När jag läser själv ordet står det:
"Mansplaining = När en man förklarar något för en kvinna inom ett ämne som hon vet mer om. Ordet är en sammansättning av de engelska orden man och explaining."
Dock så är "mansplaining" ett begrepp som många häver ur sig för att de inte vill tappa ansiktet eller erkänna att de hade fel i en argumentation. Här är två exempel på det som jag själv varit med om.
Exempel 1: En kvinnlig bekant delade i somras under fotbolls-EM ett klipp från Youtube och skrev om hur mycket tuffare och bättre kvinnliga fotbollsspelare är än de manliga. Klippet innehöll av en manlig fotbollsspelare som grät av smärta och sedan en kvinnlig fotbollsspelare som blödde från ansiktet men utan en min tänkte fortsätta spelet. Problemet var bara det att kvinnan i klippet inte alls var någon fotbollsspelare, utan rugbyspelare (alltså en av världens hårdaste sporter). När jag skrev en kommentar där jag påpekade detta fick blev dock denna kvinnliga bekanta arg och anklagade mig argt för att syssla med mansplaining.
Exempel 2: Jag har vid flera tillfällen fått höra av kvinnliga bekanta att jag "mansplainar" när jag påpekat att de borde tänka på vad de delar offentligt på facebook. Bl a har jag fått höra det när jag har undrat om de är medvetna om att saker de delat och upprörts över är från högerextrema och nynazistiska sidor och påpekat att de borde vara mer källkritiska och inte dela saker innan de kollat upp om det stämmer.
"En kvinna vet när hon blir tryckt ner i skoskaften så kom inte att säga nåt annat. Vet du hur det känns när man har haft körkort över 30 år och en man sitter bredvid, och talar om HUR man ska köra. Vad kallas det."
För mig låter det som en typisk jävla baksäteschaufför. Jag har själv varit med om sådana kvinnliga (även manliga) passagerare många gånger då jag har kört bil. Min mamma gör så mot min pappa och har gjort det i över 30 år trots att hon själv inte ens har körkort. Det är ett beteende en del människor har, inte en könsbetingad grej.
Jag tycker det är larvigt att vissa försöker göra ett problem som är personlighetsbaserat till ett könsbaserat. Jag har upplevt flera kvinnor vara nedlåtande och arroganta i mitt yrkesliv och privatliv än män. När jag har studerat vid vuxen ålder har det varit på utbildningar där klasserna har bestått till den största majoriteten av kvinnor och de flesta arbeten jag har haft genom åren har varit på arbetsplatser med nästan all personal av kvinnligt kön.Varför måste man försöka framställa alla potentiellt enerverande utbyten med andra människor som en könsfråga? Även många kvinnor kan använda härskartekniker och förklara saker som motparten redan vet. Det finns också väldigt gott om kvinnor som är självgoda, otrevliga eller tror att de vet allt bättre än alla andra.
Jag har aldrig utgått från att jag vet bäst för att jag är man. I mitt minne så är det oftare det av en iakttagelse, vid några tillfällen där jag och kvinnan funnit ett tyst trött samförstånd. Kvinnor och män som har framgång (med mig) har långt tidigare sagt "det fattar jag väl" eller något helt annat för att ta "förklaringen" till en dialog snarare än en monolog. Handlar det snarare om vissa människor osäkerhet och mindervärdeskomplex.
Hur vet man förresten i förväg hur mycket den andra personen kan om ett visst ämne?
Hur mycket kan ni t ex om Gustav Vasa? Det blir lite svårt när ingen av oss vet hur mycket den andra vet. I de flesta fall är inte ens detta "förminskande" explaining illa menat och inte avsedd som en härskarteknik eller som ett sätt att sätta sig över någon och bete sig auktoritärt. Om explainingen däremot följs upp av eller inleds med ett "Men lilla gumman" eller liknande eller något annat avsett att bete sig överlägset så är det ju definitivt inte ok (inte heller det mer könsneutrala "lilla vän" är särskilt lämpligt, ens om en kvinna skulle säga det till en man.)
Jag tycker att vi allihopa borde försöka tänka lite på hur vi uppför oss mot varandra. Men också försöka komma ihåg att ibland menar vi faktiskt inget illa när vi säger saker, utan vi tänker kanske inte alltid efter. Och i sådana lägen behöver man kanske inte bli så in i helvetes jävla hyperkränkt om man förstår att motparten inte menade något illa utan endast glömde bort att tänka efter.
Om någon skulle känna sig bli utsatt för idiotförklarande av folk som tror sig veta allt bättre (trots att det i själva verket inte alls är så) så har man alltid minst två valmöjligheter i alla situationer. Att bita ihop eller säga ifrån direkt. Hur jävla svårt kan det vara att säga "Ja, jag vet.", "jag har gjort det härr förrut." eller "Vad är det du försöker lära mig som du tror att jag inte redan kan?". etcetera. Hur jävla svårt kan det vara?!
Jag vill önska att vi kunde lyfta fram varandra i stället för att trycka ner varandra. Det är inte trevligt att bli dömd utifrån sitt kön.. Jag har ofta blivit tillsagd att eftersom jag är man så kan jag inte förstå hur det känns att bedömas utifrån vad jag har mellan benen, helt utan att inse vidden av ironin i det uttalandet.
I grund och botten handlar det snarare om självkänsla, varför det faktiskt förstärker dålig självkänsla att göra det könsrelatera.! Det håller fast ena parten i en offerroll som egentligen inte fanns från början. Men vill man vara ett offer så vill man vara ett offer.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar