Handlingen: Pablo Picasso (spelad av Gösta Ekman) växer upp i Spanien och visar sig snabbt vara extremt konstnärligt begåvad. Han skickas fram och tillbaka mellan Madrid och Spanien för att utveckla sin talang och när han till slut äntligen har nått berömmelse och rikedom så vill han bara bort från skiten.
Han hamnar bl a en tid Paris där han blir centrum för det parisiska konstlivet:
"Där sågs en Braque, en Matisse, en Fernand Léger, en Pompidou, en Entrecôte, en Carl Larsson, en Karl-Alfred, en Loulou, en Dodo, en Jou-Jou, en Clo-Clo, en Margot, en Frou Frou, en Jenny Nyström, en Hejsan-Tjosan, en Corselet, en Omelett och en Rembrandt. Och vem satt där med sin stickning om inte Hemingway, Där var en Erik Satie - den missförstådde kompositören, en Guillaume Apollinaire - den absurdistiske poeten, en Henri Rousseau - den målande tulltjänstemannen, en Vincent van Gogh - han med örat och inte mindre än två Toulouse-Lautrec."
Filmen saknar normal dialog utan handlingen berättas av speakerrösten Elsa Beskow (Toivo Pawlos röst).
Filmens "dialog" består istället av ett virrvarv av ord, baserad på det land som för tillfället är aktuellt. T ex så spelar Lena Nyman en finska som hela tiden sjunger samma sång, sången är egentligen ett recept på en finsk maträtt som heter Kalakukko.
Ett annat exempel är min personliga favoritscen i filmen (enligt mig världens roligaste filmcen), när Picassos pappa (spelad av Hasse Alfredsson) tjänstgör som nazistofficer har han graden "Hauptbahnhof" vilket betyder centralstation och till hälsningsfras har han "Halvliter!" istället för "Heil Hitler".
Om man som jag gillar det absurda så är denna film perfekt. I samma anda som t ex mycket av Monty Python´s verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar