Redan i dörren hör de hur stressad mamman är.
- Kom in, kom in, kom in, stå inte där, kom in, vad roligt att ni kunde komma, god jul, god jul, kom in bara, TA AV ER OM FÖTTERNA JAG HAR SKURAT HELA HUSET JAG VAR UPPE HELA NATTEN OCH SKURADE, så, tack så mycket, ni kan ställa dem på tidningarna som jag lagt ut. Nej, inte där. DÄR. Tack. Det var snällt. Tänk, att det ska vara så lerigt ute, men nån snö vill det ju inte komma. Ja herregud, eller vad säger man? Ja, jag vet inte. Det vet jag sannerligen inte. Vad man säger alltså. Det vet jag verkligen inte.
Med händerna knutna över bröstet, står hon hukad över Anna och Håkan medan de på knä kränger blöta overaller, stövlar och vantar av Niklas och Jesper. Hon kramar inte barnbarnen. Det gör hon aldrig, hon är inte sån. Men hon bekymrar sig. Det är hennes sätt att älska någon.
- Mår barnen bra? frågar hon och försöker förmå sig till att klappa dem på huvudet. Hon far ut med handen för att röra vid Jesper men hejdar sig, rättar till en lock som fallit ur hårspännet och forstätter att prata istället.
- Är alla hungriga? Herregud, vad maten kostar! Man får hoppas att man är död till nästa år så blir det lite billigare.
- Nej men har ni med julklappar i alla fall, vi sa ju att vi inte skulle… jaja, jag har väl något litet jag med. Nånstans. Ja, köpt har jag ju inte gjort, nej, det finns så mycket här i huset som måste bort.
- Åh, Pia har redan kommit. Hon kom i tid, hon. Men hon har väl inget för sig, ensam som hon är. Det är förskräckligt att hon inte ska kunna hitta nån enda som vill ha henne. Jag satte henne att skala potatis. Nåt ska ju hon göra också. Man kan inte alltid begära att mamma ska göra PRECIS allting. Nä, ursäkta mig! O, jag måste kolla gröten!
Hon skyndar bortåt köket. På fötterna har hon sina tofflor med runda bollar längst fram på tån. Tofflorna kippar när hon går. Anna, Håkan, Jesper och Niklas följer efter. Anna tecknar åt barnen att vara tysta.
- Värsta som finns när det bränns vid i botten. När det bottenbränns. Vet ni hur mycket, TRE LITER mjölk går det åt till den här gröten, det är ju inte klokt. Eller två åtminstone, men som mjölken kostar, oj oj oj! Nej, som sagt, man får hoppas att man är död till nästa år så blir det lite billigare. Det får man sannerligen.
Ingen säger emot henne. Vilket är det riktigt otäcka.
- Men det är väl klart att vi ska ha gröt, fortsätter hon för att det inte ska bli för tydligt att ingen säger emot när hon hoppas vara död till nästa år, det är väl klart att vi ska ha gröt. Det är väl ändå vad folk förväntar sig.
- Ja, nu äter ju ingen av oss gröt, mumlar Pia från diskhon.
- Vadå ingen som äter? fnyser mamman genast tillbaka. JAG ÄTER i alla fall.
Hon ställer sig vid Pia och pickar på hennes axel med pekfingret.
- JAG ÄTER i alla fall, lite räknas JAG väl ändå, i mitt eget hem och allt.
Hon vänder sig ut mot Anna och Håkan för att få medhåll.
- Men jag räknas kanske inte över huvud taget, jag är kanske bara nåt tjänstefolk!
Hon skrattar åt sin egen tokighet men tystnar strax och tar sig för tinningarna, blundar och mumlar något för sig själv. Meningen är att de andra ska förstå att hon mumlar för att inte besvära dem med det onda i hennes huvud som plågar henne och spränger henne i bitar. Men för säkerhets skull upprepar hon högt:
- Förstår inte, säger hon, FÖRSTÅR INTE – det känns som om jag skulle få migrän… Så att de vet. Så att de inte ska ta miste.
Sedan slår hon ihop händerna och ler.
- Nåja, kan inte hjälpas. Och är det jul får man bita ihop.
Ingen svarar henne. Anna söker Håkans blick för att få stöd. Håkan stirrar in i väggen. Över diskhon står Pia böjd. Hon har redan skalat flera kilo potatis. Hårt kramar hon potatisen hon håller på med. Hon gör grimaser ned i potatisbaljan. Hon anförtror potatisen fula, fula svordomar, och inne i henne växer alla gamla oförrätter, allt det oglömda och oförlåtna.
Moderns spända röst tränger igenom huden och in i blodomloppet, ut i nervbanorna, in i märgen, punkterar lungorna och gör det svårare att andas, den ekar i Pias magsäck, skallrar i hennes ryggkotor, tar hennes hjärna i besittning som ett spöke.
När moderns sista ord klingat ut blir det förfärande tyst. I några sekunder skådar de in i sig själva och ser att de inte vill vara där de är. Ingen säger något. Både Pia och Anna vet att fristen snart löper ut. Någon måste hitta på något att säga.
Och Anna ska just till att säga nåt om att hon ser att julkrubban är på plats i år igen, nej men titta, där har vi julkrubban, så ska hon säga, och hon ska säga det glatt och enkelt och göra allt bra – hon ska just höja armen för att peka och säga det där om julkrubban som hon tänkt ut när modern inte väntar längre.
- Värst vad ni verkar molokna, är det nåt som är fel? klagar hon och de hör på hennes röst att hon när som helst kan börja gråta. Är det nåt fel? Är ni inte på gott humör? Ska ni inte vara lite glada, nu när det är julafton och allt. Ska det vara så mycket begärt efter alla ansträngningar att ni är lite glada?
- Jag är glad, fräser Pia surt.
- Jag också, ropar Anna, jag är jätteglad!
Sedan tystnar hon på en gång för det lät så falskt att till och med hon själv hörde det.
Håkan harklar sig och får ur sig en floskel om blodsockerhalten som ju är låg innan Anna lyckas samla sig och ropar:
- NEJ MEN SE DÄR HAR VI JU JULKRUBBAN SNÄLLA MAMMA VAD FIN DEN ÄR!
- Ja, och nu är potatisjävlarna skalade! väser Pia från andra sidan graven och lämnar köket.
Gardell är ett geni
SvaraRadera