Enkäter i skolan

Kommer ni ihåg sådana där undersökningar och enkäter man fick göra anonymt i skolan? Ni vet sådana för att kolla tonåringars erfarenheter om antingen sex, alkohol eller droger.

Jag minns att jag gjorde några sådana i både högstadiet och även några enstaka i gymnasiet.
Dock så förstår jag inte hur någon på allvar kan ge sådana enkäter till osnutna pubertetsarslen att svara på anonymt och tro att de kommer svara seriöst. Jag minns själv när jag som osnutet pubertetsarsle (och min klass av lika osnutna pubertetsarslen) gjorde sådana i grundskolan och även några med min gymnasieklass.

Enkäterna lämnades ut av en trött lärare som sedan lämnade oss i klassrummet och sedan satt alla och lät under en massa fniss pennan glöda genom att fnissigt skriva ner en massa dumheter och påhitt. Alla skrev i regel att de hade prövat allt knark i hela världen, druckit all sprit. Och alla hade så klart även legat med alla i klassen, oavsett kön eller hur okysst man än var. 

En kompis som gick på en helt annan skola har berättat att de gjorde precis likadant och att deras klass i högstadiet fick ha ett krismöte för att den tydligen var så enorm drogerfaren (på grund av att allt de fyllde i var påhittat).

Fira vad ni vill, men ge fan i att kritisera andras firanden

Nästa vecka är det 31 oktober vilket betyder Halloween.

Jag jobbar på ett grundskolas fritidshem och vi har varje onsdag under den senaste månaden haft temadag där vi har jobbat med Halloween på olika sätt. Vi har då bl a arbetat med att göra pumpor i papier-maché, fladdermöss, spöklika skyltar, bokmärken (som ser ut som vampyrer, zombies etcetera) vilket vi förra veckan gjorde en stor utställning av som alla föräldrar och elever kunde se på skolan. Vi har även pratat om varför man firar Halloween och var det kommer ifrån, om Irland och den keltiska högtiden Samhain, varför pumpor används, skillnaden på Halloween och Alla helgons dag och om svältåren på 1800-talet då folk emigerade till USA etcetera.

Nästa vecka kommer jag och de fritidsbarn som har fritids på höstlovet ha halloweenfest. Jag ser gärna mer vampyrer, häxor, zombies och spöken (eller vad man nu vill klä ut sig till). Det ger även tillfälle att läsa gamla spöksagor och berätta om gamla mytologiska övernaturliga väsen (allt från Näcken, Loch Ness-odjuret, Den flygande holländaren etcetera).
Det skapar förståelse för hur traditioner och kulturer förändras och sprids i mötet mellan människor.

Men när det kommer till Halloween är inte alla lika förtjusta. En del är helt emot och hävdar att det bara är en kommersiell högtid för att affärer att tjäna pengar. Som om inte affärer tjänar stora pengar på jul, alla hjärtans dag och påsk.
En del hävdar argt att det inte är en svensk högtid. Fast det var ju inte jul och påsk heller en gång i tiden.
En del är arga för att de tycker det krockar med Alla helgons dag, men det kan de i så fall ta upp med katolska kyrkan och med påve Gregorius III som på 700-talet i sin iver att stoppa hedniska högtider flyttade alla helgons dag från maj till 1 november.
En del upprörs över att barn klär ut sig till vampyrer, häxor, zombies och annat otäckt. Men jag undrar om de upprörs lika mycket över att barn klär ut sig till påskkärringar på påsken, alltså till häxor som ska flyga till Blåkulla för att festa med djävulen. Jag tror inte det.

En del skriker om att de faktiskt bara vill skydda sina barn. Skydda sina barn från vad? Vill de lika konsekvent "skydda" sina barn ifrån att klä ut sig till påskkärringar på skärtorsdag eller att höra om Jesus korsfästelse? I don´t think so. 
Men det är tydligen jobbigt att få jobbiga frågor så då är det tydligen bäst att fördömma och lägga locket på.
Fast är det sina barn eller sig själv man de egentligen vill skydda? Jag tror på det senare. Det är som när Joakim Lamotte för några år sedan fick frågor av sin dotter efter att de hade sett kortfilmen "Alfons och Milla", tyckte det var jobbigt varpå han gick fucking bananas och skrek om sexism på grund av sin upprördhet över att han hade varit tvungen att engagera sig i sitt barn.
Jag kom att tänka på när jag gick i grundskolan på 1990-talet och en del kristna lärare på min skola ville förbjuda elever på att lyssna på en massa olika hårdrocksband. De anklagade banden på väldigt lösa grunder för att vara djävulsdyrkare, kvinnohatare, pedofiler, nazister och en massa annat (en kristen lärarinna hävdade bl a bestämt att Metallica hade lik på scenen). De försökte inte skydda oss barn, de försökte enbart skydda sig själva varpå de fördömde allt de inte gillade. Vi lyssnade på musiken ändå och njöt av den då vi tyckte att lärarna var dåligt pålästa, var fördomsfulla och hade moralpanik.

Alla argument som är i stil med med ”hur ska jag kunna förklara för mina barn att...” är tamigfan det lataste som finns. Det är din unge, prata med den. Så. Om du inte KAN förklara så bör du jobba på din verbala förmåga. Om man slänger ur sig sådant som argument så borde man nog istället börja fundera på om man skulle skitit i att bli förälder, alternativt låsa in sin unge i en madrasserad cell så de inte kan få några intryck av omvärlden.
Nej, ni vill inte skydda era barn! Ni vill enbart skydda er själva från obekväma frågor. Som om folk inte mår dåligt oavsett. Folk mår lika dåligt oavsett gamla eller nya högtider, oavsett om det är halloweenpumpor, lucia, valentinekort eller påskris.

Och återigen. Jag har då aldrig varit med om att föräldrar vill stoppa lucia, påsk, jul etcera. När kritikerr förfasas och vill stoppa halloween är det inget annat än förklädd kritik från folk som är emot för att det är nytt i Sverige till skillnad från andra högider. De vill ha det som "det alltid har varit" och blundar för att traditioner ändras hela tiden.
Folk kan fira vad de vill eller strunta i det, men om man öppet väljer att kritisera andras högtider (oavsett hur nya eller gamla de är) får man ta att man kan bli ifrågasatt.
Alla traditioner har någon gång varit nya. Alla traditioner ändrar sig hela tiden.

Julkalendrar har alltid fått kritik.

Julkalendrarna i tv har alltid genom alla tider fått stå ut med kritik, spott och spe. Förra årets julkalender "Selmas saga" blev bl a anklagad för att vara sexistisk av en stolle till rövhatt som ondgörde sig i en debattartikel på SVTs hemsida (går läsa mer om det här).
Även den som sändes nu i år har fått kritik av alla de slag av en massa moraliserande träbockar utan eget liv.

Det finns nog ingen julkalender som inte har fått kritik och skit.

"Sunes jul", som en person i expressenartikeln hyllar, fick t ex en hel kritik av rasande stollar på sin tid. Bl a för att det ritades stora könsorgan, att det svors, att Sune blev jagad av en massa tomtar och för att varuhustomtar drack öl och rökte under arbettid. Samma avsnitt klipptes dessutom om efter att det sänts på morgonen då en varuhustomte drog ett judeskämt (vilket hade klippts bort till kvällsändingen).
För att inte tala om vilket liv det blev över en stickad mössa med texten "Norway" som Anders och Sören hade haft på sig under ett avsnitt i lucköppningen. Den mössan fick norska ambasaden att gå fucking bananas. Sveriges ambassadör i Oslo fick be norrmännen om ursäkt, tv-chefen fick sitta i morgonsofforna och förklara sig och New York Times skrev en notis i tidningen att ”Barnprogram orsakade diplomatisk kris mellan Sverige och Norge” (Den nyheten snappade tv-kanalen CNN upp och körde ut en bild på Anders Jakobsson iklädd mössan med ”Norway” tryckt på, under titeln ”Sverige och Norge i diplomatisk kris”).

"Mysteriet på Greveholm - Grevens återkomst" anmäldes för att ha "uppmanat till ockultism" och en kyrkoherde kallade till och med SVT för "ondskans hantlangare".

"Barna Hedenhös uppfinner julen" blev anklagad för att uppmana till vandalism.

"Tusen år till julafton" fick kritik för att barnen drack alkoholfri öl i ett avsnitt och blev för det anklagade för alkoholreklam. Och då har jag inte ens nämnt kritiken för att en känd svensk radikalfeminist hade spelade några av rollerna.

Även "Trolltider" fick kritik på sin tid för för att småtrollen tillbad asaguden Tor. Präster upprördes över att Oden dolde sig bakom lucka 24 och att att varje lucka hade med sig "trolldomar som för ondska in i barnkammaren". Kristdemokraternas Alf Svensson sa att ”hin håle själv grinar mot barnen”. Den fick utöver anmälningar 4000 brev och prostestlistor.


Det finns inget så dumt som folk.

Barnprogram med tygmullvad och psykopatunge

Jag kollade för någon månad sedan  runt lite på Youtube och hittade plötsligt ett barnprogram från när jag var liten, "Rädda Joppe, död eller levande".

Detta barnprogram var tydligen, har jag läst, gjort för att lära barn hur man skulle göra i olika nödsituationer, men det var då dock inget jag kom ihåg eller tänkte på som barn när jag såg det (tyckte då mest att introt var lite obehagligt). 

Tv-serien handlade om en väldigt odräglig unge som verkade ha någon form av misshandelsförhållande till sin tygmullvad Joppe som han bl a stoppade i soporna, lade i kuvert för att lägga på postlådan, skickade ut i en sjö och kastade ut från fönstret på ett åkande tåg. Sedan skrek ungen och krävde att hans granne (som bara hade ett efternamn och inget förnamn) skulle rädda gosedjuret, vilket grannen gärna gjorde för att lägga an på ungens mamma.
Grannen spelades av Lennart R Svensson och honom minns jag att jag gillade som barn (till skillnad från den odrägliga skitungen), Jag minns när han hade jullovsmorgon på slutet av 80-talet (tror det hette Midvinterbio), det var mysiga grejer det,

Redan när jag såg detta barnprogram som barn så tyckte jag att huvudrollen var oerhört odräglig. Idag tycker jag mest att han påminner om "Pelle Alsing" som spelades av Robert Gustafsson i en sketch i humorserien "NileCity 105,6" som torterade djur till döds för att sedan gråtandes ljuga om att det var en olycka.

Det är nästan så att man skulle vilja höra "Olsson" istället svara pojken; 

"Håll koll på din egen jävla mullvad psykopatunge!"

"Jag mådde lite dåligt.": Ett minne från skoltiden

Jag har genom åren träffat på många människor som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos, psykisk sjukdom eller mår dåligt (allt från lögner, våldsamhet, utbrott, grova kränkningar etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa. Ofta får man höra att man måste visa förståelse för folk som mår psykiskt dåligt eller är psykiskt instabila. Till det ställer jag bara frågan, varför det? 
Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas. Att man har en diagnos eller mår dåligt ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål. Alla andra medmänniskor ska inte behöva anpassa sig för en instabil persons nycker och infall.

När jag var barn älskade jag att rita och teckna. Jag kunde sitta i timmar med en penna och ritpapper och bara rita och rita. När jag gick i högstadiet hade jag en bildlärare som visade sig ha mentala problem och som ljög om sina elever för både lärare, föräldrar och andra elever. 

I början av högstadiet fick jag ofta mycket beröm av henne på bildlektionerna och hon sade att om jag fortsatte att jobba på på samma sätt så skulle jag lätt få VG eller MVG i slutbetyg. Jag som alltid hade älskat bild, rita, teckna, skulptera, måla etc tog mig därför an alla uppgifter på bildlektionerna med glädje och lust. 

Därför blev det lite konstigt när min pappa kom till skolan en dag för att tillsammans med mig och lärare ha utvecklingssamtal (alla elever hade sådana varje läsår) för att höra hur det gick för mig i de olika skolämnena. När det det var dags för att höra bildläraren fick jag och pappa istället höra vilken ouppfostrad, oförskämd, lat och elak elev jag var som aldrig gjorde någonting annat än att bråka och ställa till ofog. Min pappa blev till en början väldigt arg och skällde på mig, men han och mamma kom dock ändå snart fram till att det inte alls kunde stämma mot vad de tidigare hade hört av mig och andra lärare.
Jag var förvisso lite lat ibland och ganska skoltrött men inte mer än andra tonåringar, och pappa visste att jag oftast i alla fall försökte göra så gott jag kunde (förrutom i matematik som jag aldrig har gillat och har haft svårt för, men matteläraren sade dock inga sådana saker). Dessutom så visste mina föräldrar hur mycket jag alltid hade älskat bild och att måla och teckna.
Själv blev jag så besviken på min bildlärare att jag mer eller mindre slutade att försöka göra mitt bästa på bildlektionerna och "nöjde mig" med att enbart göra exakt vad som krävdes för att få godkänt och absolut inget mer. Bild var inte roligt längre.


När jag var 15 inträffade en annan incident med samma bildlärare som jag än idag minns väldigt väl.
Jag och två klasskamrater (varav den ena är min kusin) hade precis gjort färdigt och lämnat in ett skolarbete i ett annat ämne. Vi tittade på klockan, såg att det var 10 minuter kvar till lunchrasten och beslöt oss då för att snabbt städa undan efter oss för att sedan smita till matbespisningen lite i förväg då det ändå inte var en lärarledd lektion utan "fritt arbete" så som det ofta var på en del högstadieskolor i slutet av 1990-talet.
När vi just var på väg halvvägs nerför trappan ifrån högstadiet så dök bildläraren upp och undrade vart vi var på väg. Vi svarade att vi precis hade gjort färdigt skolarbetet vi hade hållit på med och därför tänkte gå ner lite i förväg till matsalen. Hon påpekade att vi inte fick gå dit ännu och sade att om vi inte hade något att göra så kunde vi väl istället gå och städa vid kopiatorn då det var stökigt där. På vår lilla grundskola hade vi två kopieringsmaskiner på den del av skolan där högstadiet var, en uppe på högstadiet utanför aulan och en på våningen nedanför utanför hemkunskapen (det var även vid den nedre som det mesta kopieringspapper förvarades på hyllor intill och det blev lätt och ofta stökigt där). När hon sade detta pekade hon demonstrativt nedåt för trappan så vi tog då för givet att hon menade kopieringsmaskinen på just den våningen. Vi sade ok och att det var klart vi kunde göra det, och sedan gick vi tre ner och städade, lade upp papper som hade ramlat ner från hyllorna samt lade trasigt och använt papper i pappersåtervinningen.

När vi efter att vi hade städat hade gått till matbespisningen, hade ställt oss i matkön och just skulle ta mat stormade en annan lärare som vi bl a hade i svenska och hemkunskap in. Hon ryckte tag i mig som stod närmast av oss tre (och var den längsta av oss) och började ilsket att skrika och skälla på oss, bl a "Så gör man inte!" och att vi tre "borde skämmas".
Jag minns att jag förvånat utbrast:

 - "Vad fan har vi nu gjort?"

Då fick jag till svar att det vi nog redan visste det och sedan en fortsatt utskällning. Jag hade aldrig, varken tidigare eller efter detta, sett denna lärare så arg (det var inte en person som brusade upp eller blev arg i onödan och hade stort tålamod med barn och ungdomar).
Det visade sig att bildläraren, trots att hon hade pekat mot kopieringsmaskinen på nedervåningen, tydligen istället hade menat kopiatorn på övervåningen och när vi hade gått och städat vid den på nedervåningen (dit hon hade pekat) hade hon blivit så förnärmad att hon hade gått raka vägen till svenskaläraren, hade börjat gråta, sagt att vi tre hade varit så elaka, hade trakasserat henne på en massa sätt och ville att svenskaläraren skulle säga till oss på skarpen.

Denna utskällning inträffade alltså mitt i matbespisningen under lunchen inför alla andra elever på hela högstadiet. Både jag de andra två klasskamraterna svarade argt att vi absolut inte tänkte finna oss i att få skit och bli anklagade för saker som vi inte ens hade gjort inför alla våra skolkompisar för att vi visste mycket väl när vi var berättigade ett tillrättavisning. Sedan vände vi alla tre argt på klacken, sade att vi inte tänkta stanna och gick raka vägen hem till mig där vi tillbringade resten av dagen.
När mina föräldrar senare hade kommit hem från sina jobb och fick veta av oss vad som hade hänt, insåg de direkt att något inte stod rätt till då de bl a märkte att ingen av oss tre var särskilt arga på den svenskalärare som hade gett oss den offentliga utskällningen utan enbart på bildläraren.
Mina föräldrar visste att både jag, min kusin och vår tredje klasskamrat förvisso kunde häva ur oss saker ibland utan att tänka oss för, men att vi ändå inte brukade ha några problem alls med att ta en utskällning eller tillrättavisning och inte hade några problem med att be om ursäkt när vi väl hade gjort något. - Plus att denna bildlärare hade ljugit tidigare om diverse saker.
De lite senare detta bekräftat av svenskaläraren som hade skällt ut oss. För efter utskällningen på skolan hade svenskaläraren gått tillbaka till lärarrummet och berättat att hon nu hade sagt åt oss rejält på skarpen. Då hade plötsligt bildläraren erkänt att ingen av oss tre alls hade gjort eller sagt något av det som hon hade påstått utan att vi enbart hade gjort exakt vad hon hade bett oss om (samt att ingen av oss hade varit det minsta otrevliga). Den andra läraren hade då argt och uppgivet utropat (har jag fått veta av en tredje lärare som då var närvarande) något i stil med:

- "Men jag har ju precis skällt ut dom inför hela högstadiet! Varför ljuger du om sånt!"

På det hade bildläraren svarat:

- "Jag mådde lite dåligt."

Dagen efter blev vi tre inkallade till ett tomt klassrum där vi fick sitta runt ett bord mitt emot bildläraren, svenskaläraren samt en annan lärare.
Svenskaläraren, som hade blivit lurad till att skälla ut oss inför hela högstadiet, var märkbart ångerfull och ledsen över hela situationen och hon bad oss så mycket om ursäkt för sitt beteende. Vi godtog hennes ursäkt.
Bildlärarens ursäkt var det dock inte så mycket med, utan hon sade mer eller mindre bara att hon mådde dåligt för att hennes gamla mamma hade dött och att vi faktiskt borde ha förståelse för det. Vi godtog inte hennes "ursäkt". Hon jobbade kvar resten av min högstadietid och jag gjorde bara mindre och mindre på hennes lektioner.


När jag efter högstadiet började gymnasiet gick jag estetisk drama, film & teater. Under mitt andra gymnasieår började det en ny bildlärare på gymnasiet, vilket visade sig vara ingen annan än min gamla bildlärare från högstadiet. Hon försökte ofta heja på mig i korridorerna, men jag bara ignorerade henne. Efter några månader blev hon märkbart sur över att jag inte hälsade tillbaka och utbrast irriterat:

 - "Ja, jag har att att du inte vill prata med mig!"

Då vände jag mig emot henne och gav henne en utskällning och sade att jag var glad att jag inte hade henne i några skolämnen längre, och att efter all den skit som hon hade ställt till med så hade jag då ingen som helst anledning att ens försöka vara trevlig mot henne. Sedan bad jag henne fara åt helvete.

Efter att ha haft denna bildlärare så slutade jag jag mer eller mindre helt med att rita och andra grejer som hör bilden till. Den formen av skaparlust tog hon död på för all framtid. Än idag så tycker jag inte om bild och pyssel. 

Vissa saker var faktiskt bättre förr

Dagens i-landsproblem i brist på annat.

Jag såg att Disney har gjort en uppföljare på "Ducktales", ett av de bästa animerade barnprogrammen som har gjorts, som kommer släppas denna månad. Tyvärr såg jag trailern och av att döma av den så verkar den värdelös. 

Här är originalet från 1987, awesome:

Och här är det nya. 30 år senare:

Kan de som arbetar på Disney inte rita längre? Det såg verkligen billigt och jättekackigt ut, speciellt om man jämför med den fantastiska original tv-serien.
Fast det känns tyvärr så med nästan allt numera när det kommer till animerade barnprogram. Jag såg för några månader sedan några avsnitt på youtube av de nya "Tom & Jerry" vilket var oerhört dåligt gjort.. Samma sak med nya "My little pony". Dåligt animerat och de verkar inte alls ha lagt samma energi på att fixa bra röstskådespelare.

Nej tacka vet jag animerade barnprogram från 80-talet och början från 90-talet: "Ducktales", "Bumbibjörnarna", "Räddningspatrullen", "Talespin", "Långbens galna gäng", "Thundercats", "Djurgården", "Defenders Of The Earth", "Transformers", "Saber Riders", "M.A.S.K.", "Åskbåten", "Count Duckula", "Silver Fang", "Starzinger", "Drakar & Demoner", ", "Garfield and Friends", "Teenage Mutant Ninja Turtles ", "Dino-Riders", "Spider-Man and His Amazing Friends", "Ghostbusters" etcetera etcetera.
Då lades det ner tid och pengar på barnprogrammens animering samt på att fixa bra röstskådespelare. 

Är inte barn idag också värda att få se på animerade barnprogram av hög kvailtet?

Alla är unika med eller utan diagnose

Den första maj piblicerade Metro denna artikel.

"Jag önskar att jag möttes av förståelse och kunskap i stället för fördomar. Jag önskar att vården inte klumpade ihop oss till en grötig jobbig massa. Att jag kunde få samma hjälp för min emotionella instabilitet som för mina andra diagnoser. Och att människor jag möter slutade klumpa ihop alla som har samma diagnos. Emotionell instabil personlighetsstörning behöver få sin upprättelse. Det borde vara lika okej att säga att man har den diagnosen som andra utan att bli utdömd. Har du känt en av oss har du inte känt alla."

Om någon vill  undvika att "bli sin diagnos" så är väl det ändå det enklaste alternativet, att låta folk bedöma en utifrån hur man agerar och inte efter vilka diagnoser man berättar att man har. Det kan förklara dåligt beteende, men aldrig ursäktas.  Ett annat angreppssätt är att sluta skylla allt avvikande beteende på diagnosen. Är man vuxen och inte "omyndigförklarad" (termen försvann 1989 officiellt), så får man ta sitt ansvar. För alla andra ska inte behöva anpassa sig för en person.

Jag har träffat på många människor genom åren som ursäktar dåliga beteende med att de har en viss typ av diagnos (allt från våldsamhet, utbrott, grova kränkningar, etcetera) och vill att alla andra ska anpassa sig efter deras pipa.
När jag t ex gick i högstadiet hade jag en klasskamrat som kunde bli väldigt våldsam och det ursäktades alltid med att han hade en diagnos (i hans fall adhd). Det var ofta som andra elever fick skulden när han hade slagit dem.
Jag minns när han hade förstört ett skolarbete för mig och min kusin  för att sedan spräckte läppen på min kusin när han frågade varför han hade gjort det. Det var min kusin som fick skulden av lärarna och vi fick höra att vi skulle visa förståelse. En annan gång slog han en annan elevs huvud genom en fönsterruta.
Än idag får t ex många barn dagligen ta emot kränkningar av många olika slag av någon har ex "speciella behov". De får lära sig att ge vika för egna behov och tolerera att andra överskrider deras eftersom hen inte har "förmåga att kontrollera situationen", vilket tydligen den utsatta har enligt sådana resonemang.

Att man har en diagnos ursäktar aldrig att man beter sig som ett rövhål.

Veckans GAS-sketch: "Jag har sparat en sak från min barndom"

Veckans GAS-sketch: "Jag har sparat en sak från min barndom"

Lite minnen från min egen uppväxt och skoltid.

Lite minnen från min egen uppväxt och skoltid.

De gånger jag tog plats i skolan var när jag kunde spela teater eller fick lov att göra film av en skoluppgift, då fick jag ofta med mig två klasskamrater - Min kusin Sebbe som gärna "showade" om det betydde att kunde få en skoluppgift godkänd utan att skriva om det, samt vår kompis Joe som fortfarande hade kvar allt barnasinne plus aldrig var det minsta rädd för att "göra bort sig" inför andra. 
Filmerna urartade oftast i dålig slapstick och buskisskämt, men lärarna lät oss oftast hållas (förmodligen för att de då slapp oss).

När vi gick i sexan fick för oss att göra en egen actionfilm. Vi hade då sett de tre Die Hard-filmerna, blivit frälsta som små pubertetspojkar kan bli och bestämmde oss därför för att göra en egen version som vi döpte till "Die Hard 4 - Skoningslös".
Min kusin Sebbe skulle spela hjälten John McClane och jag och Joe skulle spela alla olika skurkar. Joe spelade de flesta underhuggare som blev mördade av McClane samt skurkledaren som vi döpte till Jätten medan jag spelade Jättens lillebror och närmaste henchman Dvärgen. Namnen var ironiska då Joe var kortväxt och jag lång (Jag var huvudet längre än Sebbe och Joe nådde mig till axlarna). Namnet Dvärgen stal vi från en en tecknad figur (en väldigt storväxt skurk) från ett barnprogram där Scooby Doo och Yoggi Bear hade varsitt lag och tävlade i diverse olympiska grenar.

En scen vi filmade innehöll Joe som en underhuggare som upptäckte när Sebbe klättrade in genom ett fönster varpå de började slåss vilket slutade med att Sebbe ropade "Yippie-kai-yay motherfucker!"och skjöt Joe så att han ramlade ut genom fönstret. Sedan kom jag in som den stora starka skurken Dvärgen (som mest påminde om Jaws i James Bond) och kastade ut Sebbe genom samma fönster med ett ont skratt. Vi förstod att om vi skulle ramla ut genom fönster så måste fönstret sitta lågt och även ha en madrass utanför. Fönsterna till killarnas omklädningsrum passade bra, men tyvärr så glömde Joe att lägga ut madrassen när vi filmade den scenen varpå han slog huvudet i lösgrus och sten när han kastade sig ut med huvudet före.

Hela "Die Hard"-filmen blev dock stoppad av skolan då våra stuntmans-aspirationer  blev djärvare och djärvare. Vi blev slutligen påkomna av rektorn precis när Joe filmade Sebbe när hängde ut från ett fönster på högsta våningen (på insidan stod jag och höll fast Sebbe i ena handen samt genom ett rep som vi hade knytit fast runt varandras midjor). Vi tyckte att skolan var väldigt löjliga då vi menade av vi hade tänkt på allt när det kom till säkerhet, jag höll ju faktist i honom. Jag har varit där vid vuxen ålder och kan dock utan tvekan säga att det var tur att det inte slutade värre än vad det gjorde då det är riktigt högt plus betong och sten nedanför.

Ett annat projekt vi gjorde var om Ku Klux Klan vilket vi löste genom att filma när vi utklädda till läderbögar heilade och brände ett kors på skolgården samtidigt som vi cyklade runt på varsin trehjuling. Hela skämtet gick ut på av vi spelade några homosexuella judar som enbart gått med i KKK för att det var "roligt att klä ut sig som spöke", men när de läste vad klanen var emot släckte korset, slängde kläderna och konstaterade att rasister inte kan vara riktigt kloka och sedan gick hem för att "äta mammas gröt och hångla lite som folk".

I en faktafilm vi gjorde om USA jämförde Joe som reporter Frihetsgudinnan (spelad av mig) med ett billigt fnask varpå Frihetsgudinnan slog ner honom med sin fackla (samma reporter muckade senare även bråk med president Bill Clinton, hånade hans stora fötter och fick för det mera stryk). I samma film råkade Joe slå av en framtand på mitten mitt under en tagning vilket vi behöll i den slutgiltiga rullen

Vi gjorde även en faktafilm om Islam och då ingen av oss på den tiden hade någon kunskap om tabut med att avbilda profeten Muhammed (många många år innan Vilks och Jyllandsposten) så innehöll den ett inte allt för vackert poträtt av Muhammed (spelad av min kusin i kalsonger och lösskägg) och ärkeängeln Gabriel (jag i bar överkropp och lösvingar).


Arma moder Svea

Ett foto från barndomen

När jag var liten hade vi igelkottar hemma hos mina föräldrar. Ett år hade vi en hel familj, riktigt mysigt att se två igelkottar gå med en massa småkottar i släptåg efter sig.

En igelkott blev så tam att han kom när vi ropade på honom och följde efter oss. Vi kallade honom för Kotten, Kotten tillät oss att klappa och åt även direkt ur handen på min storasyster som brukade plocka daggmask åt honom. Han blev även vän med vår katt Kingen och de brukade väldigt ofta äta kattmat tillsammans på samma fat.