Mer ångest kring jul

Under större delen av måltiden står modern upp för att dirigera de olika skålarna med mat åt olika håll.
    - Håkan, lite äppelmos? Pia, skicka ärterna till Jesper… Vad säger ni, äter Jesper inte ärter? Det är väl klart att Jesper äter ärter, det gör ju alla, lax någon? Lax?
    Hon står med laxfatet i handen och hötter nervöst med det som en auktionsförrättare åt olika håll.
    - Lax, någon? Lax? Anna kan vara snäll att skicka smöret… En snabb blick runt bordet.
    - Men nu har Jesper ändå inte tagit några ärter. Vad är det här för nånting? Så, nu ska mormor lägga för lite ärter åt Jesper, jo det ska mormor, kokade enligt konstens alla regler. VARFÖR ÄTER INGEN AV LEVERPASTEJEN, JAG STOD UPPE EN HEL NATT FÖR ATT GÖRA LEVERPASTEJEN, OCH DÅ KAN NI ÅTMINSTONE SMAKA, ANNARS BLIR JAG FAKTISKT LEDSEN! Är det nån som ska ha skinka? Skinka, någon? Den kostade femtionio kronor kilot. Men så är det Pigham, och allt vad det heter nu för tiden är det ingen som ska ha?
    Hon väger fatet i händerna.
    - Det är ju flera kilo. Man kan inte slänga flera kilo skinka. Inte à femtionio kronor kilot, det gör man bara inte. Vill Jesper gå från bordet? Med ärter kvar på tallriken! Nej vet du vad. Vad man tagit äter man upp!
Anna ger sin mor en desperat blick.
    - Nåja, det är ju julafton, ska vi kanske inte bry oss om nånting. Inte om nånting alls! EN KOLA SKA VÄL JESPER HA I ALLA FALL, VARSÅGOD, TOG VET INTE HUR MÅNGA TIMMAR ATT KOKA!

Som på ett givet tecken skulle alla kunna släppa sina bestick och skrika rätt ut, men istället är det Pia som får ett ensamt litet utbrott.
    - Men hysteriska jävla käring, ät skit och dö! Kan du inte sätta dig ner och låta oss äta i lugn och ro? skriker hon plötsligt. Helt opåkallat. Som en blixt från en klar himmel. Deras mamma förstår, ursäkta mig, inte nånting.
    - Nej, nu förstår jag ingenting! säger deras mamma och ser både häpen och oskyldig ut. Och där finns ju heller inget att förstå. Kanske har Pia sovit illa på natten. Eller också har hon mens. Hon är ju så överspänd. Det var hon redan som barn. Skulle krångla och ha sig. Usch och fy för problem med tempramentet. Nej, nu tar vi lite skinka och glömmer det här tråkiga!
    - Ja, alltid är det nån kastrull som kokar över, försöker deras mor skämta bort det när Pia blir sur.

    Det är då Pia gör det. Det är då hon reser sig och griper efter skinkan. Hon klämmer om den med bägge händerna så att senapsgriljering rinner genom hennes fingrar som blöt lera. Anna försöker få fram sina händer för att hejda henne men kommer av sig, för det Pia gör är bestämt av Gud, hennes vrede är Guds vrede. Niklas börjar gråta. Jesper är mest fascinerad. Båda förstår att det Pia gör är förskräckligt.
    Hon skriker:
    - Förbannade jävla fitta! till sin mor. Jag hatar dig!
Samtidigt som Anna försöker hejda henne lyfter Pia skinkan med sina liljevita händer, sina liljevita, skakande offerhänder, hon lyfter skinkan över sitt huvud och slänger den med all kraft i golvet, på trasmattan, på den för julen nytvättade trasmattan. Skinkan går sönder. En bit studsar upp på väggen. Senapsgriljering spritter över köket.

Pia står kvar och stirrar på sina händers verk. När hon förstår vad det är hon har gjort börjar hon att gråta. Hennes händer slutar inte att skaka. Modern svarar inte. Utan ett ord plockar hon upp skinkan från golvet. Hon hörde vad hennes dotter sa. Det finns ingenting att svara. Med hushållspapper torkar hon upp griljeringen som kladdar ned trasmattan. Den för julen nytvättade, rengjorda trasmattan. Trasmattan suger åt sig av fettet. Hushållspappret har en tryckt bård av små tomtar. Så säger modern något. Något måste hon säga. Modern säger att skinkan går att äta i alla fall och sätter sig igen. Och Pia tiger, nu tiger Pia, och de andra tiger också, och modern torkar sig i pannan med grytlappan och rättar till en hårtest som fallit ned och vet inte var hon ska fästa blicken.
Sedan säger hon: “Kan vi inte åtminstone låtsas att vi är en riktig familj?” Och då äter de alla. Från att ha varit det trygga har julen blivit det bräckliga.
Mekaniskt tuggar de på ena sidan och på andra sidan. Skinka och potatis och rödbetssallad. Modern petar i sin hemlagade leverpastej. Anna och Pia ser ned på sina tallrikar. De ser rakt fram. De ser inget alls. Modern harklar sig och smuttar på sin snaps. Pia gråter ännu och snorar medan hon äter. Besticken skrapar mot tallrikarna. Till slut bryter Anna isen och säger:
    - Snälla Håkan, filma inte nu!

/ KAPITEL 16 UR JONAS GARDELLS BOK "SÅ GÅR DET EN DAG FRÅN VÅRA LIV"

GOD JUL