"Det mest obehagliga med sociala medier är hur tydligt mänskligt flockbeteende utkristalliserar sig. Med jämna mellanrum dyker det upp ämnen i samtidsdebatten som det är fullkomligt riskfritt att ha oerhört starka åsikter om utan att stöta på något motstånd. Ingen på till exempel Twitter är intresserad av att ställa en till svars, eftersom konsensus i frågan är så stark, och just därför har alla allt att vinna på att konsensus upprätthålls."Belindas program totalsågas mest i alla dagstidningar, och då är det ändå någon från insidan som frågar sig om feminismen inte skulle må bra av mindre trams och extremism och istället fokusera på vettigare frågor. Alla feminister på Metro, Aftonbladet och andra tidningar verkar hacka på henne och påstår att hon har missuppfattat allting. Det som de däremot inte förstår är att hon vill visa hur feminismen upplevs av folk som inte tillhör ideologin, för jag tror att om de hade insett hur mycket struntprat de (Lisa Magnusson, Maria Sveland, Sofie Mirjamsdotter, My Vingren, Cissi Wallin etc) skriver i debattartiklar och liknande ut så skulle de också vara trötta på skiten. Många av dem som kritiserar programmet är just själva engagerade feminister som uppenbarligen inte kan hantera kritik.
"Extra tydligt har det varit i fallet Belinda Olsson och "Fittstim - min kamp". I två veckor har det varit mer riskfritt än någonsin att verbalt spy och gråta, trycka på "like" och "RT" och rekommendera den trettionde debattartikeln om att Belinda Olsson har fel. Det sker något groteskt med debatten vid de här tillfällena. Det blir till exempel fullt möjligt att utmåla en person som gång på gång upprepar att hon är feminist, som antifeminist. Och efter att det fastslagits att Belinda Olsson osynliggör rasifierade kvinnor och transpersoner, befäster fördomar, slår sprickor och kilar i en redan utsatt ideologi (eller verkar ha sovit i femton år och missat att feminismen är bredare och vitalare än någonsin, beroende på angreppsvinkel), rullar guilt by association-snöbollen bara vidare: Reva och rasism, den senaste tidens bisarra våldtäktsdomar och nazistattackerna i Kärrtorp - Belinda Olsson antyds medverka till ett samhällsklimat som sanktionerar allt detta."Angående Pär Ström så kan jag först och främst säga att jag personligen inte har mycket över för den människan och mest tycker det är larvigt när han t ex tagit upp att kvinnor ombord på Titanic 1912 fick gå i livbåtarna före män. Men jag gillar ändå att Belinda träffade och tog upp Pär Ströms sida lite.
En sak som däremot slår mig där är hur kvinnan som diskuterar emot Pär Ström påpekar att vissa fakta kan man inte bortse från och nämner ett exempel på våld mot kvinnor, men med det uttalandet tycks hon samtidigt visa att hon bortser från andra fakta och statistik som visar på även mäns nackdelar i samhället. Jag anser själv att såklart att båda sidor måste höras.
Det är tydligt att Ström har mött mycket motstånd och även har blivit utsatt för hot. Jag känner exempelvis inte till någon annan hälften så stor grupp som hånat en person så hårt som "Vita kränkta män" på facebook (den facebookgruppen hade till och med Pär Ströms ansikte som representant för gruppen man hånade). Hade de flesta feminister fått utstå samma sak hade det direkt skrikits om kvinnohat, näthat, antifeminism, sexism, rasism etc etc.
Det är ju förresten en lögn att kvinnor hotas i högre utsträckning än män i offentlig roll. Däremot hotas män och kvinnor ofta olika på grund av kön, hoten mot kvinnor är ofts sexualiserade medan hoten mot män våld eller våld mot familjemedlem.
Men ÄVEN kvinnor hotas, det går inte förneka. Det är en negativ del av en feministisk kamp. Eftersom många av dessa kvinnor redan känner att de och andra kvinnor möter så mycket skit och hat så är det nog lätt för dem att bli utagerande på liknande vis mot de som de själva anser stödjer dessa hatiska män. Visst är det hycklande, fast det representerar inte hela feminismen, och alltså åter inget jag definierar särskilt hårt efter. Ungefär som man inte borde defininera gruppen män efter dem dåliga handlingar vissa män gör. Fast så resonerar ju säkert idioterna som drar iväg hatmail.
Många offentliga feminister får möta mycket hot och motstånd, men varför det ska förminska det hot andra grupper möter? Det är ofta ett antagande som görs av feminister och feministstödjande personer, att det hot och det motstånd som feminister möter är hårt och hemskt medan hot och hat mot andra grupper på något vis inte hemskt och att andra bara borde "sluta klaga" för att "feministerna ändå har det värst" på något sätt. Enligt mig kvittar det vilka som har det "värst", eftersom i princip alla som har en hård politisk ståndpunkt möter trist motstånd på olika vis ändå. Då borde vi fundera över hur man kan motverka denna negativa sida av det politiska klimatet över huvud taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar