tisdag 3 juni 2014

"Återträffen" Endimensionell dynga av självupptagenhet

Jag tittade nu i helgen på Anna Odells film "Återträffen".  Jag har svårt för Odell och skulle vanligtvis ignorerat denna film, men med alla hyllningar kände jag mig ändå tvungen att se den. Jag tänkte att den kanske skulle vara jättebra och då jag själv delar av min skoltid i grundskolan var retad, mobbad och utanför gemenskapen så kanske jag skulle känna igen mig på något sätt. Men filmen var skit, rakt igenom skitdålig, så jag blev grymt besviken.

"Återträffen" är en dålig film som råkar ha rätt ingredienser för att omtalas och skrivas upp samt har samma tröttsamma självupptagenhet som i Odells övriga förehavanden. Filmen står och stampar på samma punkt hela tiden, och sen är den slut. Jag tyckte hela filmen var ytlig, endimensionell och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat. 


Jag var som jag skrev tidigare själv mobbad, retad och utan vänner under stora delar av min tid i grundskolan. Jag har förmodligen även själv också deltagit passivt i viss utfrysning i och med att jag säkert hade kunnat göra mer för att hjälpa andra som var utanför. Jag har pratat med några vänner och bekanta som var mer mobbade än mig under sin skoltid och de sade att de blev mer upprörda över Anna Odells självömkande extas till egoistisk självbejakelse.
De flesta exempel som anförs av Anna Odell i filmen anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att ställas i skampåle.  Hennes "motargument" som hon slänger in i filmen gör det hela bara värre. Att hennes upplevelse är den riktiga, att hon mådde dåligt på grund av alla andra som mådde bra.
"Men du ignorerade ju mig! - Ja, men det var för att jag mådde dåligt! Så det är ändå ditt fel!"
Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" för att fånga ärkebusen. Odell framstår där snarare som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. Snark!

 Det intressanta är varför denna film har fått så lysande kritik av de flesta kända filmrecensenter. Anna Odell är en "skörstark" person med ett trasigt förflutet, som "kämpat sig upp mot alla odds och svårigheter". Vilken kulturskribent vill namnge och belysa problem, brister och svagheter i en sådan persons projekt, ingen, Det går inte att sakligt kritisera en person som bygger hela sin karriär på sin personliga "neuros" och subjektiva upplevelser (mobbning, utanförskap, felbehandling, det ständiga offret som alla varit dumma emot) utan att själv framstå som elak mobbare.
Det går inte att skilja personen Anna Odell från konstprojektet Anna Odell och på det sättet är hennes projekt på ett sätt lyckat, men fortfarande inget annat än "Kejsarens nya kläder-syndrom".


Problemet med filmer som tar upp viktiga ämnen är att kritiker och recensenter ofta väljer att blint hylla filmen för den goda sakens skull, oavsett om filmen är bra eller suger getballe.
Ett annat sådant exempel är "Säg att du älskar mig", en film som handlar om en tonårstjej som  blir brutalt våldtagen av två killkompisar medan en tredje håller vakt. Den filmen tog upp en annat väldigt viktigt och svårt ämne och själva våldtäktscenen var trovärdigt otäck, men resten av filmen var verkligen urusel med pinsamt dåliga skådespelarprestationer och ännu sämre skrivna repliker.  Men ingen filmrecensent hade kunnat såga den filmen utan att själv framstå som ett hjärtlöst arsle som försvarar våldtäkt. Den vann även om jag inte minns fel några guldbaggar. Att en av de unga skådespelarna som spelade en av våldtäktsmännen dog i en trafikolycka innan filmen hade haft premiär hade förmodligen också en del i att filmen blev så hyllad, vem vill totalsåga en ung killes enda rollprestation när killen just har dött i en tragisk olycka.


Nåja, tillbaka till "Återträffen" och Anna Odell. Anna Odells grej är att vinna sympatier för att "andra är dumma", men det spelar dock ingen roll hur viktigt budskapet är i en film om den ändå är skit.

Citerar Peter Wahlbeck:
"Blåst igen. Suck. Såg på en svensk film ikväll. Anna odells . Återträffen.
Lita aldrig på svenska filmkritiker. En Så jävla hyllad film borde för fan vara bättre än detta? Ja ja. 08orna dom kan dom.... Gäsp
Det bidde en skolfilm om mobbing med finkamera."

Man behöver inte gilla varken Anna Odell som person eller hennes verk, men att hon är framgångsrik som konstnär och filmskapare måste man ändå ge henne. Examensarbetet på Konstfack blev enormt uppmärksammat (både ris och ros) och drog även igång en stor diskussion om psykvården (hon dokumenterade en, av henne själv, fejkad psykos och lämnade in det som examensarbete på konstfack. "konstprojektet" på bron var avskyvärt, enfaldigt och slöseri med resurser och även ett skriande bevis på att om man inte har talang så får man ta vid andra åtgärder för att få synas lite).
Hon fick pris på Venedigs Filmfestival för "Återträffen" och hyllas rejält åtminstone i svensk press.  Jag tycker man kan kalla det framgång inom det område hon verkar och det området är i normalt funtade personers huvud en egen värld av inbördes beundran där kritiker som inte förstår sig på spektaklet anses "okultiverade".  Att människor inom det området sedan mobbar folk som inte förstår eller kritiserar deras värld och kallar dem "okultiverade" är deras hat-problematik.
Att ifrågasätta, kritisera, problematisera och diskutera filmen/projektet/konstverket kan man så klart välja att se som försök att misskreditera Anna Odell, men att bara okritiskt konsensushylla allt hon gör är att patetiskt sätta henne på en pedistal.

Undrar vad som blir hennes nästa projekt, fejka sin egen begravning?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar