Människor är både kvinnor och män

Om en kvinna mår dåligt = mäns fel 
Om en man mår dåligt = mäns fel 
Om en kvinna slåss = mäns fel 
Om en kille slåss = mäns fel

På World Economic Forum:s lista över de mest och minst jämlika länderna i världen så kommer Sverige på 4:e plats (Före kommer Island, Finland och Norge). 

En av orsakerna till att vi "bara" hamnar som 4 är att vi har färre kvinnor som engagerar sig politiskt än vad  t ex Island har. Vad gör vi åt det? Vissa skriker kvotera! Varför ska vi göra det? Ska inte kvinnor röstas in för att de är kunniga och har ett engagemang - att de är lämpliga?

http://debatt.svt.se/2013/11/01/killars-psykiska-ohalsa-inte-feminismens-fel/

http://debatt.svt.se/2013/10/29/killars-sjalvskadebeteende-maste-synliggoras/

Problemet med Vian Tahir och andra liknande ”filosofer” om det onda patriarkatet är att de sällan eller aldrig har någon som helst förståelse alls, utan bara upprepade ideologiska mantran vilket gör att deras texter blir ointressanta och förutsägbara där argumenten är bara ett frastuggande utan anknytning till verkligheten (läs gnällkärringar). 

"Det han inte inser är att anledningen till att unga killars självskadebeteende ignoreras beror på föreställningen att män ska vara macho och inte får må dåligt."

Vian Tahir och den patriarkat-/könsmakts-/genusordningstroende feminismen som genom majoriteten av riksdagspartier har satt dagordningen de senaste decennierna gör precis samma sak med påståendet om att män har det bättre än kvinnor. De män som inte stämmer in på ”feminismens” föreställningar (vilket är de flesta) har två alternativ: 

1. Acceptera osynliggörandet

2. Försöka leva upp till feminismens förväntningar och vara macho, skaffa makt etc.
Det går inte att vinna en diskussion som är absurd från början. Ungefär som att försöka prata med en konspirationsteoretiker eller Jehovas vittnen.

Vian Tahir påstår att Anders Hagström inte bör beskylla feminismen, eftersom feministerna håller med om att det är ett problem och hon försäkrar honom om att det också är en del av partiarkatet. Men hur det är i teorin var väl inte riktigt det som kritiken gällde. Det Hagström kritiserade feminismen för är att man inte har lyft denna fråga, utan istället fokuserat enbart på flickor (när man lika gärna skulle kunnat inkludera pojkar också). Varför har man inte diskuterat ungdomars självskadebeteende generellt? 

Människor blir ibland sjuka. Ibland blir vi psykiskt sjuka. Människor är både kvinnor och män. 

Av en ideologi som ger samma diagnos på alla problem (”Patriarkatet”)  och likaså samma ordination (”Feminismen”) har ungdomar med psykiska problem inte mycket hjälp att vänta, oavsett vilket kön de har.

Klart att det finns män som inte känner sig bekväma med vissa mansnormer, men på samma finns det även kvinnor som mår dåligt av feministiskt inducerade normer. Gällande "macho-normen", så kan jag berätta, att på samma sätt som den skadar oss män internt, så bidrar till exempel "man ska vara snäll mot kvinnor till varje pris"-normen till att kvinnor får betydligt mer hjälp i samhället.

Vi har faktiskt ett jämställt samhälle rörande livsmöjligheter hos de som nu växer upp och vill man vara jävligt petig så har kvinnor till och med (genom fördelaktigare bedömningar i skolan) bättre förutsättningar jämfört med pojkarna. När det gäller skolresultat, se exempelvis lärartidningen som gjort genomgångar kring detta. Man kan också gå till högskoleprovet eller nationella proven där pojkar presterar bättre jämfört med sina betyg och flickor tvärtom. 

Att skuldbelägga alla män i Sverige för vad en mycket liten minoritet gör kommer i längden resultera i motsatsen till vad dessa "feminister" försöker uppnå. Faktum är att en stor majoritet av männen i Sverige inte vill något annat än att kvinnor ska ha exakt samma rättigheter och möjligheter som män, men dom har lika lite makt att göra något åt problemet, vilket för övrigt är ett exempel på område där män och kvinnor har lika starka rättigheter. De flesta män kämpar så gott de kan på sitt sätt, så att påstå att dom flesta männen inte försvarar kvinnors rätt är ett skamligt hån och försök till att nedvärdera män till mindre värda än kvinnor (vilket är ironiskt med tanke på vad dessa "feminister" påstår att dom kämpar för). Dessutom glömmer dessa "feminister" bort att det finns många områden där kvinnor har mer rättigheter eller kraftigare stöd än vad män har; Psykiatrisk vård, fysisk vård, juridiskt stöd vid t ex misshandel eller våldtäkt, juridisk rätt vid vilken förälder som är bättre lämpad etc….

Ett stort problem är att många som kallar sig ”feminister” gärna "buntar ihop" folk och grupper. Det är t ex en stor skillnad att säga "De flesta som begår våldtäkter är män” och att säga "Män begår våldtäkt!". Det första är statistik medan det andra är ett kollektivt skuldbeläggande.

Många undrar ofta varför män inte kan eller vill ta kritik mot mansrollen och kritik mot alla män i argument som "mäns våld mot kvinnor" och "alla män våldtar". Men det är väl inte mer konstigt än att invandrare tar det personligt om man påstår sig kritisera "invandrarkultur och inte alla invandrare" om man diskuterar "invandrares brottsbenägenhet". De allra flesta män är inte våldsbenägna och har ingen negativ maskulinitet eller mansroll, precis som de allra flesta invandrare aldrig begår brott. Extremfeministerna ror i samma båt som Sverigedemokraterna, de skyller bara på olika grupper.

Själv så blir jag mest trött på allt uppdelande av män och kvinnor! Vi är väl människor i första hand. Det spelar ingen roll om det är killar eller tjejer som mår dåligt, det handlar ju om människor som mår dåligt och de mår lika dåligt oavsett kön.

Som Bob Hansson skrev för flera år sedan i n debattartikel i Aftonbladet:

"Det är nog inte bara jag som insett att det är svårt att veta hur man ska vara som man. Ska man bli känslig och mjuk som kvinnorna säger att de önskar? Samtidigt som de envisas med att gå hem med Mikael Persbrandt. Ska vi bli urbana Rambos, med brunkräm och opererade kindben? Lite metro sådär? Eller ska vi bli som våra pappor? Jobba häcken av oss och hoppas att vi inte får cancer eller sparken före guldklockan. Hoppas på att våra kvinnor inte lämnar oss för att vi inte riktigt förstår vad de säger.”

”Vi som patriarkatet till trots är förvirrade och i smyg fullständigt osäkra på hur vi egentligen ska bete oss. Vi som varken är direktörer eller fotbollsproffs, vi känner inte igen oss i den bild feminismen målar upp, att det är män som tillåts framgång. Vi som står där på krogen och inte har fått vara nära en kvinna på månader eller år, hur överlägsna känner vi oss? Vi som inte klarar av att se en kvinna i ögonen och säga att vi är kåta, av rädsla för att uppfattas som desperata drägg som bara tänker på en enda sak. Vi som blir skräckslagna när någon vän bryter ihop eller går in i väggen, och det enda vi kommer på att göra är att bjuda på en öl.”

Samme Bob skrev för nått år sedan såhär på newsmill:

"Det är inget som helst nytt med detta ständiga förakt mot en man som inte håller käften och biter ihop. Sedan urminnes tider har det bankats fram ett mansideal som går ut på att han ska vara funktionell, trygg, stark och göra vad som förväntas av honom och fan inte sjåpa sig.

Jag är god vän med en radikal feminist som då hon hör män prata att också dom lider av patriarkatet bara känner "ryck upp dig." Jag läser den annars sansade feministen Victor Bernhard som uttryckte det så här; "Deal with it, liksom, ta inte upp politiskt utrymme med gnäll som inte leder någonvart.".

Jag hör Inti Chaves Perez såga Erik Helmerssons klagande man i "den onödiga mannen" med ord som gnällspik och "wrap it up." En kvinnlig feminist skriver angående vårt debattinlägg i Expressen "pinsamt och patetiskt." Vi skriver en bok som egentligen bara vill vara rolig, om män som inte direkt känner sig som kungar, och blir genast kallade mesar, lallande fånar och själv har jag etiketterats som "fnittrande charlatan".

Jovars, finns det något mer omanligt än att fnittra och klaga? Mannen ska rycka upp sig, om något behöver lyftas ska det lyftas och om något behöver skjutas ihjäl ska det skjutas ihjäl. Kort efter jag läste Bernards ord träffade jag en fd soldat. På sin första resa till Jugoslavien var han ansvarig för att samla ihop likdelar och se till att de skickades tillbaks till rätt sida. Vid ett tillfälle tvingades han själv skjuta ihjäl människor, för att lika systematiskt samla ihop också dessa delar. Han vara bara några år över 20. Till sist gick han ganska skakande till sitt engelska befäl för att begära förflyttning. Befälets enda svar; "ryck upp dig!" 

Det är otäckt när moderna feminister och Natobefäl plötsligt är överens om hur man bemöter klagande män."