Jag snackade igår lite med en gammal kompis genom mail på facebook. Han
lirar i en massa olika band och ett av dem söker nu en basist. Han
berättade att en tjej sökte platsen men att hon inte höll måttet för fem
öre
(bl a så ska hon inte kunnat hänga med i tempot). Hon blev
sur när hon fick veta att hon inte fick platsen och gnällde på de att
det var för att hon var kvinna hon inte fick platsen och att hon visst
kunde spela minst lika bra som män. En del letar orättvisa och
ojämställdhet där det inte ens finns någon orättvisa eller
ojämställdhet.
Det är dock ganska roligt med folk som lider
av nån slags hybris och som inte ens har ett uns självinsikt
överhuvudtaget. Folk som inte kan se sina brister i något utan allt är
alltid någon annans fel.
När jag gick i gymnasiet så sjöng jag i ett band med några kompisar. Jag är medveten om min kackiga sångröst
(den duger bara till att sjunga falskt på fyllan till karaoke) och det var mina kompisar i bandet med, men vi lirade bara för att det var skoj.
Lite
senare var det en kille som ville ha med mig i ett annat band, denne
kille spelade själv gitarr, hade Yngwie Malmsteen som idol och ansåg sig
som ett missförstått geni. Fast i själva verket så var hans färdigheter
som gitarrist väldigt begränsade
(en sådan som direkt försökt lära sig svåra solon på gitarren, men som inte ens kunde grunderna). Fast då vi
andra inte var ute efter att erövra världen utan lirade mest för att vi
tyckte det var roligt så lät vi han hållas i början.
Detta lilla band blev
dock väldigt kortvarigt då alla vi andra ganska snart tröttnade på hans ambitioner att
vara banddiktator och hans arrogans
(det hade varit lite mer försvarbart om han
bara hade varit en bra musiker eller varit ett barn, men han var över
20) och krävde att vi enbart skulle lira hans låtar
(väldigt klichéaktiga
sådana med svengelska texter) plus blev väldigt sur och arg när
någon påpekade när han spelade fel fast han själv gjorde det hela tiden
med de andra i bandet. Jag var den första som hoppade av varpå de andra
senare berättade att han skrek i replokalen "Han slutade inte, han fick
sparken!". Någon dag senare slutade den andra
gitarristen och sedan även basisten, trummisen och keyboardisten i rask
takt
(fast enligt honom själv så slutade ingen, alla fick sparken).
Jag har även sedan barnsben haft ett stort intresse för teater och även
sysslat med en hel del amatörteater samt gått olika teaterutbildningar
(bl a estetisk drama teater film under gymnasiet plus två olika teaterutbildningar på två olika folkhögskolor).
På sådana ställen hittar man alltid folk som tror att de kommer bli
stora skådespelare/skådespelerskor fast de inte ens tål kritik eller ens
kan ta regi. Folk som anser att de själva är jätteroliga, vägrar lyssna
på andra. Jag har genom åren varit med om åtskilliga
teateruppsättningar där någon i ensemblen först inte kan eller vill ta
regi eller tål att få kritik
(de vet så klart alltid bäst själva, även när de inte har en aning om vad de sysslar med), de vill blint köra sitt eget race.
Jag minns bl a från gymnasietiden när vi i klassen skulle sätta upp en egenskriven pjäs. Några tjejer
(det är mest tjejer som sysslar med amatörteater)
gjorde exakt så då. De vägrade lyssna på vad vi andra sade för de
visste nämligen själva hur otroligt roliga de var. Jag var väldigt
lättad över att inte hade några scener tillsammans med dessa under denna
föreställning. Sedan när vi spelade upp inför en fullsatt teater så
satt hela publiken knäpptysta när dessa hade sina scener. De vägrade
dock ändå att lyssna utan de konstaterade istället att hela publiken
måste vara dumma i huvet som inte förstod hur jävla bra och roliga just
de var. Under andra scener i pjäsen revs det ner skrattsalvor. Sedan var
det lika under varenda föreställning, när dessa hade sina scener satt
publiken knäpptysta
(det enda man hörde var någon som demonstrativt gäspade) och under våra andras scener skrattade och applåderade alla i hela teatersalongen
Jag har även varit med om liknande vid andra föreställningar, det är alltid lika enerverande.
Over and out!