fredag 17 maj 2013

Från en tjockis till en annan tjockis



Jag läste för en tid sedan denna krönika.
Kära Frida, bär vilka kläder du vill och kasta dina modeböcker så ska du se att livet blir bra mycket bättre.Vill du gå i sopsäck dagarna i ända, så gör det och skit i vad andra tycker. Vill du svälta dig själv så gör det och skit i vad andra tycker. Vill du äta chips, godis, choklad, smör och dricka flytande smör som juice så gör även det.

Men snälla Frida, gnäll för fan inte på männen då kvinnor i mångt och mycket är de enda som läser kärringtidningarna om bantningstips, enda som bryr sig om modevisningar, enda som kollar på modelltidningar (förrutomutom 14-åringar som behöver runka och inte vill att det ska synas att de har porrsurfat på familjens gemensamma dator).
De flesta män skiter fullständigt i om en kvinna har ett para extra kilons övervikt.  Anpassa jeansstorlek efter din röv. Jag fattar mest inte varför människor inte förstått att det går att välja en eller två tum större när man inte längre får ner arslet i de där 27:orna. Hur jävla svårt kan det vara?!
Jag är också överviktig och bryr mig inte heller om vad andra tycker om det. Jag går inte och köper en t-shirt i storlek S men och förfäras över att den inte passa när jag kommer hem trots att jag har storlek XXL för att sedan klaga på sjuka ideal.

Jag är själv 187 cm lång och väger ca 120 kg. Det har genom åren vid åtskilliga tillfällen hänt att tjejkompisar beklagat sig för mig för att "de har gått upp i vikt" eller "är så feta och äckliga".
Jag skulle anta att de flesta av de tjejerna har väger mellan 50-65 kg, så hur fet och äcklig måste de i så fall tycka att jag är som väger över 50 kg mer än de.
När jag gick teater i gymnasiet så var hela teaterklassen full av tjejer som var överkänsliga när det gäller vikten. Det fanns en rosa prinsessklänning i kostymförrådet där som nästan ingen av tjejerna i klassen kunde få på sig. Jag prövade den en gång och på mig passade den perfekt (jag var mycket smalare då än var jag är idag) och efter det vägrade nästan alla tjejer i klassen prata med mig på flera dagar.


En tjejkompis sade en gång så här:
"Ta en titt i närmaste tidning riktad för flickor, och gör detta ofta i många år. Eller börja ta en tur på stan och titta på reklamskyltar, så du kan se hur riktiga kvinnor ska se ut. Eller det räcker nog med att du bara tittar på en del klädesreklam, så ser du hur standardkvinnan ska se ut."

Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är ett ganska kackigt uttalande. Det är ju samma med killar. Kolla affischerna på stan, kolla reklamen - så ska en kille se ut! Det sänder ju signaler även till oss, inte bara tjejer. Vi ska se ut som Beckham och Brad Pitt med tvättbräda, men om man går på att man måste göra det så är man för fan korkad.Titta bara på gamla skulpturer, klassiska grekiska (inte inräknat hellenistiska) hade relativt otränade kvinnokroppar, medan manskroppen var Brad Pitt på steroider (Titta t ex på diskuskastaren från Myron och jämför den med Medici Venus Uffizi). Detta ändrades visserligen lite under det hellenistiska. Mansidealet då var med andra ord att porträtteras som en vältränad gud. Vilket det fortfarande är idag, inte sant?


Jag hoppas förresten att hon skämtade om det hon skrev om kjolar och klänningar och kvinnlig frigörelse. Jag tycker det ett lökigt grepp att säga att kjolar och klänningar är en symbol för att krossa förtryck. Hon glömmer ju helt och hållet hur det var när kvinnor faktiskt började bära jeans och sket i sin långkjol.

2 kommentarer:

  1. Hatten av, bra skrivet! :)

    SvaraRadera
  2. precis. jag har magmuskler men bara en kirurg skulle kunna hitta dem, och när jag var 14 år så var det damunderkläder i stora tryckta kataloger som gällde :) och som du säger, så äger min sambo inte ens en kjol och vi oroar oss bara över hur vi ska köpa nästa paj, liksom, förtrycket finns inuti en, i det här fallet, och det gäller bara att skita i det.

    SvaraRadera