Powered By Blogger

torsdag 25 juni 2009

Angående posörer och wannabes

Jag har skrivit detta många gånger förr och kommer förmodligen skriva det fler.

Jag kommer aldrig förstå mig på de som köper bandtröjor som kostar ca 300-400 styck med band som de inte har hört, men som de låtsas att de har. Vad fan, då vore det väl för helvete smartare att köpa några av bandets skivor för den summan istället. Men skivorna är tydligen för dyra...

För något år sedan satt jag och snackade med några kompisar och bekanta i STHLM en helg. En tjej till en polare började prata om hur vilket stort fan hon var av diverse band och artister (bl a av Pantera). Men det visade sig väldigt fort att hon knappt hade någon aning om vad hon talade om (hon hade aldrig hört talas om varken "Vulgar Display Of Power" eller "The Great Southern Trendkill"). En annan kompis frågade henne hur hon kunde kalla sig ett stort fan om hon inte ens har hört skivorna, varpå hon argt tyckte att man faktiskt kunde vara ett fan ändå.
Jag hade en kompis i gymnasiet vars flickvän alltid gick runt i Blind Guardian-tröjor och sade att de var världens bästa band.En dag efter skolan satt han och jag hemma hos honom och lyssnade på just det bandet. Då kliver hon innanför dörren, lyssnar några sekunder och undrar sedan vad det är för jävla skitmusik som vi lyssnar på (Jag tror det var "Welcome To Dying" i högtalarna just då).
Hennes kille suckade:
"Det är Blind Guardian, dom som du säger är så jävla bra".
Hon tvekade en stund och utbrast sedan:
"Ja nu hör jag. Ja, den här låten är ju skitbra!"

Jag har tidigare stött på personer som t ex påstått sig vara världens största fans av t ex Judas Priest, fast de inte ens har haft en aning om vem Rob Halford är. Annars är det även vanligt med de som kallar sig Alice Cooper-fans bara för att de har hört t ex "Poison". Förresten apropå Alice Cooper, så har jag varit med några gånger senaste året om tjejer som först skrytit om hur stora Alice Cooper-fans de är. Sedan har de sagt att bästa låten är "Poison", speciellt "Johan från idols" version. Ska man skratta eller gråta blod?
Jag kände en kille i gymnasiet som alltid pratade om hur bäst Black Sabbath och Metallica var, men det visade sig snabbt att de enda Metallica-skivor han hade koll på var "S&M" och "Garage Inc" och att han till och med inte var helt säker på om Ozzy hade varit sångare i Black Sabbath. Jag kände även en kille förr som brukade säga att han var världens största Misfits-fan, men han hade aldrig hört de med Danzig (utan bara med Michael Graves och lite senare med Only).
Jag har t ex också hört flera gånger om folk som sagt sig vara stora fans till Motörhead och trott att deras sångare heter Lenny. Tror man det är man inget Motörheadfan! Har även träffat folk som kallat sig stora Ramonesfans men som på allvar trott att "Sheena Is A Punkrocker" var en orginallåt av Sheebang.

För några år sedan kom det en film om Brian Jones från Rolling Stones och plötsligt tyckte näsan alla att han var så himla bra, men jag tror inte många vet vem han var. Samma med Johnny Cash-filmen "I Walk The Line". Efter den så älskade alla mannen i svart och låtarna var så bra. Dvs "I walk the line" och de andra låtarna i filmen.
Det är som när Dimebag Darrell blev mördad, helt plötsligt var alla stora fans av honom och Pantera. Jag känner flera som inte brydde sig ett skit om Pantera innan, men efter hans död plötsligt älskade dem. Har aldrig förstått varför de bryr sig om att köpa en massa Panteratröjor & posters när de aldrig ens har brytt sg om att köpa skivorna.Om jag ska va lite bizarre så tror jag att många säger sig vara fans av Dimebag men vet inte vilka Pantera är.
När det gäller band som t ex Pantera (eller t ex Guns N Roses eller Metallica) som ändå har släppt rätt lite plattor så tycker man att de borde inte vara så jävla svåra att kunna lyssna och känna igen.

Ett fenomen idag är att många säger sig vara fan av ett band för att de spelat 2 låtar på guitar hero. Många som bara har hört någon enstaka låt eller skiva och kallar sig fan vill gärna ge sken av att de har hört precis allt med bandet (tills det kryper fram att de inte har en aning om vad de pratar om). Kan inte riktigt förstå det faktiskt, är väl enklare att vara ärlig och säga att man bara har hört nån enstaka låt om man har det.Folk kallar sig världens största fan av Kiss, Alice Cooper, Iron Maiden eller Black Sabbath bara fär att de har hört "I Was Made For Lovin´ You", "Poison", "Run To The Hills" eller "Paranoid". En skiva som många så kallade "Kissfans" gärna spottar på är "Music From The Elder" tills det smyger fram att de inte ens har hört en enda låt från den skivan. Skulle man spela skivan för de så skulle de utbrista hur bra plattan är, tills de får reda på precis vilken platta det är för då är den tydligen dålig igen. Så mycket var det med de musikälskarna!
Lika med många som säger sig lyssna på glam och sleaze, de är mer inne för stilen och kläderna än för musiken (mest kvinnliga sådana). De säger sig älska Kiss, men de har mer eller mindre bara hört deras plattor från 80-talet (då oftast "Lick It Up", "Animalize" och "Crazy Nights") och som säger att det från 70-talet bara är skit (de brukar också gärna döma ut 90-talsplattorna fast de inte har hört dem). Betalar man 500 kronor för en biljett för att se ett band man inte känner till förutom 2 låtar så är man inte ett fan utan snarare en idiot. Hörde många som klagade på Kisskonserten på Stadion förra året. Folk som var sura för att de inte spelade (hör och häpna) "Heavens Of Fire" och andra 80-talslåtar. Det är väldigt känt att Kiss nästan enbart kör låtarna från 70-talet numera. Lika när Iron Maiden spelade i Globen 2006. Skitmånga som var arga för att de inte körde alla hitsen, men då de tidigare hade sagt att de istället skulle köra hela "A Matter Of Life And Death"-plattan live så borde de ju veta det innan de går dit. Jag menar, det var ju inte direkt någon hemlighet.

De flesta hårdrockstjejer introduceras till genren genom sina pojkvänner, vilket dels innebär att de aldrig riktigt bildar sig en egen uppfattning om musiken utan bara apar efter sin kille. Det är bedrövligt att på festivaler och spelningar se dessa tjejer sitta som plåster på sina killar hela tiden.
Kvinnliga hårdrockare verkar även i högre grad än manliga dito se metallen som ett färdigt livsstilspaket, där en Cradle of Filth-skiva, en Dimmu Borgir-tröja och ett rostigt rakblad ingår (detta gäller förstås även en hel del unga killar). Då kan de känna sig alternativa och miserabla, vilket bara leder till att de helt enkelt blir jävligt trista att umgås med. Världen skulle se bättre ut om fler tjejer även lyssnade på livsbejakande hårdrock, som Nazareth, Uriah Heep, Judas Priest, Saxon och Motörhead.
Tjejer har även ofta för dålig koll på musiken. De älskar Metallica , men när man börjar prata om "Orion" eller "Creeping Death" ser de ut som levande frågetecken. På grund av detta är mitt förtroende för många hårdrockstjejer obarmhärteligen skjutet i sank. Detta gäller dock inte alla, och det är mycket uppfriskande när man träffar en insatt tjej med vilken man kan diskutera musiken på lika villkor.

Vad jag vill säga är att hårdrockande tjejer är mer än välkomna, det behövs fler, men de måste ta till sig musiken på egna villkor och sluta förlita sig på männen inom denna subkultur om de någonsin vill uppnå en jämlik ställning med dem. Notera att allt detta är generellt betraktat, och att jag är medveten om att det finns tjejer som har mycket bättre koll än många killar.

1 kommentar: