alla hans klasskamrater. De andra barnen blir tvingade av sina föräldrar att gå vilket resulterar i ett mardrömslikt kalas för Thomas där de andra barnen för Hitler-hälsningar bakom ryggen på hans ovetande mamma. Det hela slutar med att Thomas bara blir ännu mer mobbad, blir ännu mera utfryst och får ännu mera stryk.
Jag har full förståelse för om man inte bjuder in sina mobbare.
En del verkar resonera att om barnen inte bjuder alla så ska de inte bjuda någon överhuvudtaget. Betyder det i så fall att barn i familjer med väldigt begränsade ekonomiska resurser (eller är trångbodda) inte ska få ha kalas? Flera, speciellt vuxna, borde ha mer förståelse för att alla familjer kanske inte kan bjuda alla till sina barns födelsedagskalas. Det kan bero på både ekonomiska och andra skäl.
Om man inte tycker att man har råd, plats eller ork att bjuda alla så måste man väl få välja själv.
Jag blev själv ibland inte bjuden till kalas med mera. Detta fick jag lära mig ifrån jag började umgås med andra barn/människor och därmed inte heller tog speciellt illa vid mig/brydde mig när råkade ut för sådant eller liknande.
I den bästa av världar så skulle inget ont hända barn, tonåringar eller vuxna men nu ser inte verkligheten ut så. Alla råkar ut för besvikelse och motgångar och det är bara att gå igenom dem. Jag önskar inget barn illa på något sätt men att skydda barn från verkligheten, är inget som de växer som blivande vuxna på.
Eftersom livet inte är friktionsfritt och alla inte har samma förutsättningar så är det kanske inte så fel att också lära barn det ifrån början och att livet ändå trots det kan vara bra istället för att det ska komma som ett jäkla tråkigt uppvaknande när verkligheten så småningom uppenbarar sig med full kraft.
Lär era barn att inte ha förväntan på klasskamrater de inte umgås med att bli bjudna. Var ärlig med ditt barn bara och gör det inte till en stor grej så är det inte en stor grej.
Sedan bör man ändå inte sätta upp sådant synligt i förskolan, men det är något man får ta med de föräldrarna som är korkade nog att göra så. På de allra flesta förskolor och grundskolor i Sverige så får det inte lämna ut inbjudningskort till barnens kalas (det får de göra på fritiden). Sedan så pratar så klart barn om kalas ändå (både sina egna och sådana de är bjudna till), men det är en annan diskussion.
Du vuxna människa. Ställ frågan, vem vill du ska va med att fira DIG? Imorgon fyller jag år och jag har i alla fall inga planer på att bjuda människor som jag inte umgås med.
måndag 11 september 2017
En epok har gått i graven
Hasse Alfredson gick igår bort vid 86 års ålder.
En epok har gått i graven, Hasse var den sista av våra klassiska stora komikergenier (om inte den största). Han var inte bara komiker utan dessutom en fantastisk filmskapare som bl a skrev manus och regisserade den bästa svenska filmen som har gjorts ("Den enfaldige mördaren", ett mästerverk som höjer sig över det mesta i svensk films historia).
Jag och min morfar Olle brukade ofta lyssna på Hasse & Tages "Lindeman"-improvisationer tillsammans och skratta ikapp. När morfar dog för ett och ett halvt år sedan tog det nästan över ett halvår innan jag orkade börja lyssna på de improvisationerna igen, för de var för mig så förknippade med morfar (något som vi två hade gemensamt). Numera kan jag återigen ta fram och lyssna på de igen, och minns då morfar med ett leende.
 |
| Mästerverket "Den enfaldige mördaren" (1982). |
Det är inte direkt en hemlighet att jag alltid har varit ett stort fan av Hans Alfredsson och Tage Danielsson. Hasse & Tage och deras humor, tankeställare, humanism, genialitet etcetera har alltid betytt väldigt mycket för mig.
 |
| En av Hasse & Tages finaste filmer, "Släpp fångarne loss - det är vår!" (1975) |
 |
| Här som Roy och Rogers pappa i "Macken - Roys & Rogers Bilservice" (1990). |
Hejdå Hasse! Säg hej till Tage och Gösta.
Vila i frid och tack för alla skratt genom åren.
Hasse Alfredsson
(Född 28 juni 1931 - Död 10 september 2017)
tisdag 5 september 2017
"Jag mådde lite dåligt.": Ett minne från skoltiden
Jag har genom åren träffat på många människor som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos, psykisk sjukdom eller mår dåligt (allt från lögner, våldsamhet, utbrott, grova kränkningar etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa. Ofta får man höra att man måste visa förståelse för folk som mår psykiskt dåligt eller är psykiskt instabila. Till det ställer jag bara frågan, varför det?
Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas. Att man har en diagnos eller mår dåligt ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål. Alla andra medmänniskor ska inte behöva anpassa sig för en instabil persons nycker och infall.
Jag var förvisso lite lat ibland och ganska skoltrött men inte mer än andra tonåringar, och pappa visste att jag oftast i alla fall försökte göra så gott jag kunde (förrutom i matematik som jag aldrig har gillat och har haft svårt för, men matteläraren sade dock inga sådana saker). Dessutom så visste mina föräldrar hur mycket jag alltid hade älskat bild och att måla och teckna.
Själv blev jag så besviken på min bildlärare att jag mer eller mindre slutade att försöka göra mitt bästa på bildlektionerna och "nöjde mig" med att enbart göra exakt vad som krävdes för att få godkänt och absolut inget mer. Bild var inte roligt längre.
När jag var 15 inträffade en annan incident med samma bildlärare som jag än idag minns väldigt väl.
Jag och två klasskamrater (varav den ena är min kusin) hade precis gjort färdigt och lämnat in ett skolarbete i ett annat ämne. Vi tittade på klockan, såg att det var 10 minuter kvar till lunchrasten och beslöt oss då för att snabbt städa undan efter oss för att sedan smita till matbespisningen lite i förväg då det ändå inte var en lärarledd lektion utan "fritt arbete" så som det ofta var på en del högstadieskolor i slutet av 1990-talet.
När vi just var på väg halvvägs nerför trappan ifrån högstadiet så dök bildläraren upp och undrade vart vi var på väg. Vi svarade att vi precis hade gjort färdigt skolarbetet vi hade hållit på med och därför tänkte gå ner lite i förväg till matsalen. Hon påpekade att vi inte fick gå dit ännu och sade att om vi inte hade något att göra så kunde vi väl istället gå och städa vid kopiatorn då det var stökigt där. På vår lilla grundskola hade vi två kopieringsmaskiner på den del av skolan där högstadiet var, en uppe på högstadiet utanför aulan och en på våningen nedanför utanför hemkunskapen (det var även vid den nedre som det mesta kopieringspapper förvarades på hyllor intill och det blev lätt och ofta stökigt där). När hon sade detta pekade hon demonstrativt nedåt för trappan så vi tog då för givet att hon menade kopieringsmaskinen på just den våningen. Vi sade ok och att det var klart vi kunde göra det, och sedan gick vi tre ner och städade, lade upp papper som hade ramlat ner från hyllorna samt lade trasigt och använt papper i pappersåtervinningen.
När vi efter att vi hade städat hade gått till matbespisningen, hade ställt oss i matkön och just skulle ta mat stormade en annan lärare som vi bl a hade i svenska och hemkunskap in. Hon ryckte tag i mig som stod närmast av oss tre (och var den längsta av oss) och började ilsket att skrika och skälla på oss, bl a "Så gör man inte!" och att vi tre "borde skämmas".
Jag minns att jag förvånat utbrast:
Det visade sig att bildläraren, trots att hon hade pekat mot kopieringsmaskinen på nedervåningen, tydligen istället hade menat kopiatorn på övervåningen och när vi hade gått och städat vid den på nedervåningen (dit hon hade pekat) hade hon blivit så förnärmad att hon hade gått raka vägen till svenskaläraren, hade börjat gråta, sagt att vi tre hade varit så elaka, hade trakasserat henne på en massa sätt och ville att svenskaläraren skulle säga till oss på skarpen.
Denna utskällning inträffade alltså mitt i matbespisningen under lunchen inför alla andra elever på hela högstadiet. Både jag de andra två klasskamraterna svarade argt att vi absolut inte tänkte finna oss i att få skit och bli anklagade för saker som vi inte ens hade gjort inför alla våra skolkompisar för att vi visste mycket väl när vi var berättigade ett tillrättavisning. Sedan vände vi alla tre argt på klacken, sade att vi inte tänkta stanna och gick raka vägen hem till mig där vi tillbringade resten av dagen.
När mina föräldrar senare hade kommit hem från sina jobb och fick veta av oss vad som hade hänt, insåg de direkt att något inte stod rätt till då de bl a märkte att ingen av oss tre var särskilt arga på den svenskalärare som hade gett oss den offentliga utskällningen utan enbart på bildläraren.
Mina föräldrar visste att både jag, min kusin och vår tredje klasskamrat förvisso kunde häva ur oss saker ibland utan att tänka oss för, men att vi ändå inte brukade ha några problem alls med att ta en utskällning eller tillrättavisning och inte hade några problem med att be om ursäkt när vi väl hade gjort något. - Plus att denna bildlärare hade ljugit tidigare om diverse saker.
De lite senare detta bekräftat av svenskaläraren som hade skällt ut oss. För efter utskällningen på skolan hade svenskaläraren gått tillbaka till lärarrummet och berättat att hon nu hade sagt åt oss rejält på skarpen. Då hade plötsligt bildläraren erkänt att ingen av oss tre alls hade gjort eller sagt något av det som hon hade påstått utan att vi enbart hade gjort exakt vad hon hade bett oss om (samt att ingen av oss hade varit det minsta otrevliga). Den andra läraren hade då argt och uppgivet utropat (har jag fått veta av en tredje lärare som då var närvarande) något i stil med:
Svenskaläraren, som hade blivit lurad till att skälla ut oss inför hela högstadiet, var märkbart ångerfull och ledsen över hela situationen och hon bad oss så mycket om ursäkt för sitt beteende. Vi godtog hennes ursäkt.
Bildlärarens ursäkt var det dock inte så mycket med, utan hon sade mer eller mindre bara att hon mådde dåligt för att hennes gamla mamma hade dött och att vi faktiskt borde ha förståelse för det. Vi godtog inte hennes "ursäkt". Hon jobbade kvar resten av min högstadietid och jag gjorde bara mindre och mindre på hennes lektioner.
När jag efter högstadiet började gymnasiet gick jag estetisk drama, film & teater. Under mitt andra gymnasieår började det en ny bildlärare på gymnasiet, vilket visade sig vara ingen annan än min gamla bildlärare från högstadiet. Hon försökte ofta heja på mig i korridorerna, men jag bara ignorerade henne. Efter några månader blev hon märkbart sur över att jag inte hälsade tillbaka och utbrast irriterat:
Efter att ha haft denna bildlärare så slutade jag jag mer eller mindre helt med att rita och andra grejer som hör bilden till. Den formen av skaparlust tog hon död på för all framtid. Än idag så tycker jag inte om bild och pyssel.
Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas. Att man har en diagnos eller mår dåligt ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål. Alla andra medmänniskor ska inte behöva anpassa sig för en instabil persons nycker och infall.
När jag var barn älskade jag att rita och teckna. Jag kunde sitta i timmar med en penna och ritpapper och bara rita och rita. När jag gick i högstadiet hade jag en bildlärare som visade sig ha mentala problem och som ljög om sina elever för både lärare, föräldrar och andra elever.
I början av högstadiet fick jag ofta mycket beröm av henne på bildlektionerna och hon sade att om jag fortsatte att jobba på på samma sätt så skulle jag lätt få VG eller MVG i slutbetyg. Jag som alltid hade älskat bild, rita, teckna, skulptera, måla etc tog mig därför an alla uppgifter på bildlektionerna med glädje och lust.
Därför blev det lite konstigt när min pappa kom till skolan en dag för att tillsammans med mig och lärare ha utvecklingssamtal (alla elever hade sådana varje läsår) för att höra hur det gick för mig i de olika skolämnena. När det det var dags för att höra bildläraren fick jag och pappa istället höra vilken ouppfostrad, oförskämd, lat och elak elev jag var som aldrig gjorde någonting annat än att bråka och ställa till ofog. Min pappa blev till en början väldigt arg och skällde på mig, men han och mamma kom dock ändå snart fram till att det inte alls kunde stämma mot vad de tidigare hade hört av mig och andra lärare.Jag var förvisso lite lat ibland och ganska skoltrött men inte mer än andra tonåringar, och pappa visste att jag oftast i alla fall försökte göra så gott jag kunde (förrutom i matematik som jag aldrig har gillat och har haft svårt för, men matteläraren sade dock inga sådana saker). Dessutom så visste mina föräldrar hur mycket jag alltid hade älskat bild och att måla och teckna.
Själv blev jag så besviken på min bildlärare att jag mer eller mindre slutade att försöka göra mitt bästa på bildlektionerna och "nöjde mig" med att enbart göra exakt vad som krävdes för att få godkänt och absolut inget mer. Bild var inte roligt längre.
När jag var 15 inträffade en annan incident med samma bildlärare som jag än idag minns väldigt väl.
Jag och två klasskamrater (varav den ena är min kusin) hade precis gjort färdigt och lämnat in ett skolarbete i ett annat ämne. Vi tittade på klockan, såg att det var 10 minuter kvar till lunchrasten och beslöt oss då för att snabbt städa undan efter oss för att sedan smita till matbespisningen lite i förväg då det ändå inte var en lärarledd lektion utan "fritt arbete" så som det ofta var på en del högstadieskolor i slutet av 1990-talet.
När vi just var på väg halvvägs nerför trappan ifrån högstadiet så dök bildläraren upp och undrade vart vi var på väg. Vi svarade att vi precis hade gjort färdigt skolarbetet vi hade hållit på med och därför tänkte gå ner lite i förväg till matsalen. Hon påpekade att vi inte fick gå dit ännu och sade att om vi inte hade något att göra så kunde vi väl istället gå och städa vid kopiatorn då det var stökigt där. På vår lilla grundskola hade vi två kopieringsmaskiner på den del av skolan där högstadiet var, en uppe på högstadiet utanför aulan och en på våningen nedanför utanför hemkunskapen (det var även vid den nedre som det mesta kopieringspapper förvarades på hyllor intill och det blev lätt och ofta stökigt där). När hon sade detta pekade hon demonstrativt nedåt för trappan så vi tog då för givet att hon menade kopieringsmaskinen på just den våningen. Vi sade ok och att det var klart vi kunde göra det, och sedan gick vi tre ner och städade, lade upp papper som hade ramlat ner från hyllorna samt lade trasigt och använt papper i pappersåtervinningen.
När vi efter att vi hade städat hade gått till matbespisningen, hade ställt oss i matkön och just skulle ta mat stormade en annan lärare som vi bl a hade i svenska och hemkunskap in. Hon ryckte tag i mig som stod närmast av oss tre (och var den längsta av oss) och började ilsket att skrika och skälla på oss, bl a "Så gör man inte!" och att vi tre "borde skämmas".
Jag minns att jag förvånat utbrast:
- "Vad fan har vi nu gjort?"Då fick jag till svar att det vi nog redan visste det och sedan en fortsatt utskällning. Jag hade aldrig, varken tidigare eller efter detta, sett denna lärare så arg (det var inte en person som brusade upp eller blev arg i onödan och hade stort tålamod med barn och ungdomar).
Det visade sig att bildläraren, trots att hon hade pekat mot kopieringsmaskinen på nedervåningen, tydligen istället hade menat kopiatorn på övervåningen och när vi hade gått och städat vid den på nedervåningen (dit hon hade pekat) hade hon blivit så förnärmad att hon hade gått raka vägen till svenskaläraren, hade börjat gråta, sagt att vi tre hade varit så elaka, hade trakasserat henne på en massa sätt och ville att svenskaläraren skulle säga till oss på skarpen.
Denna utskällning inträffade alltså mitt i matbespisningen under lunchen inför alla andra elever på hela högstadiet. Både jag de andra två klasskamraterna svarade argt att vi absolut inte tänkte finna oss i att få skit och bli anklagade för saker som vi inte ens hade gjort inför alla våra skolkompisar för att vi visste mycket väl när vi var berättigade ett tillrättavisning. Sedan vände vi alla tre argt på klacken, sade att vi inte tänkta stanna och gick raka vägen hem till mig där vi tillbringade resten av dagen.
När mina föräldrar senare hade kommit hem från sina jobb och fick veta av oss vad som hade hänt, insåg de direkt att något inte stod rätt till då de bl a märkte att ingen av oss tre var särskilt arga på den svenskalärare som hade gett oss den offentliga utskällningen utan enbart på bildläraren.
Mina föräldrar visste att både jag, min kusin och vår tredje klasskamrat förvisso kunde häva ur oss saker ibland utan att tänka oss för, men att vi ändå inte brukade ha några problem alls med att ta en utskällning eller tillrättavisning och inte hade några problem med att be om ursäkt när vi väl hade gjort något. - Plus att denna bildlärare hade ljugit tidigare om diverse saker.
De lite senare detta bekräftat av svenskaläraren som hade skällt ut oss. För efter utskällningen på skolan hade svenskaläraren gått tillbaka till lärarrummet och berättat att hon nu hade sagt åt oss rejält på skarpen. Då hade plötsligt bildläraren erkänt att ingen av oss tre alls hade gjort eller sagt något av det som hon hade påstått utan att vi enbart hade gjort exakt vad hon hade bett oss om (samt att ingen av oss hade varit det minsta otrevliga). Den andra läraren hade då argt och uppgivet utropat (har jag fått veta av en tredje lärare som då var närvarande) något i stil med:
- "Men jag har ju precis skällt ut dom inför hela högstadiet! Varför ljuger du om sånt!"På det hade bildläraren svarat:
- "Jag mådde lite dåligt."Dagen efter blev vi tre inkallade till ett tomt klassrum där vi fick sitta runt ett bord mitt emot bildläraren, svenskaläraren samt en annan lärare.
Svenskaläraren, som hade blivit lurad till att skälla ut oss inför hela högstadiet, var märkbart ångerfull och ledsen över hela situationen och hon bad oss så mycket om ursäkt för sitt beteende. Vi godtog hennes ursäkt.
Bildlärarens ursäkt var det dock inte så mycket med, utan hon sade mer eller mindre bara att hon mådde dåligt för att hennes gamla mamma hade dött och att vi faktiskt borde ha förståelse för det. Vi godtog inte hennes "ursäkt". Hon jobbade kvar resten av min högstadietid och jag gjorde bara mindre och mindre på hennes lektioner.
När jag efter högstadiet började gymnasiet gick jag estetisk drama, film & teater. Under mitt andra gymnasieår började det en ny bildlärare på gymnasiet, vilket visade sig vara ingen annan än min gamla bildlärare från högstadiet. Hon försökte ofta heja på mig i korridorerna, men jag bara ignorerade henne. Efter några månader blev hon märkbart sur över att jag inte hälsade tillbaka och utbrast irriterat:
- "Ja, jag har att att du inte vill prata med mig!"Då vände jag mig emot henne och gav henne en utskällning och sade att jag var glad att jag inte hade henne i några skolämnen längre, och att efter all den skit som hon hade ställt till med så hade jag då ingen som helst anledning att ens försöka vara trevlig mot henne. Sedan bad jag henne fara åt helvete.
Efter att ha haft denna bildlärare så slutade jag jag mer eller mindre helt med att rita och andra grejer som hör bilden till. Den formen av skaparlust tog hon död på för all framtid. Än idag så tycker jag inte om bild och pyssel.
onsdag 9 augusti 2017
Tankar angående påståendet "Kvinnor tafsar inte"
För några veckor sedan läste jag om en kommun (Falkenberg) som ska anordna ett festival där enbart kvinnor är välkomna, männen är portade. Detta på grund av att de kvinnliga festivalbesökarna inte ska behöva bli utsatta för män som tafsar.
Jag skrev en kommentar på en Facebook sida om detta (i en tråd där det argumenterades om detta):
Undrar i vilken värld de lever i, för det verkar inte vara verkligheten. Människor oavsett kön gör så samt raggar, inte bara heterosexuella män. Jag har själv fått väldigt många konstiga kommentarer samt blivit tafsad på genom åren av både heterokillar, heterotjejer samt HBTQ-personer av båda könen.
Jag minns är jag gick en ettårig teaterutbildning på en folkhögskola när jag var 20 år samt bodde på skolans internat. På en annan utbildning gick en tjej som var uttalad radikalfeminist och som alltid pratade om hur förtryckta kvinnor var av män.
Därför blev det lite bisarrt när jag och en manlig klasskompis en lördagskväll gick på nattklubb och träffade på henne där. Det första hon försökte göra var att köra tungan i halsen på min klasskamrat vilket han inte alls var intresserad av. När hon efter en längre stund äntligen förstod vinken att han inte var intresserad vände hon sig istället mot mig. Hon tog tag i mina händer och försökte med tvång få mig att ta henne på brösten vilket jag absolut inte hade något som helst intresse av. På måndagen efter den helgen när skolan hade börjat fick vi höra från kompisar på skolan att hon hade sagt att vi både hade försökt "tokraggat" på henne under lördagskvällen samt att det var VI som hade tafsat. Länge leve närminnet.
Ett år senare, när jag var 21 år, började jag på en ettårig utbildning på en annan skola i Värmland. Vi åkte i början av vårterminen iväg på klassresa till Göteborgs filmfestival. Sista kvällen hade jag och en kompis stannat kvar på vandrarhemmet där vi bodde under tiden. Vi hade druckit lite öl och tittat på tv innan vi gick och lade oss.
Senare på natten vaknade jag av att jag var pissnödig och då jag trodde att alla nog ändå sov vid den tiden på dygnet så brydde jag mig inte om att klä på mig utan smög tyst ut för att uppsöka toaletten enbart klädd i mina boxershorts. Vid bordet utanför toaletterna satt några av mina klasskamrater och drack tillsammans med några av våra lärare som de hade supit ner totalt. En kvinnlig lärare, en av mina klassföreståndare, var väldigt berusad och när hon fick se mig utbrast hon:
- "Joel, kom och sätt dig hos mig!"
Varpå hon sedan försökte dra ner mig i sitt knä till de andras munterhet. Hon greppade tag i mig runt midjan vid mina boxers och jag minns att jag hann tänka "Antingen sätter jag mig eller så kommer hon dra av mig dem inför allihopa" innan jag motvilligt satte mig ner i hennes knä och hon försökte lägga armarna runt mig.
Några år senare (efter att ha jobbat några år som truckförare och maskinist) började jag plugga på en en annan folkhögskola och bodde även på en av den skolans internat. I min klass var vi två killar och resten tjejer. Både jag och den andra killen var/är HBTQ-personer (jag bi och han homo). Vi elever på skolan brukade ofta tillbringa fredagskvällarna på ortens värdshus där vi festade, krökade och sjöng karaoke.
Vid ett tillfälle på värdshuset blev en tjej i klassen utsatt för en främmande full kille som nöp henne på röven. Både hon och de andra i klassen var väldigt upprörda över att hon hade blivit utsatt för sådant.
Någon vecka senare var jag, min manlige klasskamrat och en tjejkompis där igen. Min klasskamrat blev då väldigt full. Han och vår tjejkompis spanade in samma man som de båda försökte ragga upp. Till min klasskamrats stora förtret och ilska fick han dock nobben av mannen som istället visade intresse för vår tjejkompis inviter och senare på natten följde hon med honom hem.
När jag och min klasskamrat då skulle cykla hemåt tillbaka till skolan var han väldigt berusad och välte med cykeln mitt ute på vägen ett antal meter framför mig. En annan kille som gick förbi sprang då snabbt fram, undrade hur det gick och försökte hjälpa honom upp. Min klasskamrat passade då på att ta killen mellan benen och och greppade tag. Killen slet sig snabbt fri, vände sig och och gick argt därifrån samtidigt som han ropade till min klasskamrat att han var ett "bög-äckel". Han tittade sedan på mig och utbrast
- "Den jäveln tog mig på kuken!".
Jag frågade min klasskamrat:
- "Vad fan håller du på med?!"
Han ryckte bara på axlarna och sluddrade fram:
- "Vadå?! Får man inte ens känna lite eller?!".
När jag jag dagen efter berättade om hela händelsen för våra kvinnliga klasskamrater som också bodde på elevhemmet så skrattade de bara högt och flera av dem tyckte även att vår klasskamrat hade varit väldigt rolig (även hon som själv hade blivit utsatt för tafsande på samma ställe).
Varför är det så? Om en kvinna blir utsatt av en man är det hemskt, men om en man blir utsatt av en man (eller för den delen även en kvinna) så är det roligt samt att samma personer som upprört skulle ta en kvinna som blir utsatt för tafsare i försvar då knappt skulle rycka på axlarna.
Vi kan förresten gå tillbaka till den tiden när jag var 20 år och gick på den där första folkhögskolan.
Min klass där hade en klassföreståndare som var en homosexuell man. Han var extremt sexfixerad och även ställde olämpliga frågor av den sort som lärare inte ska fråga sina elever Han frågade bl a klassens yngsta kille mitt inför alla oss andra i klassen om han hade smakat sin egen sperma och när flera klasskamrater påpekade att det var väldigt olämpligt så blev han bara förvånad. Vid ett annat tillfälle försökte han övertala mig om att ge honom mina nycklar till mitt elevhem (han tyckte jag kunde sova i hans lägenhet under tiden) för att han hade spanat in en en äldre manlig elev som bodde där och ville försöka förföra denna elev.
En dag en av de första veckorna på höstterminen hade vår klass haft ett aerobicspass under en timme. När jag och de andra killarna efteråt gick till killarnas omklädningsrum för att duscha och byta om så följde denna lärare med oss för att göra detsamma. Han stod dock mest och spanade in oss när vi bytte om vilket gjorde att jag och en annan kille blev lite obekväma med hela situationen, varpå jag snabbt som en ursäkt för att slippa klä av mig mera inför honom frågade den killen om några träningsredskap/maskiner som stod i omklädningsrummet. Vi båda slutade då med att klä av oss och han visade mig hur jag skulle träna/använda de träningsredskapen (till mitt försvar kan jag ärligt hävda att jag inte ljög, jag visste faktiskt inte hur de träningsredskapen funkade). Läraren tröttnade då och gick för att duscha. Vi låtsades fortsätta träna fram till att han hade duschat färdigt och gått in i bastun varpå vi snabbt duschade och bytte om.
En tredje kille i klassen berättade senare detta fnissigt för några av tjejerna i vår klass varpå flera blev sura på oss och även anklagade mig för att vara homofob (jag hade inte kommit ut ur garderoben än då). Jag frågade om de själva skulle tycka det var helt lugnt att duscha med en äldre man som samtidigt väldigt uppenbart spanade in deras nakna kroppar, men de mumlade bara något om att det inte var samma sak men kunde inte förklara skillnaden.
Det är som i Let´s Dance när Tony Irving ibland verkar få kåtslag och utbrister att en man "osar sex" och reducerar denna till en extraordinär rumpa. Då har han fått medhåll på bloggar och twitter från en massa medelålders kändiskvinnor som var sugna på lammkött. En ung kvinna hade aldrig kommenterats på samma sätt för då hade det ansetts vara sexistiskt och kvinnoförnedrande, men de manliga deltagarna är män och därför anses det då vara bara "skoj", "fnissigt" och "fräckt". Lika när den kvinnliga programledaren t ex har slitit upp en manlig tävlandes skjorta och smekt hans mage Det ansågs bara smålustigt.
Jag har t ex hört personer säga att det är homofobiskt och transfobi när transpersoner har fått nobben av heterosexuella män. Gäller inte rätten att säga nej och rätten att ha vilka preferenser man vill? I så fall ska jag säga samma sak om jag får nobben av en lesbisk kvinna, då är hon trångsynt och hbtq-fientlig. Då jag själv är en HBTQ-person (bisexuell) så måste ju de lesbiska kvinnorna vara HBTQ-fientliga när de inte vill ligga med mig, i alla fall enligt en sådan logik. Alla äger rätten att backa hur mycket åtrå man än känt tidigare, och den rätten gäller för alla människor vare sig man identifierar sig som en hetero, homo, bi eller transperson. Detta gäller även om man först har sagt ja. Man behöver inte ens en ursäkt för att avstå.
Tyvärr vill inte många se detta och lever i förnekelse. I deras värld är det därför bara hemska dumma män som sysslar med sådant och de enda som blir drabbade är stackars snälla kvinnor. Ingen ska behöva bli utsatt för sexuella trakasserier oavsett kön, men folk är rent allmänt (både män och kvinnor) mer benägna att försvara kvinnor som blir utsatta för sådant än när män blir det.
Jag skrev en kommentar på en Facebook sida om detta (i en tråd där det argumenterades om detta):
"Undrar vad de gör om något fruntimmer tafsar? Kanske en festival där ingen får komma? På S.R.F. har det genom åren varit vanligare att män har blivit utsatta för sexuella övergrepp och då av andra män. Ska de därför med samma korkade logik starta en festival där vi som är HBTQ-personer inte är välkomna? I mina öron låter det ungefär lika korkat. Segregering bidrar aldrig till något gott."Jag fick snabbt arga svar på den kommentaren av folk som hävdar att kvinnor aldrig tafsar.
Undrar i vilken värld de lever i, för det verkar inte vara verkligheten. Människor oavsett kön gör så samt raggar, inte bara heterosexuella män. Jag har själv fått väldigt många konstiga kommentarer samt blivit tafsad på genom åren av både heterokillar, heterotjejer samt HBTQ-personer av båda könen.
Jag minns är jag gick en ettårig teaterutbildning på en folkhögskola när jag var 20 år samt bodde på skolans internat. På en annan utbildning gick en tjej som var uttalad radikalfeminist och som alltid pratade om hur förtryckta kvinnor var av män.
Därför blev det lite bisarrt när jag och en manlig klasskompis en lördagskväll gick på nattklubb och träffade på henne där. Det första hon försökte göra var att köra tungan i halsen på min klasskamrat vilket han inte alls var intresserad av. När hon efter en längre stund äntligen förstod vinken att han inte var intresserad vände hon sig istället mot mig. Hon tog tag i mina händer och försökte med tvång få mig att ta henne på brösten vilket jag absolut inte hade något som helst intresse av. På måndagen efter den helgen när skolan hade börjat fick vi höra från kompisar på skolan att hon hade sagt att vi både hade försökt "tokraggat" på henne under lördagskvällen samt att det var VI som hade tafsat. Länge leve närminnet.
Ett år senare, när jag var 21 år, började jag på en ettårig utbildning på en annan skola i Värmland. Vi åkte i början av vårterminen iväg på klassresa till Göteborgs filmfestival. Sista kvällen hade jag och en kompis stannat kvar på vandrarhemmet där vi bodde under tiden. Vi hade druckit lite öl och tittat på tv innan vi gick och lade oss.
Senare på natten vaknade jag av att jag var pissnödig och då jag trodde att alla nog ändå sov vid den tiden på dygnet så brydde jag mig inte om att klä på mig utan smög tyst ut för att uppsöka toaletten enbart klädd i mina boxershorts. Vid bordet utanför toaletterna satt några av mina klasskamrater och drack tillsammans med några av våra lärare som de hade supit ner totalt. En kvinnlig lärare, en av mina klassföreståndare, var väldigt berusad och när hon fick se mig utbrast hon:
- "Joel, kom och sätt dig hos mig!"
Varpå hon sedan försökte dra ner mig i sitt knä till de andras munterhet. Hon greppade tag i mig runt midjan vid mina boxers och jag minns att jag hann tänka "Antingen sätter jag mig eller så kommer hon dra av mig dem inför allihopa" innan jag motvilligt satte mig ner i hennes knä och hon försökte lägga armarna runt mig.
Några år senare (efter att ha jobbat några år som truckförare och maskinist) började jag plugga på en en annan folkhögskola och bodde även på en av den skolans internat. I min klass var vi två killar och resten tjejer. Både jag och den andra killen var/är HBTQ-personer (jag bi och han homo). Vi elever på skolan brukade ofta tillbringa fredagskvällarna på ortens värdshus där vi festade, krökade och sjöng karaoke.
Vid ett tillfälle på värdshuset blev en tjej i klassen utsatt för en främmande full kille som nöp henne på röven. Både hon och de andra i klassen var väldigt upprörda över att hon hade blivit utsatt för sådant.
Någon vecka senare var jag, min manlige klasskamrat och en tjejkompis där igen. Min klasskamrat blev då väldigt full. Han och vår tjejkompis spanade in samma man som de båda försökte ragga upp. Till min klasskamrats stora förtret och ilska fick han dock nobben av mannen som istället visade intresse för vår tjejkompis inviter och senare på natten följde hon med honom hem.
När jag och min klasskamrat då skulle cykla hemåt tillbaka till skolan var han väldigt berusad och välte med cykeln mitt ute på vägen ett antal meter framför mig. En annan kille som gick förbi sprang då snabbt fram, undrade hur det gick och försökte hjälpa honom upp. Min klasskamrat passade då på att ta killen mellan benen och och greppade tag. Killen slet sig snabbt fri, vände sig och och gick argt därifrån samtidigt som han ropade till min klasskamrat att han var ett "bög-äckel". Han tittade sedan på mig och utbrast
- "Den jäveln tog mig på kuken!".
Jag frågade min klasskamrat:
- "Vad fan håller du på med?!"
Han ryckte bara på axlarna och sluddrade fram:
- "Vadå?! Får man inte ens känna lite eller?!".
När jag jag dagen efter berättade om hela händelsen för våra kvinnliga klasskamrater som också bodde på elevhemmet så skrattade de bara högt och flera av dem tyckte även att vår klasskamrat hade varit väldigt rolig (även hon som själv hade blivit utsatt för tafsande på samma ställe).
Varför är det så? Om en kvinna blir utsatt av en man är det hemskt, men om en man blir utsatt av en man (eller för den delen även en kvinna) så är det roligt samt att samma personer som upprört skulle ta en kvinna som blir utsatt för tafsare i försvar då knappt skulle rycka på axlarna.
Vi kan förresten gå tillbaka till den tiden när jag var 20 år och gick på den där första folkhögskolan.
Min klass där hade en klassföreståndare som var en homosexuell man. Han var extremt sexfixerad och även ställde olämpliga frågor av den sort som lärare inte ska fråga sina elever Han frågade bl a klassens yngsta kille mitt inför alla oss andra i klassen om han hade smakat sin egen sperma och när flera klasskamrater påpekade att det var väldigt olämpligt så blev han bara förvånad. Vid ett annat tillfälle försökte han övertala mig om att ge honom mina nycklar till mitt elevhem (han tyckte jag kunde sova i hans lägenhet under tiden) för att han hade spanat in en en äldre manlig elev som bodde där och ville försöka förföra denna elev.
En dag en av de första veckorna på höstterminen hade vår klass haft ett aerobicspass under en timme. När jag och de andra killarna efteråt gick till killarnas omklädningsrum för att duscha och byta om så följde denna lärare med oss för att göra detsamma. Han stod dock mest och spanade in oss när vi bytte om vilket gjorde att jag och en annan kille blev lite obekväma med hela situationen, varpå jag snabbt som en ursäkt för att slippa klä av mig mera inför honom frågade den killen om några träningsredskap/maskiner som stod i omklädningsrummet. Vi båda slutade då med att klä av oss och han visade mig hur jag skulle träna/använda de träningsredskapen (till mitt försvar kan jag ärligt hävda att jag inte ljög, jag visste faktiskt inte hur de träningsredskapen funkade). Läraren tröttnade då och gick för att duscha. Vi låtsades fortsätta träna fram till att han hade duschat färdigt och gått in i bastun varpå vi snabbt duschade och bytte om.
En tredje kille i klassen berättade senare detta fnissigt för några av tjejerna i vår klass varpå flera blev sura på oss och även anklagade mig för att vara homofob (jag hade inte kommit ut ur garderoben än då). Jag frågade om de själva skulle tycka det var helt lugnt att duscha med en äldre man som samtidigt väldigt uppenbart spanade in deras nakna kroppar, men de mumlade bara något om att det inte var samma sak men kunde inte förklara skillnaden.
Det är som i Let´s Dance när Tony Irving ibland verkar få kåtslag och utbrister att en man "osar sex" och reducerar denna till en extraordinär rumpa. Då har han fått medhåll på bloggar och twitter från en massa medelålders kändiskvinnor som var sugna på lammkött. En ung kvinna hade aldrig kommenterats på samma sätt för då hade det ansetts vara sexistiskt och kvinnoförnedrande, men de manliga deltagarna är män och därför anses det då vara bara "skoj", "fnissigt" och "fräckt". Lika när den kvinnliga programledaren t ex har slitit upp en manlig tävlandes skjorta och smekt hans mage Det ansågs bara smålustigt.
Tyvärr vill inte många se detta och lever i förnekelse. I deras värld är det därför bara hemska dumma män som sysslar med sådant och de enda som blir drabbade är stackars snälla kvinnor. Ingen ska behöva bli utsatt för sexuella trakasserier oavsett kön, men folk är rent allmänt (både män och kvinnor) mer benägna att försvara kvinnor som blir utsatta för sådant än när män blir det.
lördag 5 augusti 2017
Hårdrockare är i regel snälla personer
Jag skrev för några dagar sedan om en festival (bekostad av kommunen) där män inte är välkomna för att kvinnor ska slippa bli tafsade på och utsatta för sexuella övergrepp.
På de flesta hårdrocksfestivaler har de inte alls dessa problem i samma utsträckning som andra festivaler. Lite konstigt kan man ju tycka då det är den musikgenre som oftast har anklagats för sexism, skev kvinnosyn etcetera genom åren.
En del hävdar att det är för att hårdrocksfestivaler som Sweden Rock Festival har en lite äldre publik än de andra festivalerna, men jag tror inte det har med det att göra. Det är även många kvinnor som åker till dessa, men de klarar sig från trakasserier och det är faktiskt även många yngre festivalbesökare på Sweden Rock Festival.
Jag var själv där som yngre tillsammans med tjejkompisar i 16--18-årsåldern som gick helt ensamma runt på festivalområdet väldigt lättklädda utan att någon överhuvudtaget försökte tafsa eller komma med skamliga förslag. Det är även mindre bråk överlag där trots att det dricks och sups väldigt väldigt friskt. När jag var på Sweden Rock Festival senast för x antal år sedan höll till och med medlemmar ur Bandidos och Hells Angels sams. De ville väl inte ha 20000 arga hårdrockare, som bara ville har roligt och trevligt, på sig.
En anledning till att sådan skit inte finns där i samma utsträckning är för att folk på sådana festivaler är där för just musikens skull.
Till skillnad från alla dessa blandfestivaler som drar horder av folk som kanske bara vill se ett band och sedan inte bryr sig ett skit om musiken utan istället åker dit för att festa, kröka och göka plus att de även då lockar dit en massa idioter utan folkvett.
På de flesta hårdrocksfestivaler har de inte alls dessa problem i samma utsträckning som andra festivaler. Lite konstigt kan man ju tycka då det är den musikgenre som oftast har anklagats för sexism, skev kvinnosyn etcetera genom åren.
En del hävdar att det är för att hårdrocksfestivaler som Sweden Rock Festival har en lite äldre publik än de andra festivalerna, men jag tror inte det har med det att göra. Det är även många kvinnor som åker till dessa, men de klarar sig från trakasserier och det är faktiskt även många yngre festivalbesökare på Sweden Rock Festival.
Jag var själv där som yngre tillsammans med tjejkompisar i 16--18-årsåldern som gick helt ensamma runt på festivalområdet väldigt lättklädda utan att någon överhuvudtaget försökte tafsa eller komma med skamliga förslag. Det är även mindre bråk överlag där trots att det dricks och sups väldigt väldigt friskt. När jag var på Sweden Rock Festival senast för x antal år sedan höll till och med medlemmar ur Bandidos och Hells Angels sams. De ville väl inte ha 20000 arga hårdrockare, som bara ville har roligt och trevligt, på sig.
En anledning till att sådan skit inte finns där i samma utsträckning är för att folk på sådana festivaler är där för just musikens skull.
Till skillnad från alla dessa blandfestivaler som drar horder av folk som kanske bara vill se ett band och sedan inte bryr sig ett skit om musiken utan istället åker dit för att festa, kröka och göka plus att de även då lockar dit en massa idioter utan folkvett.
 |
| Jag 2002, första gången jag var på Sweden Rock Festival. Den enda i min kamratkrets som utsattes för tafsande var jag . bl a en vakt som passade på att smeka mig mellan benen när han kroppsvisiterade mig vid ingången. |
torsdag 20 juli 2017
Fidget Spinners och andra modeflugor
Den ska från början vara en leksak som tagits fram för att hjälpa barn som har adhd, add och liknande
för att koncentrera sig i t ex skolan genom motoriska mönster, De har dock blivit så populära att numera har mer eller mindre varenda unge en sådan, oavsett om de har en diagnos eller inte.
Att den där snurran skulle hjälpa ungar med koncentrationsförmågan tror jag inte ett skit på. Jag har snackat med ungar när de håller på med dessa och de var så fokuserade på dem att de inte märkte vad som hände runt dem eller ens att folk pratade med dem. Den är säkert fullt användbar för de som verkligen behöver det, men det är ju ytterst få.
Jag jobbar själv på en skola och dessa fidget spinners är väldigt populära. Eleverna har ibland försökt ha med de på lektioner och på fritids, men på vår skola tillåter vi inte barnen att ta med egna leksaker då skolan ska vara kostnadsfri och då blir det statusprylar så då har de fått stoppa tillbaka de i fickan. Vi som jobbar på "mitt" fritidshem tog däremot ner de som ville till träslöjden och byggde egna helt av trä som de kan få använda på fritids (men inte under lektionstid i skolan).
En del barn försöker ha med sig sina fidget spinners till klassrum och försöker bortförklara det med att det inte är en leksak utan är till för koncentration. Till de barnen brukar jag säga att det är så, men då gäller det barn med t ex adhd och autism vilket de själva inte har utan att de använder den som en leksak. Och om 30 ungar leker med sådana samtidigt blir det rätt svårt att upprätthålla koncentrationen, både hos vuxna och barn. Lärare ska inte låta elever fippla med leksaker på lektionerna om de inte har en anledning till det. För alla andra än ungar som har en diagnos/dokumenterat problem så är det en leksak. Inte heller får man leka med my pokémonkort, little pony eller dildos (även om de skulle få eleverna att må bättre) under lektionerna.
Och syftet är att personer med dessa och liknande diagnoser är motoriskt oroliga alt. behöver lugna sig genom att upprepa motoriska mönster. Därför är det till för dem. Men då antar jag att de sitter lite enskilt, för om de sitter och håller på med samma i ett vanligt klassrum så blir det distraktionsproblem för de andra barnen.Jag tror dock de kommer ligga bortglömda om några månader. Med andra ord gå samma öde till mötes som Pog, beyblades, hockeykort, bionicle, fingerskateboards, penntroll och tamagotchi etcetera.
lördag 6 maj 2017
Alla är unika med eller utan diagnose
Den första maj piblicerade Metro denna artikel.
Jag har träffat på många människor genom åren som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos (allt från våldsamhet, utbrott, grova kränkningar, etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa.
När jag t ex gick i högstadiet hade jag en klasskamrat som kunde bli väldigt våldsam och det ursäktades alltid med att han hade en diagnos (i hans fall adhd). Det var ofta som andra elever fick skulden när han hade slagit dem.
Jag minns när han hade förstört ett skolarbete för mig och min kusin för att sedan spräckte läppen på min kusin när han frågade varför han hade gjort det. Det var min kusin som fick skulden av lärarna och vi fick höra att vi skulle visa förståelse. En annan gång slog han en annan elevs huvud genom en fönsterruta.
Än idag får t ex många barn dagligen ta emot kränkningar av många olika slag av någon har ex "speciella behov". De får lära sig att ge vika för egna behov och tolerera att andra överskrider deras eftersom hen inte har "förmåga att kontrollera situationen", vilket tydligen den utsatta har enligt sådana resonemang.
Att man har en diagnos ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål.
"Jag önskar att jag möttes av förståelse och kunskap i stället för fördomar. Jag önskar att vården inte klumpade ihop oss till en grötig jobbig massa. Att jag kunde få samma hjälp för min emotionella instabilitet som för mina andra diagnoser. Och att människor jag möter slutade klumpa ihop alla som har samma diagnos. Emotionell instabil personlighetsstörning behöver få sin upprättelse. Det borde vara lika okej att säga att man har den diagnosen som andra utan att bli utdömd. Har du känt en av oss har du inte känt alla."Om någon vill undvika att "bli sin diagnos" så är väl det ändå det enklaste alternativet, att låta folk bedöma en utifrån hur man agerar och inte efter vilka diagnoser man berättar att man har. Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas. Ett annat angreppssätt är att sluta skylla allt avvikande beteende på diagnosen. Är man vuxen och inte "omyndigförklarad" (termen försvann 1989 officiellt), så får man ta sitt ansvar. För alla andra ska inte behöva anpassa sig för en person.
Jag har träffat på många människor genom åren som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos (allt från våldsamhet, utbrott, grova kränkningar, etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa.
När jag t ex gick i högstadiet hade jag en klasskamrat som kunde bli väldigt våldsam och det ursäktades alltid med att han hade en diagnos (i hans fall adhd). Det var ofta som andra elever fick skulden när han hade slagit dem.
Jag minns när han hade förstört ett skolarbete för mig och min kusin för att sedan spräckte läppen på min kusin när han frågade varför han hade gjort det. Det var min kusin som fick skulden av lärarna och vi fick höra att vi skulle visa förståelse. En annan gång slog han en annan elevs huvud genom en fönsterruta.
Än idag får t ex många barn dagligen ta emot kränkningar av många olika slag av någon har ex "speciella behov". De får lära sig att ge vika för egna behov och tolerera att andra överskrider deras eftersom hen inte har "förmåga att kontrollera situationen", vilket tydligen den utsatta har enligt sådana resonemang.
Att man har en diagnos ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål.
söndag 27 november 2016
Mansplaining = onödigt uttryck för mindervärdeskomplex
När jag läser själv ordet står det:
"Mansplaining = När en man förklarar något för en kvinna inom ett ämne som hon vet mer om. Ordet är en sammansättning av de engelska orden man och explaining."
Dock så är "mansplaining" ett begrepp som många häver ur sig för att de inte vill tappa ansiktet eller erkänna att de hade fel i en argumentation. Här är två exempel på det som jag själv varit med om.
Exempel 1: En kvinnlig bekant delade i somras under fotbolls-EM ett klipp från Youtube och skrev om hur mycket tuffare och bättre kvinnliga fotbollsspelare är än de manliga. Klippet innehöll av en manlig fotbollsspelare som grät av smärta och sedan en kvinnlig fotbollsspelare som blödde från ansiktet men utan en min tänkte fortsätta spelet. Problemet var bara det att kvinnan i klippet inte alls var någon fotbollsspelare, utan rugbyspelare (alltså en av världens hårdaste sporter). När jag skrev en kommentar där jag påpekade detta fick blev dock denna kvinnliga bekanta arg och anklagade mig argt för att syssla med mansplaining.
Exempel 2: Jag har vid flera tillfällen fått höra av kvinnliga bekanta att jag "mansplainar" när jag påpekat att de borde tänka på vad de delar offentligt på facebook. Bl a har jag fått höra det när jag har undrat om de är medvetna om att saker de delat och upprörts över är från högerextrema och nynazistiska sidor och påpekat att de borde vara mer källkritiska och inte dela saker innan de kollat upp om det stämmer.
"En kvinna vet när hon blir tryckt ner i skoskaften så kom inte att säga nåt annat. Vet du hur det känns när man har haft körkort över 30 år och en man sitter bredvid, och talar om HUR man ska köra. Vad kallas det."
För mig låter det som en typisk jävla baksäteschaufför. Jag har själv varit med om sådana kvinnliga (även manliga) passagerare många gånger då jag har kört bil. Min mamma gör så mot min pappa och har gjort det i över 30 år trots att hon själv inte ens har körkort. Det är ett beteende en del människor har, inte en könsbetingad grej.
Jag tycker det är larvigt att vissa försöker göra ett problem som är personlighetsbaserat till ett könsbaserat. Jag har upplevt flera kvinnor vara nedlåtande och arroganta i mitt yrkesliv och privatliv än män. När jag har studerat vid vuxen ålder har det varit på utbildningar där klasserna har bestått till den största majoriteten av kvinnor och de flesta arbeten jag har haft genom åren har varit på arbetsplatser med nästan all personal av kvinnligt kön.Varför måste man försöka framställa alla potentiellt enerverande utbyten med andra människor som en könsfråga? Även många kvinnor kan använda härskartekniker och förklara saker som motparten redan vet. Det finns också väldigt gott om kvinnor som är självgoda, otrevliga eller tror att de vet allt bättre än alla andra.
Jag har aldrig utgått från att jag vet bäst för att jag är man. I mitt minne så är det oftare det av en iakttagelse, vid några tillfällen där jag och kvinnan funnit ett tyst trött samförstånd. Kvinnor och män som har framgång (med mig) har långt tidigare sagt "det fattar jag väl" eller något helt annat för att ta "förklaringen" till en dialog snarare än en monolog. Handlar det snarare om vissa människor osäkerhet och mindervärdeskomplex.
Hur vet man förresten i förväg hur mycket den andra personen kan om ett visst ämne?
Hur mycket kan ni t ex om Gustav Vasa? Det blir lite svårt när ingen av oss vet hur mycket den andra vet. I de flesta fall är inte ens detta "förminskande" explaining illa menat och inte avsedd som en härskarteknik eller som ett sätt att sätta sig över någon och bete sig auktoritärt. Om explainingen däremot följs upp av eller inleds med ett "Men lilla gumman" eller liknande eller något annat avsett att bete sig överlägset så är det ju definitivt inte ok (inte heller det mer könsneutrala "lilla vän" är särskilt lämpligt, ens om en kvinna skulle säga det till en man.)
Jag tycker att vi allihopa borde försöka tänka lite på hur vi uppför oss mot varandra. Men också försöka komma ihåg att ibland menar vi faktiskt inget illa när vi säger saker, utan vi tänker kanske inte alltid efter. Och i sådana lägen behöver man kanske inte bli så in i helvetes jävla hyperkränkt om man förstår att motparten inte menade något illa utan endast glömde bort att tänka efter.
Om någon skulle känna sig bli utsatt för idiotförklarande av folk som tror sig veta allt bättre (trots att det i själva verket inte alls är så) så har man alltid minst två valmöjligheter i alla situationer. Att bita ihop eller säga ifrån direkt. Hur jävla svårt kan det vara att säga "Ja, jag vet.", "jag har gjort det härr förrut." eller "Vad är det du försöker lära mig som du tror att jag inte redan kan?". etcetera. Hur jävla svårt kan det vara?!
Jag vill önska att vi kunde lyfta fram varandra i stället för att trycka ner varandra. Det är inte trevligt att bli dömd utifrån sitt kön.. Jag har ofta blivit tillsagd att eftersom jag är man så kan jag inte förstå hur det känns att bedömas utifrån vad jag har mellan benen, helt utan att inse vidden av ironin i det uttalandet.
I grund och botten handlar det snarare om självkänsla, varför det faktiskt förstärker dålig självkänsla att göra det könsrelatera.! Det håller fast ena parten i en offerroll som egentligen inte fanns från början. Men vill man vara ett offer så vill man vara ett offer.
Over and out!
söndag 22 maj 2016
Dricks - En förlegad idé
Jag blev lite förvånad när jag läste detta. Finns det verkligen folk och arbetsplatser i Sverige år 2016 som fortfarande förväntar sig dricks?
"De allra flesta svenskarna, 80 procent, ger ändå dricks när de har ätit på restaurang, den största delen av dessa svarar att de ger ibland. Enligt undersökning är det vanligast att ge fem-tio procent i dricks efter ett restaurangbesök.Jag ser ingen som helst anledning till att ge dricks på krogen (inte heller på restaurang). De som arbetar på krogen har redan lön för att servera alkohol som man köper till överpriser. Och nej, det har inte med snålhet att göra. Jag är inte snål men jag ger ändå inte dricks, inte heller om jag har ätit en "brakmiddag på en fin restaurang" utan jag betalar för det jag har beställt, simple as that.
"– Det är bara kutym att vi dricksar restaurangpersonal, och visst kan man bryta mot det. Men har man ätit en brakmiddag på en fin restaurang under många timmar och blivit månad om och sen inte lägger ett öre i dricks – då får man nog leva med att bli betraktad som aningen snål, säger Sofia Larsson."
Varför ska jag ge extra betalt för något som jag har betalat för till någon som redan har fått betalt för att ge mig det jag betalat för? Det finns ingen logik i det.
Och ni som tycker att man ska ge dricks, kom inte med argument som "Men serveringspersonalen springer benen av sig för att du ska få en bra upplevelse". För sådana argument köper jag inte för fem öre.
Varför ska ju serveringspersonal ha dricks? God service ingår i ju i deras arbetsuppgifter. Butikspersonal får t ex aldrig dricks hur mycket de än sliter. Eller gör folk så? Ger de dricks till förskolepersonalen med? Eller vårdbiträdet? Kanske lämnar de en extra slant till tandläkarens spargris efter ett besök? Det måste vara jobbigt att ge dricks till hela världen, för ni som ger dricks på krogar och restauranger nekar väl inte andra yrkesgrupper dricks för snabb och trevlig service? Hemtjänsten är också ett slitsamt yrke där folk springer benen av sig för att göra folk nöjda. De flesta som jobbar inom vården sliter ut kroppen och får inte rätt lön för mödan. Ger de som ger dricks till serveringspersonal även dricks dessa arbetsgrupper?
Personligen så går jag då i alla fall inte och betalar extra till kassörskan när jag handlar mat på coop och ica. Jag skjuter inte heller till extra pengar till busschaufförer när jag åker kollektivtrafik, hur trevliga de än är.
Själv jobbar jag inom barnomsorgen, är ansvarig för en grundskolas fritidshem. Jag undrar vad föräldrarna skulle säga om vi skulle börja förvänta oss dricks när de ska lämna sina barn på morgonen för att vara extra säkra på att deras barn trivs och har en rolig dag på fritids.
Dricks - Att ge extra betalt för något som du har betalat för till någon som redan har fått betalt för att ge dig det du betalat för.
tisdag 26 april 2016
Storm i ett vattenglas, vad man än säger blir någon kränkt
Läste detta igår.
Om man skriver hen om någon som ser sig som hon eller han, har de också rätt att bli väldigt kränkta och skriva artiklar om det? Jag har genom mitt yrke blivit kallad för fröken vid väldigt många tillfällen trots att jag är vad de kallar för cis-man (en bisexuell sådan), kanske ska skriva en artikel om det med. Tror jag ska bli kränkt då inte gillar ordet cis (I´m no cissy). Nä, skämt å sido.....
Jag har själv träffat t ex transpersoner som direkt irriterat rättar om någon inte direkt kallar de för “hen” istället för “han” eller “hon”, fast å andra sidan har jag även träffat transpersoner som absolut inte vill kallas “hen” (en person sade, "Hen? Jag är ingen jävla höna!"). Så vad man än säger är det tydligen fel om man inte är en jävla tankeläsare.
För några år sedan var jag på en kurs i normkritisk pedagogik. Kursledaren ville först att vi i en runda skulle säga vad vi hette och vilket pronomen vi identifierade oss själva som. De flesta närvarande visste inte ens vad pronomen betydde vilket rätt uppenbart irriterade kursledaren då hon tagit för givet att alla visste det. En tjejkompis som också var med sade efteråt till mig att hon tyckte det var rätt skönt att så många där inte visste vad det var och att de sagt “vad betyder det?” då hon bott bott i “flat-kollektiv” och umgicks mycket med folk så kallat "vänsterfolk" och "tokliberaler" med akademisk bakgrund som hon tyckte tog sådana saker för givet (alltså för givet att alla kände till sådant, även andra uttryck som t ex inter vet de flesta inte vad det betyder).
För x antal år sedan pluggade jag på en folkhögskola och bodde på dess elevhem. Hade en person i min klass som var född som kvinna och som vi kan kalla för M. Denna M pratade alltid som hen, skulle vi tex göra en dramasketch på lektionstid blev M sur om inte alla gick med på att rollerna skulle ha könsneutrala namn (Kim, Robin eller Chris) och kallade varandra hen. M kom efter ett lov och krävde att klassen enbart skulle kalla M för hen eller han då M sade sig ha kommit till insikt att M var transperson. Sade någon fel pronomen blev M sur och kränkt, men glömde ändå bort det själv ibland och pratade samtidigt om sig själv som hon ibland. Om nu M till och med själv hade svårt att komma ihåg vilket pronomen M ville bli tilltalad som så är det ju inte så förvånande att även vi andra glömde bort oss ibland kan man ju tycka.
Jag säger inte att man med flit ska felköna någon bara för att vara taskig eller för att de inte ser ut som sitt upplevda kön men man kan förstå att det kan hända utan att för den skull ske med flit eller illvilja.
Det är ungefär som när man bygger en replika över en exklusiv bil på en långt mycket billigare bil (tror att det kallas byggsatsbil eller kit car). T ex bygger om en toyota så att det ser ut som en lamborghini, det är fortfarande en toyota från första början men då den ser ut som en lamborghini så är risken stor att någon säger "Får man följa med på en runda i din lamborghini?"(även någon som vet att det är en kit car byggd på just en toyota) Har personen gjort det med flit, illvilja eller hände det av bara farten?
Varför inte acceptera att alla inte är som du? Tycker själv det är ok att säga "dig" istället för "hen". Sedan kan man inte heller jämföra hen som är ett helt nytt ord med ord som vi redan haft sedan länge.
Jag definierar mig varken som han, hon eller hen, jag vill bli definierad som "Master of the universe". Om inte så blir jag kränkt. Och vem är ni att säga hur jag ska definieras!
Jag har själv träffat t ex transpersoner som direkt irriterat rättar om någon inte direkt kallar de för “hen” istället för “han” eller “hon”, fast å andra sidan har jag även träffat transpersoner som absolut inte vill kallas “hen” (en person sade, "Hen? Jag är ingen jävla höna!"). Så vad man än säger är det tydligen fel om man inte är en jävla tankeläsare.
För några år sedan var jag på en kurs i normkritisk pedagogik. Kursledaren ville först att vi i en runda skulle säga vad vi hette och vilket pronomen vi identifierade oss själva som. De flesta närvarande visste inte ens vad pronomen betydde vilket rätt uppenbart irriterade kursledaren då hon tagit för givet att alla visste det. En tjejkompis som också var med sade efteråt till mig att hon tyckte det var rätt skönt att så många där inte visste vad det var och att de sagt “vad betyder det?” då hon bott bott i “flat-kollektiv” och umgicks mycket med folk så kallat "vänsterfolk" och "tokliberaler" med akademisk bakgrund som hon tyckte tog sådana saker för givet (alltså för givet att alla kände till sådant, även andra uttryck som t ex inter vet de flesta inte vad det betyder).
För x antal år sedan pluggade jag på en folkhögskola och bodde på dess elevhem. Hade en person i min klass som var född som kvinna och som vi kan kalla för M. Denna M pratade alltid som hen, skulle vi tex göra en dramasketch på lektionstid blev M sur om inte alla gick med på att rollerna skulle ha könsneutrala namn (Kim, Robin eller Chris) och kallade varandra hen. M kom efter ett lov och krävde att klassen enbart skulle kalla M för hen eller han då M sade sig ha kommit till insikt att M var transperson. Sade någon fel pronomen blev M sur och kränkt, men glömde ändå bort det själv ibland och pratade samtidigt om sig själv som hon ibland. Om nu M till och med själv hade svårt att komma ihåg vilket pronomen M ville bli tilltalad som så är det ju inte så förvånande att även vi andra glömde bort oss ibland kan man ju tycka.
Jag säger inte att man med flit ska felköna någon bara för att vara taskig eller för att de inte ser ut som sitt upplevda kön men man kan förstå att det kan hända utan att för den skull ske med flit eller illvilja.
Det är ungefär som när man bygger en replika över en exklusiv bil på en långt mycket billigare bil (tror att det kallas byggsatsbil eller kit car). T ex bygger om en toyota så att det ser ut som en lamborghini, det är fortfarande en toyota från första början men då den ser ut som en lamborghini så är risken stor att någon säger "Får man följa med på en runda i din lamborghini?"(även någon som vet att det är en kit car byggd på just en toyota) Har personen gjort det med flit, illvilja eller hände det av bara farten?
Varför inte acceptera att alla inte är som du? Tycker själv det är ok att säga "dig" istället för "hen". Sedan kan man inte heller jämföra hen som är ett helt nytt ord med ord som vi redan haft sedan länge.
Jag definierar mig varken som han, hon eller hen, jag vill bli definierad som "Master of the universe". Om inte så blir jag kränkt. Och vem är ni att säga hur jag ska definieras!
söndag 24 april 2016
Ett minne av en DJ och arga bikers
Igår skrev jag om en artikel i Metro där en DJ som blev kränk över att det kom fram fulla män och ville höra andra låtar än de hon spelade. Jag kom då att tänka på en grej som hände när jag bodde i Värmland för en väldans massa år sedan. Ja, det hände faktiskt för så länge sedan att det var på den tiden då man fortfarande fick röka inne på krogar, 2004-2005.
 |
| Så här såg jag ut på den tiden, mer rakad och många kilon lättare |
En lördagskväll när jag gick dit (och inte frågade efter hårdrock) var det en massa MC-knuttar där inne. Jag kommer inte ihåg vilken MC-klubb det var, men minns att det var en 1%-klubb. Helt plötsligt kom då denne DJ fram till mig och bad mig välja musik och att han skulle bjuda mig på öl resten av kvällen om jag gjorde honom den tjänsten. Några av MC-knuttarna hade nämligen gått fram och hotat att slå ihjäl honom om han inte slutade spela dansmusik och "slog på något vettigt". Resten av kvällen fick jag sitta bredvid honom och välja och vraka musik efter min egen musiksmak (Motörhead. Ac/Dc. Thin Lizzy, Slayer, Kiss, Ramones etcetera etcetera) samtidigt som jag fick dricka hur mycket öl jag ville på hans bekostnad.
Det var då det.
lördag 2 april 2016
Jag skäms över min hemby!!!
Nu har det gått en vecka sedan Eu-valet, känner att jag inte kan vara tyst längre. 22% i mitt valdistrikt i Hassela / Älgered röstade på SD, 100 av 400 personer. Jag skäms!
Jag blir så jävla förvånad, arg, irriterad och ledsen när jag läser vad en del polare skriver, kompisar som till och med själva har utländsk ursprung. En del av dem skulle inte ens vara här om inte deras egna familjer en gång hade fått fly hit en gång i tiden. SD är tydligen ok om det "bara gäller andra" invandrare". Ren jävla idioti!
Om man inte är vare sig rasist eller dum i huvudet men ändå röstar på SD så måste det bero på att man aldrig läst en dagstidning i hela sitt liv och inte har bemödat sig det minsta med att ens ta reda på vad de står för. Annars förstår jag inte varför man skulle rösta på ett parti där högt uppsatta politiker får hota folk, komma med upprepade rasistiska, homofobiska och kvinnofientliga kommentarer utan att någon i partiet bryr sig och utan att de utreds. Om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Stefan Löfven, Lars Björklund eller någon annan från vilket annat parti som helst skulle gå på stan och hota folk med järnrör skulle de få avgå direkt. I min värld är det fullkomligt obegripligt att man vill att människor som gör sånt ska styra vårt land och i detta fall Europa.
Jag köper inte missnöjesröster "På grund av frågor som ingen annan tar i". Alla som har något innanför pannbenet vet att den frågan rör invandringspolitiken. När man då ser till min gamla hemby Hassela där ett fåtal har med invandrare att göra så är det skrämmande att man är så blind att man endast röstar på grund av en anledning som de inte ens är berörda av. Röster som kan komma att få värre konsekvenser än vad man anar. Personligen är jag sjukt trött på alla försvarstal i stil med "Jag är inte rasist men..."
Dagen efter EU-valet skrev jag så här på min facebook-sida:
"Facebook-vänner! Om några av er, mot all förmodan, har röstat på SD, så ber jag er i all vänlighet att direkt avlägsna er från min vänlista. Vi har ingenting gemensamt! Ni går emot allt som jag står för. Mina vänner är vidsynta, varmhjärtade, solidariska människor som tar strid för mänskliga rättigheter och allas lika värde.Det resulterade i att några gjorde som jag önskade och tog bort mig som vän där, några andra kommenterade surt och mailade att de tyckte det var rasistiskt av mig att skriva så. Rasistiskt att vara emot rasism, kvinnohat, homofobi och främlingsfientlighet?!!!
/ Joel"
Jag är ledsen SD-sympatisörer, men jag tycker absolut att man kan frysa ut människor på grund av åsikter. Åsikter är det som formar en människa. Åsikter och okunskap är aktiva val man har gjort. Att inte ta reda på information om det parti man röstar på eller att vara rasist, det är de här två sakerna som SD lever på, båda två betyder att man har gjort ett aktivt val att vara ett jävla ignorant rövhål. Självklart ska de få göra sin röst hörd, men vi andra har också rätten att protestera mot dem och skydda de svagaste i samhället som de vill sparka på.
Demokrati är att bryta olika frågor, demokrati är att tycka olika men att samlas i ett parlamentet där de som kan enas och de som lyckas bilda en majoritet får bestämma. Jag har aldrig ifrågasatt folks rätt att rösta på vad de vad de vill. Det är också odemokratiskt att ifrågasätta rätten att ifrågasätta de som röstar på SD. Det räcker inte med att lyssna på vad politiker säger, man måste försöka ta reda på vad de faktiskt vill och menar. Det gäller alla politiker. Men det verkar som att många av deras väljare låter dem slippa en sådan granskning.
Man kan säga mycket om de andra partierna som får representera Sverige i EU (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ), men till skillnad från Sverigedemokraterna så är de inte fascister och rasister.
Jimmie Åkesson gick med i SD när de fortfarande öppet skrek "Sieg Heil" på gatorna och varför skulle han ha gjort det om han inte sympatiserade med fascism och nynazism (detsamma gäller de flesta i deras partitopp). Bara för att de nu kan ha på sig kostym och kammar sig betyder det inte att åsikterna försvunnit. SD är fortfarande rasistiska, homofobiska och kvinnofientliga.
Jag är en HBTQ-person och har personligen flera gånger fått utstå spott och spe för det av just SD-sympatisörer. Jag har bl a fått mail där det stått saker som "Äckliga bögjävel!", direkta dödshot samt "förslag" och "önskemål" om att jag ska ta livet av mig på grund av vad jag tidigare skrivit om SDs syn på icke heterosexuella. Jag har dock inte brytt mig om att anmäla de hoten då jag inte tagit de särskilt seriöst, hade de haft stake nog att skada mig på riktigt hade inte varit så korkade att de skrev och berättade om det först (det är lite som utrycket: "Ju mer skryt, ju mindre kuk").
Alla som stödjer SD kan dra huvet ur arslet och istället våga stå för att de har rasistiska åsikter och stödjer ett rasistiskt parti. Men det får man väl inte säga i det här landet längre.
Till slut vill jag tipsa om denna låt av Loke Nyberg, en gripande och fin visa till tankeexperiment. Kan vara tänkvärd nu när främlingsfientliga partier röstas in på allt fler ställen i EU, partier som anser att inskränkthet och girighet är viktigare än medmänsklighet och solidaritet när det kommer till invandring och flyktingpolitik.
onsdag 3 februari 2016
List goes on and on
Jag läste igår detta på Metros hemsida.
En del kvinnor (och även vissa karlar) blir vansinniga när man argumenterar emot detta och skriker om att då män inte har mens så har vi ingen rätt att yttra sig i detta. Men nog fan är det väl relevant vad även vi män tycker! För om bindor skulle skattefinansieras så är det ju våra plånböcker som drabbas eftersom vi betalar skatt. Om tjejer inte ska betala för detta, vem fan ska då betala för att de ska kunna tillverkas?
Med den logiken så borde väl i så fall män få avdrag på mat då man rent statistiskt sätt brukar vara större och i genomsnitt behöver 20% mer mat än kvinnor för att få in kaloribehovet. Statistiken säger också att unga kvinnor utan barn i åldern 20-30 tjänar 8% mer än unga män i samma ålder (då spenderar män rent generellt ca 14% mer tid på jobbet än de flesta kvinnor). Så då bör ju rimligen mat subventioneras för killar om det ska bli "rättvist", men jag tror att det är svårt att uppnå en sådan bajsnödig millimeter-rättvisa in real life då det är väääldigt många parametrar som man i så fall måste ta med i räknadet.
Visst är det en fin tanke att allt ska vara gratis, men man måste även se till det praktiska och se rimligheten i om det ens går att genomföra med tillräcklig kvalité utan att kosta flera multum varje år. Alla människor är skapta olika och jag har väldigt svårt att tro att detta är ekonomiskt hållbart.
Ska vi vara realistiska så kostar sådana saker att tillverka och den svenska staten skiter ju inte pengar. Om staten skulle finansiera alla bekymmer skulle Sverige gå bankrutt. Vi har redan nästintill gratis sjukvård och andra förmåner genom välfärden, kan folk då verkligen inte betala den summan som mens kostar en gång i månaden? Det finns storpack på apoteket som går på under hundralappen (80 normal bindor för 90 kronor och maxi natt 50st för 70 kronor). Det finns även något som kallas menskopp som går att återanvända Vill ni köpa dyrare produkter är det er ensak men även ert eget problem.
Några argument för detta som jag har hört och läst är att kvinnor borde få detta gratis då män har högre lön plus att kvinnor gör den största delen av det oavlönade arbetet som de allra flesta män inte märker att det görs.
På detta vill jag bara undra..... .....Gör de? Och vad fan har jag för nytta för det som ensamstående HBTQ-person, varför ska jag betala mer i skatt för andra svenskars i-landsproblem? Det finns storpack på apoteket för under hundralappen och bor man i Sverige har man fan råd med det. Och kom inte och gnäll något om att män tjänar mera, jag jobbar själv inom ett väldigt kvinnodominerat yrke och inte fan får jag mer i lön än mina kvinnliga kollegor.
Det finns barn som svälter, flickor som könsstympas, människor som flyr för sina liv från krig och förföljelse. Och i Sverige klagar folk på att tamponger och smärtstillande kostar?
Visst jag skulle vara glad om allt var gratis alltid för alla, men livet funkar inte så och jag använder mycket hellre skattepengarna från "tampong/alvedon-bidraget" till att hjälpa de som verkligen är i nöd (t ex kvinnor, män och barn som flyr från krig och svält).
lördag 21 november 2015
Snark snark snark
Läste att årets julvärd blir Gina Dirawi.
En del jublar för att de tycker hon är så fantastisk och andra gör inte det. En del är arga för att hon är muslim och en del anser att det är skandal att SVT låter en antisemit vara julvärd.
Om Gina Dirawi verkligen är antisemit tvivlar jag och att gnälla på att hon är muslim är bara löjligt (som om alla julfirare skulle vara så extremkristna). Däremot har jag aldrig förstått hypen kring denna Gina Dirawi. Jag tycker nämligen inte att hon är så där fantastisk som så många verkar tycka, utan snarare väldigt en medioker intervjuare (speciellt efter att ha försökt titta lite på hennes kackiga intervjuer). Ungefär som hennes gamla humorgrejer på nätet, inget annat tråkig skriva-på-näsan-humor (av samma anledning att jag tycker Kronlöf-systrarna är värdelösa komiker).Vill man syssla med samhällskritik i humor måste man vara vassare än så.
24 år och julvärd på SVT, programledare för musikhjälpen och melodifestivalen plus ett eget intervjuprogram. Har hon har en relation med någon höjdare på Sveriges television? Antingen det eller så har hon några riktigt smaskiga bilder i sin ägo på någon som gör vad som helst för att de inte ska publiceras.
En del jublar för att de tycker hon är så fantastisk och andra gör inte det. En del är arga för att hon är muslim och en del anser att det är skandal att SVT låter en antisemit vara julvärd.
Om Gina Dirawi verkligen är antisemit tvivlar jag och att gnälla på att hon är muslim är bara löjligt (som om alla julfirare skulle vara så extremkristna). Däremot har jag aldrig förstått hypen kring denna Gina Dirawi. Jag tycker nämligen inte att hon är så där fantastisk som så många verkar tycka, utan snarare väldigt en medioker intervjuare (speciellt efter att ha försökt titta lite på hennes kackiga intervjuer). Ungefär som hennes gamla humorgrejer på nätet, inget annat tråkig skriva-på-näsan-humor (av samma anledning att jag tycker Kronlöf-systrarna är värdelösa komiker).Vill man syssla med samhällskritik i humor måste man vara vassare än så.
24 år och julvärd på SVT, programledare för musikhjälpen och melodifestivalen plus ett eget intervjuprogram. Har hon har en relation med någon höjdare på Sveriges television? Antingen det eller så har hon några riktigt smaskiga bilder i sin ägo på någon som gör vad som helst för att de inte ska publiceras.
torsdag 5 november 2015
Usch och fy och blä
För två veckor sedan läste jag om att Christer Sandelin kommut ut som sverigedemokrat och att han tycker att Sverige behöver Jimmie Åkesson som statsminister. En annan "kändis" som redan håller på SD är Marcus Öhrn, som förr var med i tv-programmet Fame Factory (även Villa Medusa) och senare blev sångare i det gamla bandet Noice, gillar SD. Öhrn blev senare ovän med Peo Tyrén ((grundare, låtskrivare och basist i Noice) var dock helt emot Öhrns coverband Noice Forever som bara körde Noice-låtar. Öhrn sjunger nu i bandet Bedårande Barn (referar till Noice-låten "Bedårande barn av sin tid") där de bl a släppt Ultima Thule-cover och hade med Jimmie Åkesson i musikvideo.
Ännu ett bevis för att SDs politik normaliseras allt mer
.
Jag dömer SD efter vad som står i deras partiprogram och för vad deras företrädare säger och deras anhängare uttrycker. Ett parti som gärna skriker om yttrandefrihet men samtidigt vill införa åsiktsregister på t ex journalister. Ett parti som påstår att det är bättre att "hjälpa på plats" och pratar sig varma om pensionärer, barnfamiljer och skola samtidigt som de vill sänka biståndet med flera miljarder, samt sänka barnbidraget, bostadsbidraget, föräldraförsäkringen (plus sänka bidraget till barn med funktionshinder med nästan 130 miljoner) mm.
Sverige behöver Jimmie Åkesson ungefär lika mycket som min mammas katter behöver en cykel.
Ännu ett bevis för att SDs politik normaliseras allt mer
.
tisdag 6 oktober 2015
Lite tankar angående Jehovas
Ska fan inköpa en rosa fjäderboa så att jag nästa gång kan leka ärkefjolla och försöka förföra de till lite hederlig sodomi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)