måndag 3 oktober 2016

Frihet från religion är ett starkare incitament än frihet till att ge uttryck offentligt för den.

För en vecka publicerade Expressen denna artikel.

Rektorn på Westerlundska gymnasiet i Enköping har anklagats för att sagt att skolan ska införa ett förbud mot religion och att elever som vill be måste lämna skolområdet. Rektorn själv hävdar dock att det är ett missförstånd och att det inte går införa ett förbud mot att be, men att det kanske inte är lämpligt att be överallt.
Enligt rektorn så har diskussionen egentligen inte med religion att göra utan att skolan inte har möjlighet att förse eleverna med en särskild lokal eller ett utrymme för att be. Ibland kan elever få stanna kvar i klassrummen efter lektioner för att be, men när en ny lektion börjar kan de inte nyttja klassrummet. 

– "Man kan exempelvis inte gå från lektionen för att be fredagsbön. Men ett förbud mot att be går ju inte. Var och en har rätt till sin religion. Sen kan det vara mer eller mindre lämpligt var och när man ber. Religion är en privatsak, sett ur en skolsynpunkt. Alla är överens om att det här är en skola och att det går först."
I det sista håller jag helt med denna rektor. Religion är en privatsak och i skolan måste skolan komma främst. Det är av samma anledning som jag anser att man borde förbjuda religiösa friskolor.
Religioner ska vara upp till var och en som privatsak precis som ens sexualitet eller hobby, det ska vara något som man frivilligt idkar med sina likasinnade. Religion är skyddad av religionsfrihet och inte av religionsrättighet. Friheter kan man alltid begränsa när det är påkallat. Tystnadsplikt är en sådan begränsning även om vi har generellt yttrandefrihet eftersom personalens slappa käft kan kränka någons rättigheter som exempelvis inom sjukvården eller skolan.

Det är ovärdigt att kränka en annan människas tro, men det har ju systematiserade religioners företrädare gjort ända sedan de uppfanns. Frihet från religion är ett mycket starkare incitament än frihet till att ge uttryck offentligt för sin religion. Det innebär att det egentligen är viktigare för oss att slippa religion, än att påtvingas dem. Skulle frihet till religion bli starkare än frihet från, så kan vi nog glömma vår välfärdsstat.
Vi måste kunna diskutera svagheter och förtjänster, resonera kring religion och olika religioner på samma sätt som vi gör med någons val av politiskt parti eller något annat. De religiösa har inte någon särskild rätt att känna sig särskilt kränkta. Något som jag ofta upplever att många religiösa själva anser.
Ett öppet samhället innebär ett tänkande som består av argument och att diskutera dess styrkor och svagheter. Det slutna samhället innebär att okritiskt hämta sina uppfattningar från en tradition, i de religiösas fallen från en bok eller skrifter. ”Detta står i min bok” säger de, därför följer de, inte alla men många,  det okritiskt. Ett öppet samhälle bygger på att alla lagar, regler och bestämmelser ska gälla alla, oavsett kön, etnisk bakgrund,, religion, ålder osv.

Som religionskritiker av alla religioner förbehåller jag mig rätten att fortsätta vara en sådan. Om någon häver ur sig saker jag inte håller med är det min fulla rätt att ifrågasätta och kritisera det. Jag tänker inte minst på t ex abortfrågor, lika rätt oavsett kön, sexualitet etcetera (jag är själv en HBTQ-person och har fått höra att det är en synd av många religiösa och jag tänker då inte sitta tyst bara för att en homofob eller antifeminist råkar vara religiös).

Sedan vill jag även påpeka att Sverige inte skulle vara välfärdsstat, mottagande land av förföljda och flyktingar och ett så pass tolerant samhälle som det faktiskt är, om det inte var så präglat av sekularitet. 

Jag tycker man skall acceptera att alla har en livsåskådning, oavsett om den är religiös eller inte och inte döma ut oss ateister.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar