Not Today

En ganska fin film med ett väldigt fint soundtrack.

Love & Mercy

Jag satt igår kväll och tittade på "Love & Mercy", den verklighetsbaserade filmen om Brian Wilson (geniet bakom The Beach Boys musik) och hans relation sin psykolog/psykoterapeut Eugene Landy.
Eugene Landy blev besatt av sin patient Brian Wilson, tog över hans liv, överdoserade hans medicinering, förbjöd honom att träffa sina döttrar och släktingar samt krävde att få del av royalty-pengarna från Brian Wilsons låtar.

Underbar film. John Cusack är mycket bra som den äldre mentalt nedbrutne Brian Wilson, Paul Giamatti är superbt obehaglig som den diaboliskt manipulerande Dr. Eugene Landy och Paul Dano är helt fantastisk som som en ung Brian på 60-talet (hoppas på Oscarsnominering till både Dano och Giamatti) och all den fantastiska musiken (samt scenerna från inspelningarna av skivorna "Pet Sounds" (den bästa popplatta som någonsin gjorts) och "Smile" gör detta till en av de bästa filmer jag har sett på år och dar.

"Återträffen" Endimensionell dynga av självupptagenhet

Jag tittade nu i helgen på Anna Odells film "Återträffen".  Jag har svårt för Odell och skulle vanligtvis ignorerat denna film, men med alla hyllningar kände jag mig ändå tvungen att se den. Jag tänkte att den kanske skulle vara jättebra och då jag själv delar av min skoltid i grundskolan var retad, mobbad och utanför gemenskapen så kanske jag skulle känna igen mig på något sätt. Men filmen var skit, rakt igenom skitdålig, så jag blev grymt besviken.

"Återträffen" är en dålig film som råkar ha rätt ingredienser för att omtalas och skrivas upp samt har samma tröttsamma självupptagenhet som i Odells övriga förehavanden. Filmen står och stampar på samma punkt hela tiden, och sen är den slut. Jag tyckte hela filmen var ytlig, endimensionell och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat. 

Jag var som jag skrev tidigare själv mobbad, retad och utan vänner under stora delar av min tid i grundskolan. Jag har förmodligen även själv också deltagit passivt i viss utfrysning i och med att jag säkert hade kunnat göra mer för att hjälpa andra som var utanför. Jag har pratat med några vänner och bekanta som var mer mobbade än mig under sin skoltid och de sade att de blev mer upprörda över Anna Odells självömkande extas till egoistisk självbejakelse.
De flesta exempel som anförs av Anna Odell i filmen anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att ställas i skampåle.  Hennes "motargument" som hon slänger in i filmen gör det hela bara värre. Att hennes upplevelse är den riktiga, att hon mådde dåligt på grund av alla andra som mådde bra.

"Men du ignorerade ju mig! - Ja, men det var för att jag mådde dåligt! Så det är ändå ditt fel!"

Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" för att fånga ärkebusen. Odell framstår där snarare som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. Snark!

 Det intressanta är varför denna film har fått så lysande kritik av de flesta kända filmrecensenter. Anna Odell är en "skörstark" person med ett trasigt förflutet, som "kämpat sig upp mot alla odds och svårigheter". Vilken kulturskribent vill namnge och belysa problem, brister och svagheter i en sådan persons projekt, ingen, Det går inte att sakligt kritisera en person som bygger hela sin karriär på sin personliga "neuros" och subjektiva upplevelser (mobbning, utanförskap, felbehandling, det ständiga offret som alla varit dumma emot) utan att själv framstå som elak mobbare.
Det går inte att skilja personen Anna Odell från konstprojektet Anna Odell och på det sättet är hennes projekt på ett sätt lyckat, men fortfarande inget annat än "Kejsarens nya kläder-syndrom".


Problemet med filmer som tar upp viktiga ämnen är att kritiker och recensenter ofta väljer att blint hylla filmen för den goda sakens skull, oavsett om filmen är bra eller suger getballe.
Ett annat sådant exempel är "Säg att du älskar mig", en film som handlar om en tonårstjej som  blir brutalt våldtagen av två killkompisar medan en tredje håller vakt. Den filmen tog upp en annat väldigt viktigt och svårt ämne och själva våldtäktscenen var trovärdigt otäck, men resten av filmen var verkligen urusel med pinsamt dåliga skådespelarprestationer och ännu sämre skrivna repliker.  Men ingen filmrecensent hade kunnat såga den filmen utan att själv framstå som ett hjärtlöst arsle som försvarar våldtäkt. Den vann även om jag inte minns fel några guldbaggar. Att en av de unga skådespelarna som spelade en av våldtäktsmännen dog i en trafikolycka innan filmen hade haft premiär hade förmodligen också en del i att filmen blev så hyllad, vem vill totalsåga en ung killes enda rollprestation när killen just har dött i en tragisk olycka.


Nåja, tillbaka till "Återträffen" och Anna Odell. Anna Odells grej är att vinna sympatier för att "andra är dumma", men det spelar dock ingen roll hur viktigt budskapet är i en film om den ändå är skit.

Citerar Peter Wahlbeck:

"Blåst igen. Suck. Såg på en svensk film ikväll. Anna odells . Återträffen.
Lita aldrig på svenska filmkritiker. En Så jävla hyllad film borde för fan vara bättre än detta? Ja ja. 08orna dom kan dom.... Gäsp
Det bidde en skolfilm om mobbing med finkamera."

Man behöver inte gilla varken Anna Odell som person eller hennes verk, men att hon är framgångsrik som konstnär och filmskapare måste man ändå ge henne. Examensarbetet på Konstfack blev enormt uppmärksammat (både ris och ros) och drog även igång en stor diskussion om psykvården (hon dokumenterade en, av henne själv, fejkad psykos och lämnade in det som examensarbete på konstfack. "konstprojektet" på bron var avskyvärt, enfaldigt och slöseri med resurser och även ett skriande bevis på att om man inte har talang så får man ta vid andra åtgärder för att få synas lite).
Hon fick pris på Venedigs Filmfestival för "Återträffen" och hyllas rejält åtminstone i svensk press.  Jag tycker man kan kalla det framgång inom det område hon verkar och det området är i normalt funtade personers huvud en egen värld av inbördes beundran där kritiker som inte förstår sig på spektaklet anses "okultiverade".  Att människor inom det området sedan mobbar folk som inte förstår eller kritiserar deras värld och kallar dem "okultiverade" är deras hat-problematik.
Att ifrågasätta, kritisera, problematisera och diskutera filmen/projektet/konstverket kan man så klart välja att se som försök att misskreditera Anna Odell, men att bara okritiskt konsensushylla allt hon gör är att patetiskt sätta henne på en pedistal.

Undrar vad som blir hennes nästa projekt, fejka sin egen begravning?

Något mer att uppröras över?

Ord är farliga, någon kan bli kränkt. Det är bäst att vi förbjuder alla ord.

Jag kommer förmodligen att få en massa skit för att jag skriver detta, men jag skriver det ändå. Att så många personer verkar bli så upprörda över denna serie beror helt enkelt på att många personer är ganska korkade personer. De hade väntat sig en ny Solsidan (ännu en tråkig så kallad humorserie) och inte en dramaserie med svart humor. Många upprörs även utan att ens ha sett den, men de har läst lite om någon speciell scen , helt tagen ur sitt sammanhang, i en kvälltidining och måste spy ut sitt förakt över Gardell som är så okänslig etc etc. Det är lite läskigt på ett humoristiskt sätt att läsa reaktioner av de som är upprörda och inte förstår serien. Idioter som tycker att han inte har rätt i en serie att säga något om branden och samtidigt säger samma idioter att han ska avrättas. Jisses.

De kan tydligen inte förstå att Jonas Gardell spelar en roll i denna tv-serie (och att hans rollkaraktär har samma namn gör de ännu mer förvirrad). Det är samma sorts personer som blev vansinniga på folk som spelade skurkar i t ex såpoperor för att de var så dumma på tv.  Själv såg jag "The Hobbit" på bio för nån vecka sedan, det var elakt att trollen försökte äta upp dem (varför gjorde ingen något, dumma troll).

Det är som för några år sedan när det var ett jävla ståhej om en humorsida på facebook (av den sorten med icke rumsren humor, mycket sexistiska och homofobiska skämt) som blev anmäld och även nerstängd. När jag sade att jag tyckte det var fel fick jag direkt höra att jag verkligen inte skulle ha tyckt så om jag själv eller min mamma eller syster hade blivit misshandlad eller våldtagen. Jag svarade då att jag faktiskt själv är en hbtq-person och att jag själv har blivit utsatt för hatbrott, blivit utsatt för grov misshandel och även för sexuella trackasserier men att jag ändå tycker det är helt ok att skämta om sådant.
Man kan nämligen skämta om precis allt, men det betyder inte att alla skämt är roliga. Om man inte tycker att ett skämt är roligt så har man rätt att säga till eller gå därifrån. Man har dock ingen rätt att hindra någon att dra det skämtet, även om man tycker att det är vidrigt och icke politiskt korrekt. Det betyder inte heller att man tycker skämtet i fråga är roligt bara för att man försvarar rättet att säga det,

Jag tycker det är klart som korvspad att man måste få skämta om exakt vad som helst, vare sig det är feminister, homosexuella, pedofiler, nazister, sverigedemokrater, moderater, sossar, kommunister, ryssar, bibliotekarier, judar, olika kulturer, religion, politik, estonia eller vad man nu vill skämta om.

Humor är ju extremt individuellt och det är ju ALLTID någon som tycker det är roligt och någon som tar illa vid sig vad man än skämtar om. Att säga att något inte är ok att skämta om på grund av någon kan känna sig kränkt är fel enligt mig då det ALLTID är någon eller några som kommer bli sur vad man än skämtar om.
Ett exempel på detta: När tv-serien "Sally" med Maria Lundqvist och Sven Wollter sändes för en massa år sedan var det en massa bibliotekarier som gick i taket för att de tyckte att Lundqvists rollfigur gav en dålig och kränkande bild av deras yrke. Men något måste ju rollkaraktären jobba med, och om hon hade varit arbetslös istället så hade folk blivit arga för det istället. Folk borde skaffa sig ett liv. Sometimes you just can´t win.
Ska man ta bort allt som är obekvämt så får till slut ett skämt inte vara värre än:
 - "Jaha, här rider jag på en häst! Tra la la lala..."
Fast det är såklart bara tills någon säger:
 - "Nä, min syrra ramlade av en häst en gång, sånt får man inte skämta om!"

Ta upp ett enda ämne som man kan skämta om som inte någon kan ta illa vid sig av. Det finns nämligen inget!

Eller som Fritiof Nilsson Piraten sade en gång:
"Det går inte ens att skämta om synålar utan att något enögd jävel tar illa upp"

Filmjulkalender - Lucka 23

Tjugotredje och nästsista luckan - "Livet är underbart" från 1946.

George Bailey (James Stewart) är en genomsnäll man som med sina drömmar om att hjälpa alla i sin hemstad har försakat sig själv.
När han överväger självmord på julafton (för att han tror att alla skulle få det bättre utan honom) träffar han den ännu inte fullärda ängeln Clarence Odbody som har sett allt som har hänt innan och kommit ner till jorden för att hjälpa George. Clarende gör detta genom att transportera George genom en alternativ verklighet där George själv aldrig har existerat och visar honom hemskt alla i hans närhet hade haft det om det inte vore för just George.

I USA brukar denna visas varje jul. Har man inte sett den så är den ett måste. Underbar!

Filmjulkalender - Lucka 19

Nittonde luckan - Fanny och Alexander från 1982.

Den förmögna familjen Ekdahl domineras av den rika och begåvade änkan Helena (Gunn Wållgren) och hennes tre söner Oscar (Allan Edwall), Gustav (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt) . Äldsta sonen Oskar driver tillsammans med sin fru Emelie (Eva Fröling) den lokala och familjeägda teatern. Paret har tillsammans två barn, Fanny och Alexander.
Men när Oscar drabbas av en för tidig död gifter Emelie om sig med den demoniske biskopen i staden (Jan Malmsjö) och flyttar med barnen till hans spartanska och stränga hem. Ett helt nytt liv väntar nu syskonen som isoleras från resten av familjen Ekdahl.

Fyrfaldigt oskarsbelönat mästerverk av Ingmar Bergman med fantastiskt foto av Sven Nykvist.

Filmtips (Den enfaldige mördaren)

"Den enfaldige mördaren" är en svensk film från 1982 av Hans Alfredsson,
baserad på ett avsnitt ur hans roman "En ond man".

Handling: Sven (Stellan Skarsgård) är harmynt och kallas "Idioten" av folk på grund av att de har svårt att förstå vad han säger. När Svens mamma ackorderas han ut till fabrikör Höglund (Hans Alfredsson). Höglund är en ond sadistisk man och använder "Idioten" som oavlönad arbetskraft och tvingar honom att bo i en spilta i ladugården bland djuren där han blir plågad av en råtta. Sven är väldigt godhjärtad och kan inte ens förmå sig till skada råttan när han till slut lyckas fånga in den.
Sven blir dock vän med med den rullstolsburna flickan Anna (Maria Johansson, mer känd som "Tjorven" i Saltkråkan-filmerna) och hennes familj och möter för första gången gemenskap och värme. Av dem betraktas han inte som en idiot utan de accepterar hans handikapp, låter honom bo hos dem, sova i en riktig säng och ger honom även arbete med lön. Men Höglund gillar inte att bli snuvad på gratis arbetskraft och hämnas på Svens vänner.
Detta är utan tvekan en av de bästa svenska filmer som någonsin gjorts! Helt klart ett mästerverk.
När jag såg denna film för första gången som liten tyckte jag att det var jobbigt att se mysfarbrorn Hasse Alfredsson i en sådan elak och ondsint roll, en sadistiskt kapitalist utan någon som helst empati (som gör allt för att förnedra och trampa på andra ), dessutom våldtäcksman och nazist. En roll han gör väldigt bra.
En liten rolig sak med denna film är att Bo Wideberg försökte övertala Hans Alfredsson om att inte ta Stellan Skarsgård i huvudrollen då han tyckte att han var en så värdelös skådespelare, men det var tur att Alfredsson inte lyssnade på den kritiken. Både Alfredsson och Skarsgård vann en varsin guldbagge för. Ulla-Britt Söderlund som var kostymtecknare och kostymör för denna film hade tidigare jobbat med Stanley Kubrick och vunnit en Oskar för kostymerna i dennes film "Barry Lyndon" 1976.


Här en scen från filmen, det värsta är att Hasse i en tv-dokumentär berättar att det hänt på riktigt:

Filmtips (I am Sam)

"I am Sam" är en amerikansk dramafilm från 2001 med Sean Penn i huvudrollen. 

Handling: Sam (Sean Penn) är en utvecklingstörd man  och ensamstående far till sin dotter Lucy.  Sam uppfostrar Lucy med hjälp av sin snälla granne Annie (Dianne West) som hjälper till när Sam inte kan. Han har även hjälp och stöd av sitt kompisgäng bestående av personer med olika sorters utvecklingstörning och handikapp. När Lucy fyller sju år hotas deras familjeliv av socialen då Lucys intelligens överstiger Sams. I hopp om att få tillbaka sin dotter anlitar Sam den självupptagne advokaten Rita Harrison (Michelle Pfeiffer), som enbart tar sig an fallet för att få goodwill själv (för att bevisa för sina kollegor att hon inte är kallhjärtad utan "sysslar med välgörenhet"). Rita har själv problem med sin egen familj och problem med att nå sin egen son.

Sean Penn är som vanligt helt fantastisk i sin rollprestation, det är få skådespelare som har samma bredd i sitt agerande (kan bara komma på några få på samma nivå, några av dem är Glenn Close, Kevin Bacon, Meryl Streep och Morgan Freeman. Heath Ledger var också sådan). Men även de andra skådisarna gör starka insatser som t ex Michelle Pfieffer och Dianne West. Dakota Fanning (var bara 8 år här) spelar Sams dotter Lucy och även hon gör en väldigt fin insats.
I övrigt är det en mycket fin och rörande film, värd att se (om ni nu inte redan har gjort det).

Trailer:

Filmtips (Finding Neverland)

"Finding Neverland" är en dramafilm från 2004 .
Johnny Depp har huvudrollen som J.M. Barrie,
mannen som skrev pjäsen "Peter Pan".

Handling: Pjäsförfattaren J.M. Barries senaste pjäs blev ett fiasko. Han går till en park med sin hund Pothos för att få inspiration till en ny pjäs. Där träffar han fyra pojkar och deras mamma, änkan Sylvia Llewelyn Davies (spelad av Kate Winslet). Han börjar underhålla dem med sina berättelser och de utvecklar en speciell vänskap. Snart börjar J.M. Barrie att följa med pojkarna hem för att leka med dem och bjuder även ut de till sitt lantställe vilket inte gillas av hans fru. Pojkarna ger honom inspiration till att skriva om Peter Pan, Kapten Krok och landet Ingenstans (Neverland).

Enligt mig är detta Johnny Depps absolut bästa rollgestalting någonsin på film (föredrar honom när han är lite lågmäld och inte spelar över). Kate Winslet är som alltid bra och dessutom är även Dustin Hoffman med vilket alltid är ett plus. En väldigt fin film!

Trailer:

Kuriosa: Filmen bygger på sanna händelser men mycket är ändrat. J.M. Barrie blev de unga bröderna Llewelyn Davies lekkamrat och väldigt nära vän med deras mamma Sylvia, men i det verkliga livet så var hon inte änka när de blev vänner utan ännu gift med Arthur Llewelyn Davies. Barrie och Sylvia träffades för första gången på en middagsfest 1898 och hon fick då reda på att han redan blivit vän med hennes tre äldsta söner under deras dagliga vistelser en park (Kensington Garden). Barnens barnflicka brukade nämligen ta med barnen dit och där träffade de Barrie som var där med sin hund. Han började berätta sagor och leka med dem. Sylvia och Barrie blev sedan väldigt nära vänner. Han började spendera mycket tid i deras hem och familjen brukade följa med honom och hans fru på semester.
Sylvias make Arthur dog 1907 av cancer i käken och Barrie hjälpte de då finansiellt och blev en fadersfigur för barnen och de stöttade honom när han senare skilde sig från sin fru. Sylvia blev sedan sjuk och dog 1910 av bröstcancer. Hon skrev innan hon dog att hon ville att hennes mamma, hennes bror och Barrie skulle bli barnens förmyndare. Barrie ska ha sagt till pojkarna efter hennes död att de hade förlovat sig, men de trodde honom inte.

I filmen är de bara fyra bröder medan de i verkligheten var fem: George (1893–1915), Jack (1894–1959), Peter (1897–1960), Michael (1900–1921) och Nicholas (1903–1980).  Den yngsta brodern Nicholas är inte med i filmen då han inte var född när Barrie och familljen Llewelyn Davies först träffades.
George deltog i första världskriget där han stupade 1915.
Michael drunknade 1921 tillsammans med en vän som hette Rubert Buxton (deras kroppar hittades fortfarande omslingrade kring varandra). Det är osäkert om det var en drunkningolycka där Rubert hade försökt rädda Michael eller om det var en självmordspakt (det påstods bl a att de två hade ett kärleksförhållande, men det vet ingen säkert).
Peter (som gav namn till Peter Pan) hatade i vuxen ålder att förknippas med Peter Pan, blev svårt alkoholiserad och begick självmord när han var 63 år 1960 genom att kasta sig framför ett tåg.

Filmtips (Flawless)

"Flawless" är en dramakomedi från 1999 med Robert De Niro
och Philp Seymour Hoffman i huvudrollerna.  

Handling: Walter Koontz (De Niro) är en föredetta polis som bor ensam i en lägenhet. Han ses av många som en stor lokal hjälte och lever mycket för sin machoimage. I huset där han bor håller ofta en massa dragqueens till, vilket irriterar den homofobiske Walter som öppet visar sitt förakt och avsky för dessa. En av hans grannar är dragshowartisten Rusty Zimmerman (Seymour Hoffman) . Walter och Rusty hatar varandra som pesten och grälar så fort de råkas ses.
En natt när Walter försöker ingripa vid en skottlossning i huset drabbas han av en stroke och vaknar upp på sjukhuset delvis förlamad i höger sida vilket resulterar i dåligt tal, dålig hållning och att han blir tvungen att använda käpp för att kunna förflytta sig. Detta ger Walters självförtroende stora törnar och han börjar isolera sig i sin lägenhet. Walters sjukgymnast tycker att han borde ta sånglektioner för att förbättra sitt tal, så Walter vänder sig då till den musikaliske Rusty....

Även om filmen har en rätt stereotyp bild av homosexuella så är den enligt mig riktigt bra. Philip Seymour Hoffman är som alltid helt fantastisk i sin roll (här som en dragshow-artist som drömmer om ett könsbyte) och Robert De Niro är ju för fan alltid Robert De Niro.

Trailer:

Scen ur filmen:

Tips på grymt bra utbildning

Jag tänkte ta och tipsa om en grymt bra utbildning, nämligen dramapedagogutbildningen på Västerbergs folkhögskola!

Söktiden är förlängd till början av juni. Detta är den enda dramapedagogutbildningen i Sverige.

Det är yrkesutbildning och specialistkompetens för arbete inom profilämnena drama och teater i grundskola, gymnasium och högskola, inom folkbildning och föreningsverksamhet, i kulturskolor och kulturprojekt på bibliotek, museer och teatrar samt i hälsopedagogiska projekt.


Tipsa folk du känner, eller dig själv, som kan vara intresserade!
Kolla hemsidan:
http://www.lg.se/templates/Page.aspx?id=3838

Det går att validera till högskolepoäng efter avslutad utbildning. Läser man ett tredje år på högskolan så får man en fil kand.


Yrkesutbildning så dras ej på folkhögskolekvoten. Man behöver inte vara svensk medborgare.

SÖK! :)