Medioker storsatsning av Astrid Lindgrens giriga arvtagare

Det har gjorts en nyinspelning på Astrid Lindgrens saga "Ronja Rövardotter". Det rör sig om en tv-serie som finns att beskåda på Netflix. På skärtorsdagen släpptes sex avsnitt och senare i år kommer fortsättningen på sex avsnitt till.

Jag såg nu i helgen de sex avsnitt som har släppts och jag är då inte ett dugg imponerad. 

Det roligaste är att man i avsnitt två kan man till och med se en propeller från ett vindkraftverk som snurrar i ena hörnet när de panorerar över skogen (ca 27 minuter in i avsnittet). Riktigt klantigt av produktionen och det borde ju dessutom ha varit lätt att redigera bort i och med att det var så långt till vänster i bild. Frågan är om de inte trodde att någon skulle se det och därför lät det vara kvar, eller om de helt enkelt är sådana klåpare att de inte har sett det (vilket i så fall är konstigt eftersom det måste ha varit väldigt uppenbart vid själva inspelningstillfället). 

Men en sak som dock var fint är att de använt sig av delar av Björn Isfälts gamla vackra musik från Tage Danielssons film från 1984. I nyare arrangemang såklart men en fin hyllning till den gamla filmen. Saknar dock rövarsången, men de hittade väl inga som kunde sjunga ens i närheten av Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Janson (som sjöng stämsång i originalet). 

Något annat som blev bra är grådvärgarna medan Rumpnissarna bara blev ok. Men vildvittrorna däremot misslyckades och var läskigare i både den gamla filmen från 1984 och i den japanska anime tv-serien från 2014. Här har vildvittrorna inte ens särskilt läskiga röster och skrik i jämförelse med den 40 år gamla filmen där de verkligen lät psykopatiskt galna med sina skrikande röster. De ser dessutom ut för mycket som stora fåglar med för få mänskliga drag vilket gör de mindre obehagliga. Jag hoppas skumtrollen kommer vara med i senare avsnitt. 

Men när det kommer till denna tv-serie så är mycket så... lamt.

När de t ex hoppar över helvetesgapet (beskrivs i boken hur de intensivt hoppar länge i ren ilska), känns som de oengagerat hoppar lite halvhjärtat över vad som verkar mindre brett än ett dike. Jämför med Tage Danielssons film där de båda barnen i samma scen "flög" fram och tillbaka över avgrunden och det blev intensivare och intensivare. Men här ser det istället bara löjligt ut och är sämre filmat och han "ramlar" i för att han gör ett litet skutt utan fart. Såg som barn en dålig teaterversion på scen som gick på tv där Ulf Brunnberg spelade Mattis, till och med hoppet där var bättre (och då är det verkligen illa). 

Det är samma sak när Birk räddar Ronja från att lockas med av de underjordiska, där han i boken håller fast henne med all kraft medan hon som i trans ursinnigt försöker slita sig loss och till och med river och biter honom så att han blöder från kinderna. Men i denna var det över på någon sekund och kändes mest som "jaha, var det allt?". I boken berättar han inte ens vad som hänt för henne men hon känner hur hon plötsligt inte kan tycka illa om honom längre. Där blir de de dock vänner först när han räddar henne när hon fastnat med benet på vintern men här verkar de bli kompisar mer eller mindre nästan direkt efter deras andra möte. 

Det märks dessutom att de nya vuxna skådespelarna inte är lika bra skådespelare som Allan Edwall, Lena Nyman, Börje Ahlstedt och de andra. Märks speciellt på hon som spelar Lovis att hon inte på långa vägar har lika stor bredd och karisma som Lena Nyman. Samma med Undis, som i boken är överbeskyddande och är den som är mest arg över att hennes son har ihop det med Ronja. Birk säger i boken till Ronja, när hon undrar om deras föräldrar sörjer att de har rymt hemifrån, att pappa Borka nog är den som är mer ledsen medan hans mamma Undis är mer arg. I den här nya går Undis runt i Borkafästet mest, gnäller och känns korkad då hon klagar över att de inte har lyx och inte lika god mat som Mattisrövarna (plus sägs det att hon var från överklassfamilj men rymde med en fattigrövare som Borka). 

Och så har vi Skalle-Per... Det är fan inte bra betyg för en modern "storproduktion" att en 40 år gammal svensk film lyckades bättre med sminkning av den karaktären. Dessutom hörs det då och då hur Johan Ulvessons försök till att låta gammal verkar glömmas bort och hans egen vanliga röst smyger sig fram. Hans gammelgubbe-mask och sminkning gör dessutom att han har ett förvånansvärt uttryckslöst ansikte. Eller som en kompis sa: "Jag ser och hör bara Farbror Bosse." 

Dessutom! 

Hur i helvete tänkte de när de såg till att alla i rövarborgen har helt olika dialekter?! Även i den lilla närliggande byn pratar alla bybor helt olika dialekter. Nån snackar grov skånska, nån dalmål, en annan stockholmska, Lovis bryter på finska, Tjegge låter som han pratar nån form av rinkebysvenska (men inte hans syster). Gör bara att det känns amatormässigt och taffligt. 

Jaja det är för barn men även barnunderhållning är värld att ta på allvar.

Nej, detta var ingen höjdare. Ett tips är istället att se den gamla filmen (eller den lite längre miniserien på den som har lite fler scener). Eller den japanska anime tv-serien från 2014 av Gorō Miyazaki. Båda två är mycket bättre och har större respekt för Astrid Lindgrens verk.
Eller allra bäst, läs boken.

Se upp för hipsterligan

Jag såg nu ikväll "Se upp för Jönssonligan" tillsammans med familjen. Och efter att ha sett kan jag bara säga, se den inte!

Det här var det mest meningslösa mök jag har sett på år och dar. Till och med rebooten "Den perfekta stöten" (den där sjutfukneb de fick för sig att försöka göra om Jönssonligan till en svensk Ocean Eleven light) var bättre än detta.
Ingenting hände, fyra hipsters går runt och gör ingenting. Eller som brorsan sade:
"Inte ens de som är med i filmen kan väl för fan tycka själva att det här är bra."
Jag känner lite likadant som jag gjorde efter att ha sett prettodyngan "Så och på jorden" (upppföljaren till "Så som i himmelen"), då övervägde jag på allvar att dra filmskaparna inför rätta för att ha stulit två timmar av mitt liv och kräva att få tillbaka dem.

 Ser dock att flera recensenter har gett denna toppbetyg och hyllat den, men när det gäller de recensenterna så kan det bara finnas tre förklaringar: 

1. Dessa recensenter har inte sett denna film 

2. Dessa recensenter är mutade av filmbolaget, eller har hotade av någon maffia. 

3. Dessa recensenter är dumma i huvudet och borde aldrig någonsin mer få syssla med detta yrke.

Veckans GAS-sketch:"Filmkrönikan"

Vad är grejen med att göra filmer som redan finns

En regnig kväll för några veckor sedan fick jag för mig att se filmen "Skönheten och odjuret" (den nyare med Emma Watson) då jag hade hört många sagt att den var så fantastisk.

Men ärligt talat, jag förstår inte alls grejen med denna "nyinspelning". De hade ju bara mer eller mindre exakt kopierat den animerade Disney-filmen från 1991 till punkt och pricka, förutom att "skönheten" Emma Watson sjunger med sådan jävla autotune. Vad fan är grejen med det? Det känns oerhört fantasilöst av Disney. Varför inte försöka göra något nytt istället för att bara spela in samma film igen scen för scen.
Det verkar som om Hollywoods producenter och manusförfattare har brist på fantasi och egna idéer numera då var och varannan film är remakes, reboots, spinoffs, uppföljare eller prequels.

Tim Burton håller tydligen på med en nyinspelning av "Dumbo", räcker det inte med att den karln redan har förstört "Alice i Underlandet" och "Kalle och chokladfabriken".

Neverland före Pan

Jag satt förra veckan och tittade på "Pan", en film som försöker skildra ursprungshistorien om Peter Pan och om hur han hamnade i Neverland. Jag ångrar det.

Vad jag såg var pinsamt dåliga skådespelarinsater, Hook spelas av en Indiana Jones-wannabe med en hemsk amerikansk brytning, Peter Pan spelas av en australiensisk pojke som försöker låta britt vilket inte låter klokt. Dåligt sminkade pirater (några av piraterna är till och med clowner) och slavarbetare som sjunger låtar av Nirvana och Ramones tillsammans samt urinvånare som studsar på studsmattor och går upp i färgrann rök.

Och hur i helvete tänkte de när de gjorde indianprinsessan Tigerlilja till en kritvit kvinna med rött hår och blå ögon som såg ut att vara en new wave-version av Pippi Långstrump på crack?!

Det är patetiskt att en filmproduktion kan få 900 miljoner kronor till förfogande till sådan skit. Fy fan vilken skit!

Mitt tips är att istället se den mycket bättre "Neverland", miniserien från 2011.

Skitfilm

Förra helgen satt jag och tittade på "Jönssonligan - Den perfekta stöten".

Jag försökte verkligen gå in med att ge den en chans och att ignorera att de kallar den för en Jönssonligan-film, men det gick inte. Ordet "Jönssonligan" nämns visserligen aldrig i filmen (vare sig i tal eller på bild), men det är rätt uppenbart att de bara kallade filmen för det för att försöka lura folk till biograferna. De har försökt att göra filmen seriöst men det går inte ta skiten seriöst när de nämner Franz Jaeger-kassaskåp. 
Det konstiga är att det ändå är en komedi men att den inte är rolig för fem öre, utan enbart en skittråkig svennebanan-ripoff på "Oceans Eleven". Helst verkar filmen vilja visa trånga närbilder.

Jag satt dessutom igenom hela filmen och störde mig på Susanne Thorssons Rocky-karaktär med en skatbo på skallen. Sättet som hon sade sina repliker var dessutom så totalt genomuselt. Är det möjligt att det finns en kvinnlig version på Jakob Eklund (en annan skådis med en helt unik "begåvning" att säga repliker på ett oerhört onaturligt och stelt sätt).
Det tråkiga är att både Simon J. Berger och Alexander Karim egentligen är riktigt bra skådespelare, men att de kommer aldrig till sin rätt i sina dåligt skrivna roller (även om de nog gör vad de kan med skiten). Torkel Pettersson är.... ....tja, Torkel Pettersson på gott och ont (samma minspel som han alltid brukar köra.... ....på gott och ont). Ingen vågar ta ut svängarna. Andrea Edwards som spelade skurken var den enda som var någorlunda bra.


Själv tycker jag att dessa gossar kunde ha fortsatt serien istället.

Nä, jag säger som Groucho Marx en gång gjorde efter att ha varit på en oerhört dålig teaterföreställning:

"Jag tyckte inte om pjäsen, men jag såg den under ogynnsamma förhållanden. Ridån var uppe!"

"Återträffen" Endimensionell dynga av självupptagenhet

Jag tittade nu i helgen på Anna Odells film "Återträffen".  Jag har svårt för Odell och skulle vanligtvis ignorerat denna film, men med alla hyllningar kände jag mig ändå tvungen att se den. Jag tänkte att den kanske skulle vara jättebra och då jag själv delar av min skoltid i grundskolan var retad, mobbad och utanför gemenskapen så kanske jag skulle känna igen mig på något sätt. Men filmen var skit, rakt igenom skitdålig, så jag blev grymt besviken.

"Återträffen" är en dålig film som råkar ha rätt ingredienser för att omtalas och skrivas upp samt har samma tröttsamma självupptagenhet som i Odells övriga förehavanden. Filmen står och stampar på samma punkt hela tiden, och sen är den slut. Jag tyckte hela filmen var ytlig, endimensionell och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat. 

Jag var som jag skrev tidigare själv mobbad, retad och utan vänner under stora delar av min tid i grundskolan. Jag har förmodligen även själv också deltagit passivt i viss utfrysning i och med att jag säkert hade kunnat göra mer för att hjälpa andra som var utanför. Jag har pratat med några vänner och bekanta som var mer mobbade än mig under sin skoltid och de sade att de blev mer upprörda över Anna Odells självömkande extas till egoistisk självbejakelse.
De flesta exempel som anförs av Anna Odell i filmen anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att ställas i skampåle.  Hennes "motargument" som hon slänger in i filmen gör det hela bara värre. Att hennes upplevelse är den riktiga, att hon mådde dåligt på grund av alla andra som mådde bra.

"Men du ignorerade ju mig! - Ja, men det var för att jag mådde dåligt! Så det är ändå ditt fel!"

Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" för att fånga ärkebusen. Odell framstår där snarare som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. Snark!

 Det intressanta är varför denna film har fått så lysande kritik av de flesta kända filmrecensenter. Anna Odell är en "skörstark" person med ett trasigt förflutet, som "kämpat sig upp mot alla odds och svårigheter". Vilken kulturskribent vill namnge och belysa problem, brister och svagheter i en sådan persons projekt, ingen, Det går inte att sakligt kritisera en person som bygger hela sin karriär på sin personliga "neuros" och subjektiva upplevelser (mobbning, utanförskap, felbehandling, det ständiga offret som alla varit dumma emot) utan att själv framstå som elak mobbare.
Det går inte att skilja personen Anna Odell från konstprojektet Anna Odell och på det sättet är hennes projekt på ett sätt lyckat, men fortfarande inget annat än "Kejsarens nya kläder-syndrom".


Problemet med filmer som tar upp viktiga ämnen är att kritiker och recensenter ofta väljer att blint hylla filmen för den goda sakens skull, oavsett om filmen är bra eller suger getballe.
Ett annat sådant exempel är "Säg att du älskar mig", en film som handlar om en tonårstjej som  blir brutalt våldtagen av två killkompisar medan en tredje håller vakt. Den filmen tog upp en annat väldigt viktigt och svårt ämne och själva våldtäktscenen var trovärdigt otäck, men resten av filmen var verkligen urusel med pinsamt dåliga skådespelarprestationer och ännu sämre skrivna repliker.  Men ingen filmrecensent hade kunnat såga den filmen utan att själv framstå som ett hjärtlöst arsle som försvarar våldtäkt. Den vann även om jag inte minns fel några guldbaggar. Att en av de unga skådespelarna som spelade en av våldtäktsmännen dog i en trafikolycka innan filmen hade haft premiär hade förmodligen också en del i att filmen blev så hyllad, vem vill totalsåga en ung killes enda rollprestation när killen just har dött i en tragisk olycka.


Nåja, tillbaka till "Återträffen" och Anna Odell. Anna Odells grej är att vinna sympatier för att "andra är dumma", men det spelar dock ingen roll hur viktigt budskapet är i en film om den ändå är skit.

Citerar Peter Wahlbeck:

"Blåst igen. Suck. Såg på en svensk film ikväll. Anna odells . Återträffen.
Lita aldrig på svenska filmkritiker. En Så jävla hyllad film borde för fan vara bättre än detta? Ja ja. 08orna dom kan dom.... Gäsp
Det bidde en skolfilm om mobbing med finkamera."

Man behöver inte gilla varken Anna Odell som person eller hennes verk, men att hon är framgångsrik som konstnär och filmskapare måste man ändå ge henne. Examensarbetet på Konstfack blev enormt uppmärksammat (både ris och ros) och drog även igång en stor diskussion om psykvården (hon dokumenterade en, av henne själv, fejkad psykos och lämnade in det som examensarbete på konstfack. "konstprojektet" på bron var avskyvärt, enfaldigt och slöseri med resurser och även ett skriande bevis på att om man inte har talang så får man ta vid andra åtgärder för att få synas lite).
Hon fick pris på Venedigs Filmfestival för "Återträffen" och hyllas rejält åtminstone i svensk press.  Jag tycker man kan kalla det framgång inom det område hon verkar och det området är i normalt funtade personers huvud en egen värld av inbördes beundran där kritiker som inte förstår sig på spektaklet anses "okultiverade".  Att människor inom det området sedan mobbar folk som inte förstår eller kritiserar deras värld och kallar dem "okultiverade" är deras hat-problematik.
Att ifrågasätta, kritisera, problematisera och diskutera filmen/projektet/konstverket kan man så klart välja att se som försök att misskreditera Anna Odell, men att bara okritiskt konsensushylla allt hon gör är att patetiskt sätta henne på en pedistal.

Undrar vad som blir hennes nästa projekt, fejka sin egen begravning?