söndag 5 maj 2013

Hybris och brist på självinsikt


Jag snackade igår lite med en gammal kompis genom mail på facebook. Han lirar i en massa olika band och ett av dem söker nu en basist. Han berättade att en tjej sökte platsen men att hon inte höll måttet för fem öre (bl a så ska hon inte kunnat hänga med i tempot). Hon blev sur när hon fick veta att hon inte fick platsen och gnällde på de att det var för att hon var kvinna hon inte fick platsen och att hon visst kunde spela minst lika bra som män. En del letar orättvisa och ojämställdhet där det inte ens finns någon orättvisa eller ojämställdhet.

Det är dock ganska roligt med folk som lider av nån slags hybris och som inte ens har ett uns självinsikt överhuvudtaget. Folk som inte kan se sina brister i något utan allt är alltid någon annans fel.

När jag gick i gymnasiet så sjöng jag i ett band med några kompisar. Jag är medveten om min kackiga sångröst (den duger bara till att sjunga falskt på fyllan till karaoke) och det var mina kompisar i bandet med, men vi lirade bara för att det var skoj.
Lite senare var det en kille som ville ha med mig i ett annat band, denne kille spelade själv gitarr, hade Yngwie Malmsteen som idol och ansåg sig som ett missförstått geni. Fast i själva verket så var hans färdigheter som gitarrist väldigt begränsade (en sådan som direkt försökt lära sig svåra solon på gitarren, men som inte ens kunde grunderna). Fast då vi andra inte var ute efter att erövra världen utan lirade mest för att vi tyckte det var roligt så lät vi han hållas i början.
Detta lilla band blev dock väldigt kortvarigt då alla vi andra ganska snart tröttnade på hans ambitioner att vara banddiktator och hans arrogans (det hade varit lite mer försvarbart om han bara hade varit en bra musiker eller varit ett barn, men han var över 20) och krävde att vi enbart skulle lira hans låtar (väldigt klichéaktiga sådana med svengelska texter) plus blev väldigt sur och arg när någon påpekade när han spelade fel fast han själv gjorde det hela tiden med de andra i bandet. Jag var den första som hoppade av varpå de andra senare berättade att han skrek i replokalen "Han slutade inte, han fick sparken!". Någon dag senare slutade den andra gitarristen och sedan även basisten, trummisen och keyboardisten i rask takt (fast enligt honom själv så slutade ingen, alla fick sparken).



Jag har även sedan barnsben haft ett stort intresse för teater och även sysslat med en hel del amatörteater samt gått olika teaterutbildningar (bl a estetisk drama teater film under gymnasiet plus två olika teaterutbildningar på två olika folkhögskolor). På sådana ställen hittar man alltid folk som tror att de kommer bli stora skådespelare/skådespelerskor fast de inte ens tål kritik eller ens kan ta regi. Folk som anser att de själva är jätteroliga, vägrar lyssna på andra. Jag har genom åren varit med om åtskilliga teateruppsättningar där någon i ensemblen först inte kan eller vill ta regi eller tål att få kritik (de vet så klart alltid bäst själva, även när de inte har en aning om vad de sysslar med), de vill blint köra sitt eget race.

Jag minns bl a från gymnasietiden när vi i klassen skulle sätta upp en egenskriven pjäs. Några tjejer  (det är mest tjejer som sysslar med amatörteater) gjorde exakt så då. De vägrade lyssna på vad vi andra sade för de visste nämligen själva hur otroligt roliga de var. Jag var väldigt lättad över att inte hade några scener tillsammans med dessa under denna föreställning. Sedan när vi spelade upp inför en fullsatt teater så satt hela publiken knäpptysta när dessa hade sina scener. De vägrade dock ändå att lyssna utan de konstaterade istället att hela publiken måste vara dumma i huvet som inte förstod hur jävla bra och roliga just de var. Under andra scener i pjäsen revs det ner skrattsalvor. Sedan var det lika under varenda föreställning, när dessa hade sina scener satt publiken knäpptysta (det enda man hörde var någon som demonstrativt gäspade) och under våra andras scener skrattade och applåderade alla i hela teatersalongen
Jag har även varit med om liknande vid andra föreställningar, det är alltid lika enerverande.


Over and out!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar