I-landsproblemen hopar sig ute i medieandskapet

Förra veckan läste jag en skitdålig debattartikel på SVT Debatt skriven av Emma Knyckare. Hon är sur på manliga kompisduos som får göra tv-underhållning. Hon räknade upp en massaa killduos och hävdar att de får göra vilken skit som helst. Jag tittade nyss på veckans debattprogram på SVT Play, där satt Julia Skott, en bitter och gnällig människa som också verkar ha hakat upp sig sjukt mycket på Filip & Fredrik (människan verkar inte ha alla hästar hemma).
Hela Knyckares artikel stinker av avundsjuka och avsky gentemot dessa manliga duos. Hon utgår också från den felaktiga premissen att dessa manliga duos tillåts fortsätta bara för att de är män - men i själva verket fortsätter ju bara karriären för de som lyckas gå genom rutan. Filip och Fredrik uppskattas för att de har en unik personkemi och förhållningssätt till världen som väldigt många uppskattar. Men vad ska de göra? Ska de sluta med sitt värv pga sitt kön?

Vad Knyckare och Skott dock verkar ha missat är att Filip och Fredrik träffades och blev vänner privat långt innan deras första tv-program. När de fick sparken från sina första tv-jobb så hyrde de in sig på Stockholms öppna kanal och betalade med sina egna pengar för att få göra tv-program till en i princip icke-existerande publik innan femman fick upp ögonen för dem och de blev populära.
Några andra som togs upp var Erik och Mackan. De två träffades också privat och blev vänner i slutet av 90-talet. De har också jobbat sig upp i branschen genom att bl a jobba bakom kameran etc. Det var först när en annan programledare blev sjuk som de fick chansen att hoppa in, gjorde så bra ifrån sig och blev efterfrågade så att de fick sitt eget tv-program.
Inga av dessa dessa två "manliga killduos" har fått någonting gratis! De har helt enkelt jobbat som in i helvete för att komma där de nu är och inte fått något serverat på silverfat vilket en del verkar tro. Båda dessa killdous  är dessutom själva producenter, driver sina egna produktionsbolag och tar fram sina egna programkoncept. Att de är villiga att finansiera sig själva kan man knappast klaga på. Det är inte alls lika många kvinnor som gör samma sak. Finns det ingen kvinnlig konkurrens så är resultatet ganska naturligt. Vad vill de egentligen att dessa män ska de göra när de väl är etablerade? Ska de, trots att de har karriärer och är uppskattade "stiga tillbaka"; dvs göra slut på sina egna karriärer? Varför skulle de göra det?
Några andra Knyckare använder som exempel på manliga duos i sin uppräkning är "Luuk och Lokko", ett pod-radioprogram som inte ens finns längre.

Både Knyckare och Skott antyder gång på gång att Filip och Fredrik får göra tv om "vadsomhelst" och hävdar att det räcker med att de slänger ur sig en lös ide för att de ska "få" göra tv-program. Jag förstår kritik av strukturer, men att lista folk med redan etablerade karriärer och antyda att de är talanglösa och kända enbart för att de är män, det är bara patetiskt. Bättre då att rikta blickarna framåt och hur man ska göra framöver när man satsar på nya talanger. Då är ju genustänket önskvärt. Men man kan väl inte begära att existerande personer med framgångsrika aktiva karriärer ska upphöra med sina karriärer, "stiga åt sidan" för att i största allmänhet "ge plats" åt.

Kära Emma Knyckare och Julia Skott, jag är sjukt trött på vita kränkta kvinnor som i alla lägen känner sig missnöjda med sin livssituation och projicerar sitt missnöje på sin omgiving (och då framför allt mot män). Lika trött är jag även på den sexismen där man blint klamrar sig fast vid manliga stereotyper, något Knyckare och hennes kollegor står för dagligen i bl a SR. Vad tycker ni att vi ska göra, vi som är trötta på era offerkoftor och eviga gnällande? Stänga av radion eller byta kanal är något som jag brukar göra och det fungerar alldeles utmärkt. Nu är frågan. Ska jag göra som ni gör och kräva att ni plockas bort från radio och och media och ersätts med människor som bättre passar mina personliga subjektiva preferenser eller ska ni göra som jag gör, det vill säga byta kanal eller stänga av programmet som jag blir trött på? Vilket är mest rimligt anser ni?
Det är inte fel att kritisera mot saker man tycker är felaktiga, men det känns väldigt onödigt att gnälla när problemet är väldigt lättlöst. Stör man sig på ett tv-program kan man helt enkelt ge fan i att titta på det. På så vis tappar programmet tittare och kommer på så vis falla bort ur tablån. Om man inte gillar ett program så är det väl för helvete ingen som står bredvid med och tvingar en att under pistolhot titta på ett program som man inte gillar? Jag hoppas verkligen att ni inte tittar på tv-program under pistolhot.

Jag saknar "Two Fat Ladies", matprogrammet som bevisade att två tjocka tanter och en motorcykel hade en givet plats i kulinariska sammanhang. När det gällt tre feta vita män har drevet gått och inkvotering av en kvinna krävts. Själv tycker jag soffor och studior är knökfyllda med kvinnor. Fast Knyckare och Skitt kanske är lite bitter över att de inte blir erbjuden större plats.
Jag skulle vilja säga att Emma Knyckare och hennes fränder redan tar väldigt mycket plats i media. De är snarast överrepresenterade. Många av de som klagar är dessutom påfallande framgångsrika. Hur många svenska journalister hörs och syns mer än Maria Sveland, Emma Knyckare eller Alexandra Pascalidou? Jämför man dem med vanligt folk har de ännu mer makt. Har ni ens funderat över hur stor andel av programledarna i exempelvis P3 som är kvinnor? Lägg till åsiktskonformiteten och det börjar kanske bli dags för kvotering, fast inte på det sättet artikelförfattaren hade tänkt.

Själv finner jag nöstan all sport vedervärdigt att titta på, vill ni veta hur jag gör för att undvika att titta på det? Enkelt faktiskt, jag tittar helt enkelt inte på det.